Annons

Hans Ingvar Roth:Turnerandet är över – men musikskapandet tar aldrig slut

Paul Simons pappa, själv musiker, var till en början kritisk till sonens försök att skriva sånger, men mjuknade när han fick höra ”The sound of silence”. Faderns bekräftelse framstår som viktig i biografin ”Paul Simon: The life” – men det är den såriga relationen till duo-partnern Art Garfunkel som är den röda tråden. 

Under strecket
Publicerad

Paul Simon intervjuad på scen i samband med att han tog emot Polarpriset i Stockholm 2012.

Foto: Patrik Österberg/IBL Bild 1 av 3

Art Garfunkel och Paul Simon som Tom & Jerry, sent 50-tal.

Bild 2 av 3

Simon & Garfunkel under gratiskonserten i New York, 1981.

Bild 3 av 3

Paul Simon intervjuad på scen i samband med att han tog emot Polarpriset i Stockholm 2012.

Foto: Patrik Österberg/IBL Bild 1 av 1
Paul Simon intervjuad på scen i samband med att han tog emot Polarpriset i Stockholm 2012.
Paul Simon intervjuad på scen i samband med att han tog emot Polarpriset i Stockholm 2012. Foto: Patrik Österberg/IBL

Förra året gjorde den amerikanske musikern Paul Simon sin sista världsturné, ”Homeward bound – The farewell tour”, som tog honom till ett stort antal städer i USA och Europa, däribland till Stockholm under sommaren. Han har deklarerat att han bara kommer att göra enstaka konserter i framtiden. Paul Simon, som fyllde 77 år i oktober, har haft en imponerande karriär som inleddes redan på 50-talet. Många av hans sånger har blivit klassiker, som ”The sound of silence”, ”America”, ”The boxer” och ”Bridge over troubled water”. 

Trots Paul Simons långa liv i rampljuset är det först nu som det har kommit en fullödig biografi byggd på intervjuer med föremålet: ”Paul Simon: The life” (Simon & Schuster) av den amerikanske journalisten Robert Hilburn. Den baserar sig på över 100 timmar intervjuer, och det märks att författaren är en stor beundrare av Simon som artist. Biografin är officiell i den meningen att Simon fick möjlighet att läsa och kommentera boken innan den publicerades. 

Annons
Annons

Biografin borrar följaktligen inte heller särskilt djupt i vissa problematiska sidor av Simons liv, såsom anklagelserna om misshandel av hans hustru Edie Brickell 2014, ett händelseförlopp som fick ett stort genomslag i internationella medier. Simon har även kritiserats för att inte ha erkänt att vissa av hans sånger varit klart inspirerade av andra artisters verk. En kontrasterande och mer kritisk berättelse om Simons liv ges i Peter Ames Carlins bok ”Homeward bound: The life of Paul Simon” (2016) som även behandlar de mindre smickrande inslagen. 

Paul Simon föddes 1941 i Newark och växte upp i Queens under 50-talet, där han träffade Art Garfunkel som bodde i grannskapet. Tidigt lade Simon märke till Garfunkels sångförmåga och under flera år skrev han sånger som skulle passa Garfunkels stämma. De upptäckte under sina skolår att de lyssnade på ungefär samma slags musik, bland annat The Everly Brothers. De bildade sedermera duon Tom & Jerry 1957 och fick en mindre hit med låten ”Hey little schoolgirl”. 

Båda växte upp i judiska medelklassfamiljer som hade invandrat till USA från Östeuropa runt sekelskiftet 1900. Paul Simons föräldrar Lou och Belle uppmuntrade sonens musikaliska intresse men de ville också att han skulle skaffa sig en bra utbildning. Han läste således litteraturvetenskap under några år på City University of New York, men lämnade snart den akademiska världen när musikintresset tog överhanden. 

Under en tid vistades Paul Simon i England där han tog intryck av engelsk folkmusik, samtidigt som han odlade ett intresse för amerikansk poesi, bland annat Robert Frosts, T S Eliots och Emily Dickinsons dikter. De folksånger som Simon skrev under 60-talet är också till stor del poetiska och introverta till sin karaktär. I Hilburns biografi framstår Simons relation till sin far som oerhört viktig. Han sökte ofta bekräftelse från Lou som själv var musiker. Fadern var inledningsvis kritisk till Paul Simons försök att skriva sånger men mjuknade efter att han hört ”The sound of silence”. 

Annons
Annons

Art Garfunkel och Paul Simon som Tom & Jerry, sent 50-tal.

Bild 1 av 1

Simons relation till Garfunkel framstår som ytterst komplicerad genom åren och löper som en röd tråd i boken. Det framstår närmast som ett mysterium varför duon ständigt och jämt har återförenats med tanke på de starka personliga konflikterna. Idag är inte heller Simon och Garfunkel on speaking terms med varandra. Hilburn ville intervjua Garfunkel för sin bok, men denne vägrade eftersom den inte skulle fokusera på Simon & Garfunkel utan på Paul Simon. 

Art Garfunkel och Paul Simon som Tom & Jerry, sent 50-tal.
Art Garfunkel och Paul Simon som Tom & Jerry, sent 50-tal.

Redan från första början i duons samarbete anas källorna till deras framtida konflikter. Vid en fotografering på 50-talet i samband med deras första skiva som Tom & Jerry sade Garfunkel att ”vad som än händer med oss kommer jag alltid att vara längre än du” (Simon är 160 cm lång). Detta var något som Paul Simon sedan aldrig glömde. Simon å sin sida spelade efter ett tag in några soloskivor under namnet True Taylor utan att vidtala Garfunkel efter deras försök som duon Tom & Jerry, något som sårade Garfunkel djupt. 

Trots denna problematiska inledning återförenades duon som Simon & Garfunkel i början av 60-talet och spelade in sitt första album ”Wednesday morning, 3 A M” (1964). Albumet innehöll låten ”The sound of silence”, en akustiskt inspelad låt som i sin elektriska version skulle komma att bli en listetta året därpå. Efter genombrottet följde ett pärlband av hits såsom ”Homeward bound”, ”Scarborough fair” och ”Mrs Robinson”. Den sistnämnda blev ledmotivet för succéfilmen ”The graduate” (”Mandomsprovet”, 1967). Albumet och sången ”Bridge over troubled water” från 1970 blev sedan det stora crescendot i deras karriär. 

Annons
Annons

Efter denna enorma framgång splittrades duon. En bidragande orsak var just ”Bridge over troubled water”. När Art Garfunkel ensam på scen avslutade duons konserter med detta paradnummer och fick enorma ovationer satt Paul Simon backstage och undrade hur många i publiken som visste att den gospelinspirerade låten var skriven av honom. I samtalen med Hilburn framkommer det att raderna ”When you are weary, feeling small” i sångens inledning är självbiografiska, och anspelar på Paul Simons komplex över sin korta längd. 

Efter Simon & Garfunkels skilsmässa i början av 70-talet spelade de in ett antal soloalbum, och Garfunkel fortsatte den parallella karriär som skådespelare som han inlett i filmer som ”Moment 22” (1970) och ”Carnal knowledge” (”Köttets lust”, 1971). 

Hösten 1981 återförenades duon på allvar igen i samband med en gratiskonsert i New Yorks Central Park som uppskattas ha lockat omkring 500 000 åhörare. Tanken var också att de skulle ge ut ett nytt album, men dessa planer skrinlades ganska snart. Paul Simon upplevde att hans nyskrivna sånger var alltför personliga eftersom några av dem handlade om hans förhållande med skådespelaren Carrie Fisher. Simon menade att Garfunkel inte behandlade sångerna med tillräcklig inlevelse och respekt. Han beslutade sig således, när skivan nästan var helt färdig, för att ta bort Garfunkels stämmor och i stället ge ut skivan som ett soloalbum (”Hearts and bones”, 1983) till skivbolagets förtvivlan. Soloalbumet blev också ett kommersiellt bakslag och Simon tvingades till en omorientering av sin musikaliska karriär. 

Annons
Annons

Simon & Garfunkel under gratiskonserten i New York, 1981.

Bild 1 av 1
Simon & Garfunkel under gratiskonserten i New York, 1981.
Simon & Garfunkel under gratiskonserten i New York, 1981.

I mitten av 80-talet kom Paul Simon i kontakt med afrikansk och brasiliansk musik och han kom att bli en av de viktigaste representanterna för så kallad world music. Skivan ”Graceland” (1986), som spelades in med den sydafrikanska manskören Ladysmith Black Mambazo, blev en stor succé genom sin blandning av skilda musikstilar. Paul Simon blev dock kritiserad för ”Graceland”-projektet eftersom ANC hade manat till en bojkott av apartheidregimen. Simon menade emellertid att det var en stor skillnad mellan att uppträda i Sydafrika och att spela in en skiva där med hjälp av lokala musiker. Han hävdade att han betalat sina medmusiker väl och att han genom ”Graceland” gjort världen mer uppmärksam på Sydafrikas musikaliska arv och politiska situation. När Simon i början av 90-talet fick träffa Nelson Mandela verkade kritikerstormen ha mattats av. Själva begreppet world music kan dock problematiseras: ofta handlar det nämligen om att använda sig av musikstilar från icke-västerländska kulturer såsom rekvisita för en inramning som är dominerad av västerländska musikstilar.

Något som blir tydligt i Robert Hilburns biografi är Paul Simons starka integritet som artist, han betonar själv betydelsen av att aldrig kompromissa med sina konstnärliga visioner. När han beslöt att skrota den nya Simon & Garfunkel-skivan i början av 80-talet trots att den sannolikt skulle ha blivit en försäljningsframgång gjorde han det för att han ansåg att den inte uppfyllde hans intentioner som kompositör. Han tycks även ha genomfört ”Graceland”-projektet av främst musikaliska skäl, även om det av många inte ansågs vara politiskt korrekt. Ett annat talande exempel är musikalen och skivan ”The capeman” från 1998, som Simon skapade tillsammans med Nobelpristagaren i litteratur Derek Walcott. När det blev känt att Paul Simon hade skrivit en musikal om mördaren Salvador Agron, en ungdomsbrottsling från Puerto Rico, blev många upprörda. Simon hade dock sedan länge varit fascinerad av Agrons liv och menade att det fanns en fängslande historia att berätta i musikalisk form. Denna musikal blev dock ett bakslag för Simon både kommersiellt och ur kritikersynvinkel och det tog flera år för honom att återhämta sig. 

Under senare år har Paul Simon emellertid fått en konstnärlig revansch och spelat in en rad uppskattade skivor som kan sägas vara en blandning av hans tidiga folkmusikstil och influenser från andra kulturer. 

I biografin säger Paul Simon att han aldrig kommer att sluta skriva sånger trots att han har beslutat sig för att aldrig mer turnera. Låtskrivandet betraktar han nämligen som en central del av sin identitet och det har alltid varit den största källan till trygghet i hans liv. Många är nog tacksamma över denna bekännelse, med tanke på hans formidabla förmåga att ständigt finna nya spännande musikaliska vägar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons