Annons

”Två enkla förslag kan lösa stora problem i vården”

Sjukvården plågas av långa operationsköer, för dåliga vårdkedjor, primärvård som är otillräcklig och delvis bemannad av hyrläkare, med mera. Merparten av problemen skulle emellertid lösas genom två förhållandevis enkla åtgärder, skriver Åke Andrén-Sandberg, professor emeritus i kirurgi.

Publicerad
Foto: Isabell Höjman/TT

DEBATT | SJUKVÅRDEN

I Sverige finns det fler utbildade läkare och sjuksköterskor än någonsin, vi har fantastisk teknisk utrustning tillgänglig och vi avsätter enorma summor till sjukvård. Trots detta har vi dålig kontinuitet mellan läkare och patienter, vårdplatsbrist på grund av att sköterskor inte vill arbeta på nuvarande villkor, långa operationsköer, för dåliga vårdkedjor, och primärvård som är otillräcklig och delvis bemannad av hyrläkare. För att bara ta några exempel. Huvudparten av dessa problem skulle emellertid lösas genom två förhållandevis enkla åtgärder utan extra kostnader.

1. Använd läkarnas jourkompensation annorlunda

På ett lördagspass erhålls för 24 timmars arbete av en läkare cirka 40 timmars jourkompensation och efter 24 söndagstimmars arbete skall läkarna ha mer än en veckas kompensationsledighet. Sammantaget går det på en normalstor kirurg- eller internmedicinklinik åt 5–7 läkare för att upprätthålla jourverksamhet dygnet om, och tillsammans med en äldre kader överläkarjourer (”bakjourer”) rör det sig om 7–10 läkartjänster. På mindre kliniker blir det fortfarande flera läkartjänster eftersom läkarnas beredskap utan arbete också ersätts med ledig tid. Förutsatt att det finns kvar en regel om att den som varit nattjour skall gå hem och sova dagen därpå, innebär det att det fortfarande skulle behövas flera tusen läkare färre om de som ville skulle få ta ut övrig kompensation i pengar i stället för ledig tid – vilket en stor andel av de yngre läkarna faktiskt vill.

Annons

Om läkarna var på sjukhusen i stället för att vara hemma under jourkompensationen skulle kontinuiteten mellan läkare och patient (och anhöriga) öka markant både på avdelningarna och mottagningarna. Detta ökar kvaliteten på sjukvården och gör den samtidigt mer patientcentrerad och billigare eftersom vårdkontinuitet alltid ger betydande fördelar.

Om kontinuiteten i vården ökar skulle arbetsmiljön på vårdavdelningarna bli bättre – större ”teamkänsla” – vilket skulle göra arbetet mer attraktivt för sköterskor och patientsäkerheten ökas.

Den allmänna läkarbristen skulle genom detta i princip försvinna och genom att det behövdes färre läkare på sjukhuset skulle det finnas fler för primärvården, vilken i dag har alltför dåligt tillgång till läkare trots att den måste vara grunden för hela sjukvårdens organisation. Överskottet skulle dessutom rycka undan grunden för den skadliga hyrläkarverksamheten (vilken ger sjukvård av sämre kontinuitet till högre kostnad) samtidigt som arbetsgivarna bättre kan planera verksamheten.

De yngre läkarna har för stor del av tiden förlagd till akutmottagningar, där de behövs för att sköta det löpande patientarbetet. Där har de emellertid bara möjlighet att få svar på sina frågor vid svårare fall, medan de på dagtid kan undervisas mer systematiskt. Om underläkarna oftare var i dagsjukvård skulle därför utbildningen bli bättre. Samtidigt skulle det sparas pengar (färre anställda läkare genererar kortare sammanlagd semester, överlämningstider, behov av kurser, med mera), vilket då förslagsvis skulle kunna läggas på bättre bemanning på de överbelastade akutmottagningarna.

En invändning mot förslaget kan vara att de yngsta läkarna skulle tvingas arbeta mer. Så bör det inte vara utan systemet bör utformas så att den enskilde läkaren ges möjlighet att välja mellan fritid och pengar. Observera att den ”trygga 40-timmarsveckan” inte baseras på någon naturlag och att det under vissa perioder av yrkeslivet kan vara mer önskvärt att lägga mer tid på arbetet (och mindre tid på vissa fritidsaktiviteter) på samma sätt som att det under andra delar av livet (exempelvis på slutet av yrkeskarriären) kan var önskvärt att få arbeta färre timmar per vecka. Denna valfrihet skulle i slutändan gynna både patienterna som samhället som helhet.

2. Minska sjukvårdsadministrationen

Sedan 2010 har antalet sjukvårdsadministratörer ökat med 36 procent samtidigt som exempelvis antalet sjuksköterskor i vården ökat med 3 procent. Huvudparten av samtliga sjukvårdsekonomer är välutbildade, samvetsgranna, hedervärda och flitiga. De har titlar som ekonomer, utredare, strateger, utvecklare och liknande och är oftast bättre betalda än exempelvis sjuksköterskorna. Problemet är emellertid att när de blivit 36 procent fler har skattebetalarna inte fått 36 procent bättre eller mer effektiv sjukvård – snarare är det tvärt om. De kommer nämligen att producera mer utredningar och föreskrifter, allt i avsikt att kunna styra sjukvården bättre, men inte mer sjukvård.

Denna administration tillför ju inte resurser, men delar in de som finns i allt mindre delar varvid man riskerar att delarna förminskar helheten. Tonvikten på ekonomi i stället för sjukvård blir oftast bedövande, och ekonomiska transaktioner mellan olika enheter blir ett självändamål.

Problemet är dessutom att för att göra utredningarna och skriva föreskrifter behöver administratörerna information och hjälp från dem som är ute i verksamheten. De tar således tid från dem som skall möta patienterna, en tid som i stället åtgår till sammanträden, sammanställning av begärda statistiska uppgifter med mera.

Administratörernas resultat leder oftast till mer detaljerade instruktioner eller omorganisationer, vilket återigen tar tid från dem som står närmast patienterna. Ännu värre är emellertid att de kväver initiativlustan och -kraften för de som står närmast patienterna. Det leder till att icke-sjukvårdskunniga administratörer tar över hela utvecklingen av sjukvården medan de som förstår problemen kring diagnostik och behandling av patienterna inte får reell möjlighet att göra sig hörda. Lite raljerande kan man hävda att ju längre man är från patienterna desto mer bestämmer man inom sjukvården.

I ett första steg bör man således fastställa att sjukvårdsadministrationen inte får växa, och i nästa steg besluta om att kritiskt granska vilka delar av administrationen som ger ett mervärde för patienterna. Med stor sannolikhet kan man ta bort upp till en tredjedel av den övergripande sjukvårdsadministrationen – statlig och landstingskommunal – utan att sjukvården skulle skadas. Det är dessutom troligt att läkarna och sköterskorna ute i verksamheten ofta skulle kunna hitta bättre lösningar på sjukvårdens problem när de inte behöver ägna sig åt administrativa pseudoproblem.

Minskning av administrationen skulle frigöra mycket pengar och dessa skulle i så fall i första hand läggas på sjuksköterskorna, så att deras arbetsförhållanden och löner förbättras. Då kanske de vill stanna och arbeta inom sjukvården, och det – just det – skulle förbättra sjukvården på det mest kraftfulla sättet som man realistiskt kan nå på enkelt sätt!

Åke Andrén-Sandberg
professor emeritus i kirurgi

Annons
Annons
Annons
Foto: Isabell Höjman/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons