Annons

Malin Ekman:Tung hemläxa för yrvakna medier

Donald Trump har odlat bilder av sig själv som ett offer för en mediekomplott – men kanske bidrog i stället mediernas klickjakt till hans framgång.

Under strecket
Publicerad

Donald Trump talar med pressen.

Foto: John Locher/APBild 1 av 1

Donald Trump talar med pressen.

Foto: John Locher/APBild 1 av 1
Donald Trump talar med pressen.
Donald Trump talar med pressen. Foto: John Locher/AP

Nyhetsmedierna var förvissade om en förestående förlust. Opinionsinstituten spelade dem ett spratt, men det tar inte ifrån medierna hela ansvaret. På Twitter flödar självkritiken. Den amerikanske bloggaren och journalistikprofessorn Jeff Jarvis var inte nådig i sin. Han beskyllde först nyhetsindustrin för cynisk klickjakt, sedan The New York Times för att ha exploaterat Hillary Clintons “mejlskandal” i syfte att skapa balans mellan kandidaterna, därefter journalistiken för att misslyckas med att informera medborgarna och, till sist, sig själv för att inte ha gjort mer för att Clinton skulle vinna.

Trump har varit en medieprodukt i decennier. Det var skvallerpressen som lanserade honom som en sprätt i New Yorks societet, tv-mediet som transformerade honom till dokusåpastjärna och nyhets- och nöjesmedierna som gjorde honom till politiskt klickbete. Se, pajasen blev president!

Annons
Annons

Trump har å sin sida skickligt regisserat medierna. Medan redaktionerna var upptagna med att avfärda honom, odlade han bilden av sig själv som offer för mediernas och etablissemangets stora komplott. För nyhetsmedierna blev det så viktigt att demonstrera sitt oberoende att de ofta jämförde äpplen med päron: Clintons tillkortakommanden mot Trumps.

Trumps taktik var ohederlig, men verkade ofarlig. Hans anhängare var stridslystna, men så många kunde de inte vara. När ett AI-system för några veckor sedan förutsåg Trumps valseger, avfärdades resultatet som osannolikt och ovetenskapligt. Att det träffat rätt i tre tidigare val hade föga betydelse. Resultatet byggde på det engagemang Trump genererade i sociala medier och enligt mätningen överträffade det Obamas 2008. Få insåg att Trump inte enbart mobiliserade de redan frälsta vita män som delade misstron mot medierna och redan övergett dem för nätets skuggsajter. Trump ska även ha sett till att sprida desinformation i delstater där Clinton dominerat genom riktade Facebook-annonser.

Medierna hade svårt att se den strategiska briljans som dolde sig hos den banala kandidaten. Bilden av pajasen från tv satt fortfarande kvar. Men Trump har inte lidit brist på granskning. Flera amerikanska medier har imponerat med gedigen och saklig sådan. Problemet är inte hur man skildrat Trump, utan hur man rapporterat om orsaken till hans framgångar. Alla vet att Trumps mest hängivna anhängare finns bland lågutbildade vita män. Men medierna har varit dåliga på att skildra deras verklighet.

Annons
Annons

New York Times redovisar två läsarmejl i en kolumn av redaktören Liz Spayd. ”Ni borde överväga huruvida ni ska byta fokus från att berätta för läsarna vad de ska tycka, till att ta reda på vad läsarna (och icke-läsare) tycker”, skriver en kvinna från Houston. En man från Plymouth uttrycker samma sak med andra ord: ”Valsegern skulle kanske inte vara en sådan överraskning om ni hade uppmärksammat vad vanliga amerikaner bryr sig om i stället för att driva era redaktörers agendor. Kom ner från er skyskrapa i New York och gör oss andra sällskap.”

Kritiken borde ge upphov till självreflektion. Det gäller amerikanska såväl som svenska nyhetsmedier. Medier är bättre på att skildra valet än väljarna. I tv-studior sitter inte vanligt folk, utan analytiker och kommentatorer som då och då talar om vanligt folk. Denna gång hade både Clintonkampanjen, opinionsinstituten, kommentatorerna, analytikerna och journalisterna fel.

Själv lyssnade jag på valspurten i P1. En kvinna avfärdade Clintons vinstchanser ungefär så här: ”Jag skiter i vad experterna säger. Du ser alla i rummet här? De säger till mig att de ska rösta på Trump. Han kommer att vinna.” Jag log lite när hon intervjuades, men tänk så rätt hon hade. Det här skulle ju bli meritokratins historiska seger. Världens, Amerikas, Hillary Clintons. I stället blev det Trumps.

Trumps triumf är inte bara en dolkstöt i amerikansk demokrati och amerikanska värderingar. Den är en isande varning och hemläxa för medierna som avfärdade honom.

Samtidigt står mycket bortom mediernas kontroll. Den springande punkten är inte deras makt, utan maktlöshet. Medievärlden är en värld av parallella verkligheter som sällan möter varandra. Ett universum av nyhets-, opinions- och alternativsajter där vi konsumerar det som bekräftar vår världsbild. Trumps seger säger lika mycket om den filterbubbla som hans anhängare lever i, som den vi andra befinner oss i.

Det är inte en fråga om enskilda mediers enskilda snedsteg, utan om ett globalt hot. Frågan måste därför lyftas på internationell nivå och engagera internetjättar som Facebook och Google.

Men medierna bär sitt eget ansvar. På något sätt måste vi make media great again.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons