Annons

Acis och GalateaTvå timmar ren fröjd – håller högsta klass

Staffan Liljas och Ylva Stenberg i ”Acis och Galatea”.
Staffan Liljas och Ylva Stenberg i ”Acis och Galatea”. Foto: Martin Hellström

Operan ”Acis och Galatea” är av högsta musikaliska klass. Men regimässigt håller uppsättningen på Confidencen inte samma nivå - mer temperament hade inte skadat.

Under strecket
Publicerad

Acis och Galatea

Genre
Opera
Regi
Tine Topsøe
Medverkande
Hyojong Kim, Ylva Stenberg, Staffan Liljas, Jihan Shin m fl
Var
Confidencen
Text
Musik: G F Händel

”Happy, happy, happy we” – ”harmless, merry, free and gay”. Händels lilla opera ”Acis och Galatea” börjar glatt uppsluppet med olika muntra beskrivningar av kärleken mellan sina två huvudpersoner. Galatea är en nymf, Acis en herde, och de älskar varandra obekymrat i vacker, pastoral miljö. På Confidencen använder regissören Tine Topsøe husets förråd av målade kulisser så att årstider och miljöer avlöser varandra sekundsnabbt på elegant barockteatermanér. Hon får en nästan filmisk effekt med många korta klipp.

Efter paus kommer svärtan in, tillsammans med cyklopen Polyfemos, som också han älskar Galatea, dock obesvarat. I ett av verkets mest kända arior sjunger han ut sin vrede (”I rage – I melt – I burn!”) och till slut dödar han Acis. Galatea begråter sin älskades öde och förvandlar honom till en bäck, på scenen fint illustrerad av svepande, vackra blåa tygsjok.

John Gays text bygger på en av alla berömda förvandlingar i Ovidius ”Metamorfoser”. Replikerna sjungs på poetisk, lättförståelig engelska men Confidencen har ingen textmaskin så det är en god idé att bekanta sig med texten i förväg.

Annons
Annons

Särskilt med tanke på hur händelselös denna historia är. Allt hänger på språket och de känslor som musiken uttrycker. ”Acis och Galatea” var från början ett kortare maskspel som Händel så småningom byggde ut till en behändig opera på behagliga två timmar – hälften så lång som hans mer kända, större operor, till exempel den på Drottningholmsteatern aktuella ”Ariodante”.

Det här är en föreställning som håller högsta musikaliska klass – två timmar av ren fröjd. Allt styrs med energiskt driv och lätt attack av Olof Boman, som under namnet Confidencen Opera & Music Festival Orchestra har samlat ett dussin av Sveriges bästa barockmusiker. Här finns så många detaljer att upptäcka: flöjtens glada fågelkvitter, stråkarnas milda kärlekssång, allt på en stadig botten från orgel och teorb.

Regin håller inte riktigt samma nivå. Det är tilltalande hur hela uppsättningen vilar i en sorts charmfull ursprunglighet och använder tidens sceniska konventioner och gestik. Ungefär så här var det kanske på Händels tid, med direkt tilltal och sångare som vänder sig ogenerat mot publiken, utan påklistrad realism. Allt blir väldigt snällt och gulligt, med många pussar och omfamningar.

Men lite segt blir det också. Moderna uppsättningar av barockoperor kan ju ge hisnande resultat med ohämmade stjärnregissörer som Warlikowski eller Castellucci, och det är klart att man inte kan vänta sig liknande excesser av lilla Confidencen. Men lite mer temperament hade inte skadat.

Hur som helst får vi höra härlig sång, med vackra vibratofria röster. Särskilt imponerar Hyojong Kim i Acis roll, en fantastiskt fin tenor med härlig klang och intensiv närvaro. Ylva Stenberg är utmärkt som Galatea och ger stark känsla åt hennes vackra lamentationer. Med fina fraseringar håller Staffan Liljas ihop de tvära tonsprången hos sin Polyfemos och ger den ondskefulle skurken mänskliga kvaliteter.

De skickliga personer som utgör den lilla kören uppträder ofta solistiskt, med stor säkerhet. Till helhetens kvardröjande känsla av skönhet bidrar inte minst de vackra kostymerna, i lysande turkos, rostrött och gyllenbrunt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons