Annons

Ludvig Hertzberg:Tungviktaren som hållit streck i 100 år

Vilken är den bästa av 35 000 understreckare? Den 17 oktober 1918 tryckte Svenska Dagbladet den allra första artikeln Under strecket, och ett av svensk presshistorias tyngsta och mest seglivade format hade sett dagens ljus.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Bild 1 av 2

Ludvig Hertzberg har varit redaktör för Under strecket sedan 2001.

Foto: Joakim StåhlBild 2 av 2
Bild 1 av 1

Vilken smått besynnerlig och helt fantastisk institution detta är ändå, Under strecket i Svenska Dagbladet. I 100 års tid, dag ut och dag in, har SvD innehållit en fördjupande essä – vad som ursprungligen kallades en kulturell dagskrönika, men vars placering längst ner på sidan, under ett tjockt streck, snart gjorde den omtalad som ”understreckaren” – skriven av framstående skribenter från alla tänkbara håll, forskare, författare, journalister, politiker …

Som denna avdelnings nuvarande redaktör har jag under jubileumsåret haft förmånen och den sällsamma glädjen att inte bara i vanlig ordning ägna mig åt morgondagens streckare, utan också en hel del åt gångna tiders. Och de är inte så få, finns det all anledning att understryka: sedan starten har över 35 000 artiklar publicerats under strecket i SvD. Med vårt digitala arkiv och ett dammigt kartotek som ljus och lykta har jag gått på skattjakt – och funnit rikliga mängder med guldkorn. Många av dessa har vi hämtat upp i dagsljuset genom att återpublicera dem digitalt på SvD.se; just idag lanserar vi dessutom en särskild tjänst som ska göra det enkelt att botanisera bland dessa.

Annons
Annons

Inte så sällan har det hänt, när jag har berättat om mina upptäcktsfärder i arkivet, att man har velat veta vilka de allra största guldklimparna varit. Skulle du inte kunna ta fram en topp-100-lista över de bästa streckarna, har min chef undrat. Vilken är den allra bästa streckaren, har andra frågat. Jag har då oftast börjat tala om äpplen och päron, att sådant går ju inte att avgöra, en streckare kan vara bra på så många olika sätt – välskriven, intressant, informativ, angelägen, perspektivrik, tankeväckande, inflytelserik … i bästa fall allt på en gång.

Dessutom har jag ju bara läst en bråkdel. I en novell av författaren Ulf Eriksson, även bekant som streckarskribent, planerar huvudpersonen att läsa alla understreckare från 1918 fram till berättelsens tidiga 80-tal, och räknar då ut att det skulle ta honom två år, ”men bara om han började läsa genast vid uppvaknandet och sedan fortsatte så länge han var vaken, utan några pauser”. Han bestämmer sig därför för en rimligare takt och lyckas genomföra projektet på drygt sex år (”Onkel”, i samlingen ”Is”, 1999). Tyvärr är det nog bara i fiktionen som något sådant låter sig göras.

Men ändå. Visst borde det väl gå att försöka ge ett svar på frågan om de allra bästa streckarna från de första 100 åren?

Annons
Annons

Ludvig Hertzberg har varit redaktör för Under strecket sedan 2001.

Foto: Joakim StåhlBild 1 av 1
Ludvig Hertzberg har varit redaktör för Under strecket sedan 2001.
Ludvig Hertzberg har varit redaktör för Under strecket sedan 2001. Foto: Joakim Ståhl

Allt är förvisso inte guld som glimmar, men vissa streckare får en viss lyster bara genom strålglansen hos sina upphovsmän eller -kvinnor. Den tyske författaren Thomas Mann skrev en gång (1948) en streckare exklusivt för SvD, om sitt passionerade förhållande till August Strindberg. Långt innan hon tilldelades Nobel­priset skrev Doris Lessing 1982 inlevelsefullt om hotet om ett kärn­vapenkrig (under en rubrik som knappast tappat i aktualitet, ”Fakta är vad folk behöver”).

Genom åren har Under strecket publicerat artiklar av berömdheter som Winston Churchill, Ellen Key, Bertrand Russell, Jean-Paul Sartre, Barbro Alving, Olof Palme­, Elin Wägner, Dag Hammarskjöld, Nadine Gordimer, Martha Nussbaum, Salman Rushdie, Rebecca Solnit; listan kunde lätt göras betydligt längre. Det finns streckare av mer än hälften av Sveriges samtliga Nobelpristagare, av kända upptäcktsresande, komiker, bildkonstnärer, idrottsmän (däribland en europeisk mästare i maraton) och så vidare.

Det rör sig om texter som i de flesta fall är högst läsvärda än idag, även om de inte alla gånger fullt ut motsvarar de höga förväntningar som storheten i namnen väcker. Men vissa gånger gör de det: Elin Wägners patosfyllda uppgörelse med Bibelns brist på kvinnor som ”äga frågarens, tvivlarens och upprorsmannens ande”, publicerad 1919 – innan kvinnorna ens ägde rösträtt – är fortfarande träffande och slagkraftig. På 40-talet kontrakterades Vilhelm Moberg att skriva ett femtontal rapporter från svenskbygderna i USA, streckare som skulle komma att bli centrala i förarbetet till Utvandrarserien, och som med fördel kan läsas som ett komplement till denna. 

Annons
Annons

Många av de personligt präglade essäerna av andra framstående författarpennor (några blivande Nobelpristagare), som Pär Lagerkvist, Ellen Key, Olof Lagercrantz, Stina Aronson, Eyvind Johnson, Alice Lyttkens, Harry Martinson och Werner Aspenström, är regelrätta skönlitterära läsupplevelser.

Och på tal om skönlitteratur: innan Under strecket hade fått sin fasta och regelbundna form 1918 publicerade SvD-medarbetaren Hjalmar Söderberg en novell på streckarplats, och vid åtminstone tre tillfällen har streckaren rentav varit författad på vers. Den avslutande delen av Verner von Heidenstams streckare i fyra avsnitt, ”En fritänkares betraktelser” (1919), bestod förresten enbart av korta aforismer (däribland: ”Vad vi människor kalla utmärkelser betyder mest för den, som aldrig får dem.”).

På besök i arkivet ligger det också nära till hands att man bländas av texter som var tidigt ute med att diskutera ämnen och frågor som skulle komma att prägla framtiden. ”Studenternas avtagande intelligens” var den tragi­komiska rubriken på en streckare publicerad nästan 100 år före våra dagars Pisa- och bildnings­debatter. Artificiell intelligens var ett tema som förekom redan på 50-talet, på 60-talet problematiserades den växande informationsfloden, redan på 70-talet diskuterades datasäkerhet och integritet, och så vidare. Att ta del av hur företeelser som filmen, jazzen, bilismen, flygandet, Hitler, televisionen, rymdkapplöpningen, klimatförbättringen(!), du-reformen, den sexuella frigörelsen, flyktingströmmarna och ”datamaskinerna” först presenterades och problematiserades på streckarplats kan vara ytterst fascinerande, hur träiga vissa av dessa texter – det ska medges – i enstaka fall än är. 

Annons
Annons

Likaså är det spännande att se hur de författarskap som skulle komma att bli tongivande för 1900-talet till en början omtalades; med sin franska utblick kom exempelvis Gunnel Vallquist tidigt att ge initierade och insiktsfulla introduktioner till författare som Marcel Proust, Simone de Beauvoir och Samuel Beckett.

Det ligger väl knappast i streckarens natur att slå ner som en bomb, men enskilda texter har gjort stora avtryck. Sten Selanders understreckare om Erik Lindegrens radikalt modernistiska diktsamling ”Mannen utan väg” – en sågning som heter duga – ledde till exempel till den stora ”obegriplighetsdebatten” på 40-talet beträffande modern poesi. I en streckare i början av 90-talet hävdade Carl Rudbeck att en liberal kulturpolitik inte bör göra skillnad mellan Rambo och Rimbaud, vilket gav upphov till en lika livlig som hätsk debatt om estetisk värderelativism. Och när den ryske journalisten Arkadij Waxberg 2003 redogjorde för uppgifter i nyöppnade ryska arkiv som antydde att Zarah Leander kan ha varit verksam som sovjetisk agent blev det en världsnyhet och förstasidesstoff.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Som sidans redaktör får jag ofta frågan av presumtiva skribenter om ett visst ämne är lämpat för en understreckare. Svaret är alltid ja. En streckare kan verkligen handla om vad som helst, det är själva behandlingen det kommer an på. Med goda insikter och en välskrivande penna går det att spinna gnistrande essäistiskt garn även av tillsynes obetydliga ting – att se världen i ett sandkorn, för att citera William Blake. Just sand har faktiskt också varit föremål för en streckare, andra har kunnat handla om sommarnatten, postgiroblanketten, applåder, molnen, flygande tefat, ”Bonde söker fru”, att skriva lyrik på en ordbehandlare, selfies, kjolens kulturhistoria, glasögonens, fotnotens, den rosa färgens, den svartas… Sade någon knappologi? Också en streckare om knappens historia går faktiskt att läsa i arkivet.

Annons
Annons

En klassiker i streckarsammanhang är Per Erik Wahlunds essä om sin guldhamster. I själva verket var det inte bara en streckare, utan fyra (1977–81), och inte bara en hamster utan flera (Silvia, Silvia II och Silvio), som under denna period i tur och ordning var husdjur i skribentens hem. I dem lyckas han vara både personlig och högst allmängiltig på samma gång, och det om ett ämne som kanske inte i förstone uppfattas som särskilt ”streckarmässigt”. Den tredje av dem, ”Elegi över en förlorad guldhamster” (12/8 1979), torde hur som helst höra till streckarhistoriens mest gripande.

I en essä från 1990 som behandlade ett måhända desto mer streckarmässigt ämne, nämligen SvD:s understreckare, närmade sig SvD:s tidigare kulturchef Leif Carlsson frågan om den bästa streckaren dittills – och han bjöd faktiskt på ett svar: ”Den beställde jag själv. Vi behövde av marknadsskäl ett särskilt lysande nummer. Jag vände mig till fil dr Thede Palm. Han förstod mitt bryderi; och skrev om ’Segrarens avsked’; flygmarskalken Dowding som onekligen vann slaget om Storbritannien och fick sparken av Churchill.” Och visst, det är en bra streckare, inte tu tal om den saken. Men den bästa? Låt oss här nöja oss med att konstatera att de texter ur det förflutna som man väljer att lyfta fram ofrånkomligen säger minst lika mycket om den som gör valet, och den tid då det görs. 

Kvaliteten på de 28 texter som valdes ut till den hittills enda streckarantologi som givits ut i bokform – ”Ett urval understreckare” från 1984, med just Leif Carlsson som redaktör – är det heller inget fel på, men sammantaget är det ett urval som doftar aningen mer cigarr och rakvatten än vad som idag skulle anses klädsamt, för att inte säga hälsosamt. Men som Carlsson konstaterar i sitt förord: ”Självfallet är det en orimlig sak att vaska fram denna [bästa] promille. De enda urvalsprinciper som kunnat tillämpas är följaktligen tycke och smak, slump, godtycke och envåldsmakt.” Det samma gäller förstås för de understreckare som vi har valt att återpublicera på SvD.se ­under detta jubileumsår. 

Om jag har en favorit, trots allt? Det är möjligt. Men det håller jag tills vidare för mig själv. 

Har du?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons