Annons

Anders Q Björkman:Två kvinnor, tolv män – Akademien har långt kvar

Anders Olsson, Svenska Akademiens ständige sekreterare.
Anders Olsson, Svenska Akademiens ständige sekreterare. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Svenska Akademien ser ut att ha kommit på fötter efter ett drygt år i nödläge. Men det svåraste arbetet återstår – att återfå förtroendet hos allmänheten. Och för det krävs att institutionen får en bättre könsfördelning.

Under strecket
Publicerad
Fortsätt läsa…

Det vi ser är början på slutet av Svenska Akademiens kris. I och med att Peter Englund och Kjell Espmark återvänder består De aderton nu av 14 aktiva ledamöter, två fler än vad som krävs för att vara beslutsfähiga för nya inval och val av Nobelpristagare.

Lägg till detta att man har försökt tillgodosett Nobelstiftelsens krav med en utökad Nobelkommitté, där även personer utanför Akademiens krets har plockats in, och förutsättningarna för att Nobelpristagare i litteratur ska kunna utses i oktober ser ganska ljusa ut.

Noga räknat har Akademien till och med 16 ledamöter, men det ser för tillfället inte ut som om Sara Danius är intresserad av att återvända och Akademien vill absolut inte se Frostenson återvända.

Nu kan Akademien i lugn och ro välja in två nya ledamöter – och ytterligare en eller två om och när Frostenson och Danius lämnar sina stolar permanent – för att sedan fokusera på de egentliga uppgifterna: att "arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet" – i stället för att som det senaste året ägna sig åt smutsbyk som blottlagts i krisens spår. Ständig sekreteraren slipper vara ständig krishanterare.

Annons
Annons

Men en brant och lång uppförsbacke väntar. Akademien är efter mer än ett års nödläge rejält försvagad. Krisen blev som bekant akut den 6 april förra året, då SvD kunde avslöja att Klas Östergren lämnade sin stol, vilket senare samma dag följdes av såväl Peter Englunds som Kjell Espmarks avhopp.

Även om Akademiens förlamning nu ser ut att släppa har styrkeförhållanden förskjutits till dess nackdel. Under krisens gång har både Nobelstiftelsen och hovet utövat press på Akademien. Efter visst motstånd har Akademien fogat sig för kravet på en förnyad Nobelkommitté, som är den grupp som tar fram Nobelpriskandidater – därför att man har känt sig tvungen att ”normalisera vårt förhållande till hovet och Nobelstiftelsen”, som ständige sekreteraren Anders Olsson har uttryckt det.

Å andra sidan har styrkeförhållandena inom Akademien också förändrats: Horace Engdahls position är försvagad och färre ledamöter än tidigare försvarar Katarina Frostenson. I mars stöddes hon av en majoritet av ledamöterna medan endast två av dem reserverade sig när man den 11 oktober förra året antog en resolution om att Frostenson bör lämna Akademien. Det råder kort sagt en annan situation än när Peter Englund och Kjell Espmark hoppade av arbetet – en där ”en enskild ledamot inte längre kan dominera”, som Espmark säger till DN med en tydlig hänvisning till Horace Engdahl.

Svenska Akademien har gått igenom ekluten och är på väg att lämna bakom sig den djupaste kris som denna institution har varit med om – vilket inte vill säga lite med tanke på att där finns både dömda landsförrädare och landsflyktiga mångmiljonsvindlare i dess snart 233-åriga historia.

En mycket viktig sak återstår dock: att återvinna det allmännas förtroende. Och vi lär ha svårt för att glömma de hårresande berättelser om sextrakasserier, sekretessbrott och jävsförhållanden som vi har fått ta del av. Ovanpå detta har vi fått se ledamöter utbyta tarvligheter i det offentliga på ett sätt som inte har utstrålat det Akademiens motto utlovar: snille och smak.

De kommande invalen blir viktiga. För med tanke på vad hela krisen bottnar i – sexuellt ofredande mot kvinnor och ett motstånd mot att ta tag i detta – ser det extra illa ut att det just nu bara sitter två kvinnor på stolarna i Börshuset.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons