Annons

Per Gudmundson:Turkiets val, Europas öde

Premiärminister Ahmet Davutoğlu i vallokalen.
Premiärminister Ahmet Davutoğlu i vallokalen. Foto: UMIT BEKTAS / TT NYHETSBYRÅN
Under strecket
Publicerad

Strax före lunch på söndagen lade premiärminister Ahmet Davutoğlu sin röst i valurnan i sin hemstad, för andra gången på bara ett halvår. ”Det är som om vi firar en demokratifestival”, sade han.

En timme senare röstade presidenten, företrädaren och partigrundaren Recep Tayyip Erdoğan i Istanbul. ”Nyvalet blev nödvändigt som ett resultat av den instabila utgången i valet den 7 juni. Det har blivit tydligt hur viktigt stabilitet är i vår nation”.

Det moderata islamistiska AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) har styrt Turkiet i 13 år, med Erdoğan som premiärminister fram till 2014, därefter som president. I parlamentsvalet i juni förlorade partiet sin majoritet, men har uppenbarligen inte kunnat förlika sig med tanken på att dela makten. Inte alls med den oväntat framgångsrika pro-kurdiska vänstern i HDP (Folkets demokratiska parti), och inte heller med sekulära CHP (Republikanska folkpartiet, landsfadern Kemal Atatürks parti).

Med det snabbt utlysta nyvalet hoppas AKP återfå majoriteten. I förlängningen hägrar en konstitutionell förändring som stärker presidentämbetet och Erdoğans makt. Det är det som menas med ”stabilitet”.

Annons
Annons

Under ett decennium åtnjöt AKP ett stort förtroende från omvärlden (även i Sverige, inte minst i Moderaterna, och bland annat på denna ledarsida). Erdoğan liberaliserade ekonomin, knöt Turkiet närmare EU och lyckades uppnå avspänning med kurderna. AKP var populärt även bland kurder.

Med tiden har den auktoritära dimensionen av Erdoğans styre blivit svidande påtaglig. Makten över offentligheten har koncentrerats, och AKP använder hela statsapparaten för att befästa sin position.

Valtaktiken har sedan i juni byggt på konflikten med de kurdiska rebellerna. Landet balanserar nu på randen till inbördeskrig.

Efter valet i juni har otaliga HDP-medlemmar gripits eller trakasserats. Kritiska röster har tystats. Mobbar har angripit oppositionella, och rättsapparaten har inte kunnat – eller velat – skydda de utsatta.

Repressionen har inte bara gällt kurder. Så sent som i veckan sattes mediehuset Ipek Medya under statlig tvångsförvaltning.

Storskaliga terrordåd har skakat landet.

AKP har utnyttjat oron för egna syften.

Med 54 miljoner turkar vid valurnorna, och ytterligare 3 miljoner utanför landet, för andra gången på ett halvår var således ”demokratifestival” inte riktigt rätt ord. Valdagen var mer en ödesdag, för Turkiet och för hela regionen.

Problemen är också i hög grad Europas. Inte minst under flyktingkrisen har det blivit tydligt att Turkiets agerande har direkt påverkan på hela kontinenten. Migrantströmmarna från Turkiet har fått Europas ledare att knyta tätare band till Erdoğan, trots den bekymmersamma demokratiska utvecklingen i landet.

Man ska nu inte idyllisera hur situationen såg ut innan AKP:s styre. Någon utbredd frihet var det inte tal om heller förr. Turkiets demokratiseringsprocess går långsamt. Och AKP har ett massivt stöd, som inte går att bortse från.

Vid söndagens val stod dock Turkiet vid ett vägskäl. På ena sidan maktdelning och pluralism. På den andra en skenbart trygg auktoritet.

Att Erdoğan inte frivilligt backar var det enda säkra.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons