X
Annons
X
Analys

Jenny Nordberg: Trumps julklapp till Putin en katastrof för kurderna

NEW YORK | En del presidenter startar krig för att byta samtalsämne. Trump gör tvärtom. Med börskris, hot om riksrättsåtal och regeringssammanbrott drar sig USA helt ur Syrien och delvis ur Afghanistan.

Det är årets julklapp till Putin.

Läs mer om Kriget i Syrien
Donald Trump och Vladimir Putin under toppmötet i Helsingfors i somras.
Donald Trump och Vladimir Putin under toppmötet i Helsingfors i somras. Foto: Jussi Nukari/AP

Det låter ju bra – rent objektivt – att avsluta krig. Dra sig ur och dra tillbaka trupper. Avsluta och åka hem. Men det blir inte lika lyckat om det leder till mer krig, som så småningom kanske slår tillbaka mot dem som drog sig ur från början.

Den farhågan är vad som fick USA:s försvarsminister att avgå i veckan, eftersom han – och många andra med honom – befarar att det är ett misstag att skicka hem de 2 000 amerikaner som befinner sig i Syrien, liksom hälften av de 14 000 amerikanerna som fortfarande är i Afghanistan.

Putin uttalade sig nöjt om att ”Donald” hade gjort rätt när det gällde Syrien. Så fort det blev känt att amerikanska soldater skulle kallas hem även från Afghanistan bröt firandet ut hos talibanerna, som tyckte att även det var helrätt.

Annons
X

På andra sidan stod den bestörta ledningen för amerikanska militären, stora delar av kongressen – både republikaner och demokrater – amerikanska allierade som Israel, Storbritannien och Frankrike, och amerikanska diplomater som åkt runt och försäkrat alla om motsatsen.

De, å sin sida, befarar att det är en katastrof i vardande.

Kurderna blev ju nyckelspelare i förre president Obamas hårt kritiserade mellanvariant av inblandningen i Syrien.

Tvåtusen amerikanska elitsoldater i Syrien, plus en del diplomater, är förstås inget som inbördeskriget där varken står eller faller med. Men den amerikanska basen har samtidigt varit en strategisk punkt för att hindra Iran från att breda ut sig ännu mer. Amerikanerna har framför allt fungerat som en varnande buffert gentemot Turkiet, som regelbundet hotar med att ge sig på de syriska kurder som är de som faktiskt har utkämpat markkriget mot IS och drivit dem tillbaka. Med amerikanskt flygunderstöd och support.

Kurderna blev ju nyckelspelare i förre president Obamas hårt kritiserade mellanvariant av inblandningen i Syrien, där USA inte riktigt gick in fullt ut, men inte heller ställde sig helt utanför, och liksom Sverige stöttade kurdiska styrkor med vapen och rådgivning, och själva skickade en ganska modest hållen trupp amerikaner.

Nu säger de allra mest försiktiga analytikerna något i stil med att ”framtiden är oviss” för kurderna. Förutsägelsen från de som uttrycker sig lite mer kärnfullt kan sammanfattas ungefär med att de är riktigt illa ute. På samma vis som de syrier som en gång startade upproret mot Assad med en förhoppning om stöd från USA får nu också kurderna se sig helt övergivna.

Det ser just nu ut att bli mycket Ryssland, en ordentlig dos Iran, och kanske liten en smula Assad. Och att det står Turkiet fritt att sätta sina hotelser mot kurderna i verket.

Framför allt är USA:s reträtt också ett officiellt varsågod till Putin att på egen hand bestämma Syriens framtid. Det ser just nu ut att bli mycket Ryssland, en ordentlig dos Iran, och kanske liten en smula Assad. Och att det står Turkiet fritt att sätta sina hotelser mot kurderna i verket.

Enligt Washington Post talade Trump med Turkiets president Erdogan i telefon och bokstavligen sade om Syrien: ”Vet du vad? Du kan få det. Jag drar mig ur.”

”IS är besegrat” har ju Trump sagt ett antal gånger, och gärna tackat sig själv för det. Men det stämmer tyvärr lika illa som mycket annat som den amerikanske presidenten säger. Den största delen av de områden de för en kort tid lade beslag på i Irak och Syrien har befriats igen, men fortfarande beräknas 30 000 IS-anhängare vara på fri fot. Det blir därmed också upp till Putin att fortsätta stänga ner deras verksamhet för gott när USA drar sig ur.

Att IS inte låter sig avskräckas av att ha förlorat mesta delen av sitt tillfälliga kalifat visar det brutala mordet på en dansk och en norsk kvinna i Marocko i veckan. IS ju också en kult som söker ny lokal, och där framstår skakiga länder på andra platser som lämpliga alternativ för de som har planer på att återupprätta kalifatet.

Sedan några år tillbaka har de därför med vissa framgångar riktat in sig på Afghanistan som sin första utpost i Sydostasien. Flera amerikanska presidenter har ju velat dra sig ur USA:s impopulära krig i Afghanistan, men eftersom det aldrig har varit stabilt nog att inte hotas av sammanbrott har de stannat kvar. Problemet har också länge varit att USA stått inför nesan att lämna Afghanistan åt sitt öde – det vill säga talibanerna, som de en gång drev från makten.

Att de åter skulle få terrorisera sin egen befolkning var också tes som de flesta länder nöjde sig med en gång tidigare, tills Afghanistan också tog emot Usama bin Laden och lät honom bygga sitt nätverk därifrån.

Ironin i att Ryssland kan komma att styra Afghanistans framtid och alliera sig med talibaner visar åter på Putins långsiktiga och förkrossande utrikesspel.

Men gissa vilka som har varit där och odlat en försiktig vänskap med talibanerna på sistone? Ryssland förstås. Som kanske med viss skadeglädje, men också frustration, åsett hur USA på precis samma vis som de själva en gång i tiden totalt misslyckats med att förvandla landet till fantasin om någon slags sekulär demokrati under 17 års eländigt krigande och välmenande biståndsinsatser.

Ironin i att Ryssland kan komma att styra Afghanistans framtid och alliera sig med talibaner visar åter på Putins långsiktiga och förkrossande utrikesspel, där USA inte ens ger sken av att längre vilja varken vara med eller blanda sig i resten av världen. För sina egna intressen, eller för att bidra till någon form av stabilitet eller balans i Mellanöstern exempelvis. Enligt Trump kommer ju det största hotet mot USA och hans egna väljare från migration av människor från Sydamerika, vilket han också har skickat amerikansk militär för att stoppa.

Frågor kring vad som händer i Syrien, med IS, terrorism, flyktingar och kriget där – och kanske längre fram också detsamma när det gäller i Afghanistan – kan vi nu alltså rikta till vår tids mest framgångsrike utrikespolitiker. Han som väntade lika tålmodigt som talibanerna på att andra skulle tröttna, och som har helt andra vänner och intressen än USA.

Samtidigt meddelade ledare för de kurdiska styrkorna i norra Syrien att de överväger att försätta mer än 3 000 tillfångatagna IS-terrorister och deras familjer på fri fot. Som en liten julklapp tillbaka. Till Trump, och till oss alla.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Donald Trump och Vladimir Putin under toppmötet i Helsingfors i somras.

Foto: Jussi Nukari/AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X