Annons

Johan Östling:Två historikers särskilda känsla för streck

Decennierna efter andra världskriget var siktet riktat mot framtiden, medan historieintresset förde en tynande tillvaro. Men vissa arenor gav utrymme även för bakåtblickar, inte minst SvD:s Under strecket. Två av de flitigaste och mest folkbildande skribenterna var historikerna Alf Åberg och Sten Carlsson.

Under strecket
Publicerad

Alf Åberg (1916–2011) och Sten Carlsson (1917–1989). Tillsammans skrev de över 700 streckare i SvD.

Bild 1 av 2
Foto: SvD:s historiska arkivBild 2 av 2

Alf Åberg (1916–2011) och Sten Carlsson (1917–1989). Tillsammans skrev de över 700 streckare i SvD.

Bild 1 av 1
Alf Åberg (1916–2011) och Sten Carlsson (1917–1989). Tillsammans skrev de över 700 streckare i SvD.
Alf Åberg (1916–2011) och Sten Carlsson (1917–1989). Tillsammans skrev de över 700 streckare i SvD.

Det framstår som högmodernitetens decennium, 1960-talet. Emot oss träder en dynamisk tid av utveckling, reformer, framåtblickande. Trots spänningarna och konflikterna i den stora världen är det en ­period som gärna förknippas med ungdom, frigörelse och växande välstånd. I en retrospektiv betraktelse utgör årtiondet slutskedet på vad François Hartog har kallat ”den moderna tidsregimen”, en lång fas i västerlandets historia då framtiden bar på löften och tidsuppfattningen var lineär och teleologisk.

Vad hände med historien under detta optimismens ­årtionde, mellan 50-talets kvardröjande traditionalism och 70-talets dova pessimism? Forskare som har gripit sig an frågan har kunnat belägga hur svenska historiker och historielärare fick allt svårare att finna samhällelig legitimitet för sitt värv. När bildningsbegreppet mönstrades ut och en äldre form av historieskrivning uppfattades som obsolet förlorade historieämnet sitt traditionella existensberättigande och dess status sjönk. I 60-talets nya skola premierades andra, mer samtidstillvända ­ämnen. Vid universitetet var det sociologi och statsvetenskap, snarare än klassisk humaniora, som lockade de stora studentkullarna.

Annons
Annons

Det fanns emellertid arenor där historieintresset frodades även under denna epok. I en tidigare artikel konstaterade jag att Under strecket hörde till dem. Bland 60-talets streckare märks visserligen en påfallande öppenhet mot tidens samhälls- och natur­vetenskaper och ett utbrett engagemang i globala frågor (se David Larsson Heidenblads understreckare ”En framtidsman i det historiska arkivet”), men utan tvivel dominerade ämnen som var sprungna ur en humanistisk lärdomskultur. Det enskilt största kunskapsområdet inom denna sfär var just historia. Rikt och mångskiftande som det var kan det belysas genom två av decenniets mest flitiga streckarförfattare med historisk inriktning – Alf Åberg och Sten Carlsson.

Helsingsborgssonen Alf Åberg hade disputerat i Lund 1947 på en avhandling om indelningen av rytteriet i Skåne. Redan då hade han påbörjat sin verksamhet som ­arkivman och han skulle under fyra decennier vara knuten till Krigsarkivet. Parallellt med sitt ordinarie arbete ­utvecklade Åberg ett omfattande historiskt författarskap som gjorde honom till ett namn långt utanför fackkretsarna.

Åberg blev under tidigt 50-tal medarbetare i SvD. ­Under en lång följd av decennier skulle han bidra med ­recensioner, essäer och andra slags artiklar, nästan uteslutande i historiska ämnen. Den textsort som han främst förknippades med var streckare. Allt som allt skulle han skriva över 500 stycken. Därmed ligger han på en förmodat ohotad andraplats i streckartopplistan, ­övertrumfad enbart av Fredrik Böök, upphovsman till smått ofattbara 1 187 artiklar. Enligt Åberg var hans egna texter i regel tillkomna under en sammanhållen sittning mellan nio på kvällen och halv ett på natten, när arkivariens och familjefaderns förpliktelser inte lade hinder i vägen.

Annons
Annons

Under 60-talet skrev han totalt 141 streckare. Den första hade formen av en recension av Göran Rystads ­avhandling om krigspropagandan under trettioåriga kriget; den sista var en essä om vänskapen mellan Samuel Beckett och ­James Joyce. Spännvidden i ämnesvalen var som synes ­avsevärd. Ändå går det att notera vissa replipunkter.

Den unge historieforskaren Åberg hade ägnat sig åt Skånes övergång från Danmark till Sverige och 1600-talshistoria var ett ämne som han fortsatte att fascineras av. Under 60-talet skrev han om när svensk trupp försvarade Wien 1686, om det karolinska fälttåget i Ryssland, om Karl XII:s polska politik och om annat som hörde till epokens omvälvningar. På samma gång närde han ett ­intresse för person- och kulturhistoria. Erik Dahlbergh vederfors, i egenskap av tecknare och arkitekt, exempelvis flera streckare. 

Åberg skrev samtidigt mycket och gärna om internationell historia. Från 60-talet kan man notera artiklar om baskernas historia, amerikanska frihetskriget, den unge Mao och kolonialiseringen av Afrika – och mycket däremellan. Två länder återvände han särskilt frekvent till: Finland och Irland. Hans finska bidrag kunde handla om den svenska tiden före 1809, men också om självständighetens och krigens 1900-tal. Irland med dess kultur och katolska särprägel fängslade konvertiten Åberg. ­Enbart om James Joyces liv och verk skrev han sju streckare.

Även om Åberg således hade ett special­intresse för vissa länder måste han betecknas som en historisk allätare. Han kände inga kronologiska begränsningar: det var lika naturligt att gripa sig an Tacitus ”Annales” och heliga Birgitta som det var att behandla Zimmermanntelegrammet under första världskriget eller general de Gaulles första regeringstid. Som den krigsarkivarie han var skrev Åberg inte så lite om storpolitik och soldaters liv i fält, men han hade uppenbart också breda socialhistoriska och folk­loristiska intressen.

Annons
Annons
Foto: SvD:s historiska arkivBild 1 av 1

Som skribent hade Åberg en förmåga att snabbt leda in läsaren i ämnet och därefter ge en effektiv resumé av den bok eller det tema som han behandlade. I recensioner kunde han emellanåt påtala tillkortakommanden eller formulera kritiska anmärkningar, men vanligen var han välvilligt inställd till det verk som han utgick från och han tycktes ha lätt för att entusiasmeras av ett ämne. Han var inte den hårda polemikens man. I val av inriktning förefaller Åberg ha styrts av håg och nyfikenhet. 

Foto: SvD:s historiska arkiv

För Under strecket verkade på 60-talet samtidigt en historisk skribent med en annan framtoning, Sten Carlsson. Som professor i historia i Uppsala 1956–83 skulle han främst inrikta sig mot den moderna epokens socialhistoria. Vid sidan om en intensiv verksamhet som forskare författade han den första universitetsläroboken i Sveriges moderna historia och var en av huvudkrafterna bakom tiobandsverket ”Den svenska historien”.

Carlsson hade börjat skriva för SvD i början av 50-talet. Inledningsvis bidrog han emellanåt med ledarartiklar men övergick alltmer till kulturmaterial. Under 60-talet skrev Carlsson 81 streckare. I jämförelse med Åberg var hans historiska repertoar smalare, med en klar inriktning mot 1800- och 1900-talen.

Annons
Annons

Biografier över den moderna epokens statsmän och ­politiker utgjorde ett huvudstråk i Carlssons gärning som streckarskribent. Hans första alster det aktuella decenniet tog exempelvis sin utgångspunkt i en amerikansk studie av Dwight D Eisenhower. Artikeln var med sin kombination av historisk rundmålning och kritisk diskussion typisk för Carlsson, även om flertalet av de gestalter som han behandlade var avlidna eller inte längre aktiva som maktens män, bland dem Oscar II, Gustaf Mannerheim, Vladimir Lenin och Dag Hammarskjöld.

Över huvud taget ägnade sig Carlsson mycket åt europeisk 1900-talshistoria, i synnerhet ämnen som hade ­anknytning till världskrigen och de ideologiska konfrontationerna. För en man som var jämngammal med oktoberrevolutionen och som tillbringat ungdomsåren i ­nationalsocialismens närhet för att under efterkrigs­tiden entydigt ta parti för Israel och den västliga gemenskapen, var den moderna historien inte bara en professionell ­angelägenhet. Hans många samtidshistoriska streckare återspeglade politiska erfarenheter och röjde ett personligt engagemang.

Forskaren Carlsson var en socialhistoriens vägröjare i Sverige, och bland hans vetenskapliga monografier från 60-talet återfinns böcker om ståndscirkulation och den sociala omgrupperingen. Därför är det notabelt att så få av Carlssons streckare knöt an till den forskning som han bedrev. I gengäld skrev han åtskilliga debattinlägg. Han kritiserade den nya gymnasieskolans utformning och stod upp för humanioras sak gentemot samhälls­vetenskaperna.

Annons
Annons

Universitetsprofessorn som offentlig intellektuell – det var så Carlsson uppträdde som streckarskribent. Han var alltså inte i första hand en förmedlare av ny svensk forskning utan strävade efter att sätta den moderna historiens ­omvälvande politiska skeenden i perspektiv. Att han såg något förebildligt i att förena intellektualitet och offentlig närvaro märks även av att han under 60-talet skrev ett antal streckare om stora svenska publicister med gedigen akademisk bakgrund – Herbert Tingsten, Torgny ­Segerstedt, Ivar Anderson.

I motsats till Åberg var Carlsson ingen folkbildare av klassiskt snitt. Han kunde inte frammana samma ohöljda fascination inför det förflutna. I stället var hans insats att teckna de större linjerna och ge de vidare sammanhangen. Hans recensioner och historiska översiktsartiklar präglades av en neutral, vetenskaplig attityd, men när han använde Under strecket som debattarena blev hans samhällsåskådning ­uppenbar. I utbildningspolitiska frågor låg hans borgerliga, inte sällan konservativa värderingar i öppen dager; i utrikespolitiska kommentarer märktes hans antikommunism och hemhörighet i ”den fria världen”.

Alf Åberg och Sten Carlsson skilde sig åt i profil och personlighet, men de bidrog båda till att göra Under strecket till en arena för historisk kunskap under efterkrigsdecennierna. På samma gång bär deras skribentgärning på flera generella lärdomar. För det första påminns vi om att en epok alltid rymmer motstridiga kunskapsintressen och temporala orienteringar. 60-talet var inte bara ett framstegsberusningens tidevarv; det fanns motståndsfickor. För det andra åskådliggör deras streckare allmängiltiga villkor för förmedling av historia. Popularisering av färska rön var och förblir en av uppgifterna, men minst lika viktigt är det att aktivera befintlig kunskap och vidmakthålla ett historiskt minne. 

Slutligen visar Åberg och Carlsson vad som krävs för att det som i dag kallas samverkan med det ­omgivande samhället ska bli verklighet. Ämneskompetenta personer måste helt enkelt engagera sig för att kunskap ska cirkulera i offentligheten och komma stora grupper till del.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons