Annons
Krönika

Margit Richert:Turism är som trafik – ett sätt att trängas med andra

En strand på Kreta.
En strand på Kreta. Foto: Clara Molden

Sommaren går mot sitt slut och semestern är över. Och alla tycks vi ha gjort samma sak: åkt till en turistort för att gnälla på andra turister.

Under strecket
Publicerad

Det finns något nästan uppsluppet i rapporteringen om hur allt fler europeiska platser håller på att förvandlas till oigenkännlighet av den stadigt ökande turismen. Något nästan ... skadeglatt. Kanske har det att göra med vår egen känsla av osårbarhet: i Sverige finns som bekant plats, även om det redan under min nordöländska uppväxt klagades rikligt och innerligt på de tyska nudistturister som varje sommar intog ön med håriga pungkulor och Aldi-mat.

Samtidigt tycks det ha skett något av ett skifte. Jag tillbringade delar av sommaren på Instagram (en ytterst dålig ide för den som vill bibehålla tron på mänskligheten – jag har nu börjat avsky ännu fler bekanta än tidigare), där det verkade som om varenda medelbeställd svensk packade de obligatoriska småbarnen på tåget för en stekhet vattenbristjuli i något av Medelhavsländerna. Samhällets olycksbarn tycktes ta lågprisflyg till Turkiet, där man fortfarande får något mer än mjukglass för den svaga kronan.

Men oavsett resmål var en sak konstant i flödet av utsökt arrangerade semesterbilder: en evig gällgnällig klagan om att det var för mycket folk. In Sweden we have a system för att inte behöva trängas, och om bara de stackars Medelhavsländerna inte höll på och släppte in en massa löst pack skulle allt vara bättre. Europa har nått en viss turistmättnad.

Annons
Annons

”När jag var liten” är en trop som annekterats av allehanda högerdebattörer som inte känner igen sig i landet. Men när jag var liten. Då åkte inte befolkningen på utlandssemester under sommaren. Den svenska sommaren var ju det alla längtat efter. Man käkade sandiga mariekex på stranden (medan man förundrat stirrade på de tidigare nämnda pungkulorna) och drack Sunkist, och åkte folk någonstans var det sällan längre än till Legoland. I dag är det första anhalten på en härlig tågluff med skrikande ungar. Folk är bra på att knäppa foton i rätt stund: det enda som avslöjar idyllens skörhet på det kokheta tåget är barnens illa torkade tårar och en och annan snorbubbla.

För inte är det för barnen man reser, även om det är den gängse ursäkten. Det är inte avkomman som vill kuska runt Europa i jakt på Instagram-motiv som ska bräcka resten av följarna. Det är inte barnen som behöver ”ladda batterierna” på en sardisk strand eller se ett söndervittrande Colosseum eller Hitlers örnnäste eller ett under turisttyngden sjunkande Venedig.

Är det inte bättre att vänta tills barnen åtminstone kan, tja ... vandra?

Själv bilade jag upp till Norrland. I Kvikkjokk punkterades lugnet ideligen av helikoptern som flyger ”vandrarna” upp till de fjäll de är för lata för att bestiga. Med tanke på hur många som hade släpat med sig övertrötta, hysteriska treåringar förstår jag prioriteringen på plats, men kanske inte konceptet som helhet. Är det inte bättre att vänta tills barnen åtminstone kan, tja ... vandra?

Och där var bjälken i mitt öga, den stora, tunga bjälke som bär upp vår tids tankefel. Att åka till en turistort för att gnälla på turister är fullkomligt logiskt först i den stund man lyckats övertyga sig om sin egen unika ställning. Turismen är precis som trafiken – den består av det helvete som är andra människor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons