Annons

Typisk dirigentroll inget för en stjärna i ständig rörelse

Den franska dirigenten och cembalisten Emmanuelle Haïm leder en ensemble ur Radiosymfonikerna vid fredagens och lördagens (12 och 13 januari) framförande av  Händels ”Tidens och insiktens triumf” i Berwaldhallen i Stockholm. P2 direktsänder konserten på fredag klockan 19.03.
Den franska dirigenten och cembalisten Emmanuelle Haïm leder en ensemble ur Radiosymfonikerna vid fredagens och lördagens (12 och 13 januari) framförande av Händels ”Tidens och insiktens triumf” i Berwaldhallen i Stockholm. P2 direktsänder konserten på fredag klockan 19.03. Foto: Lars Pehrson

När Emmanuelle Haïms fingrar inte rusar över cembalons tangenter dirigerar hon övriga musiker med stora svepande gester. I helgen ger hon två konserter med Radiosymfonikerna i Berwaldhallen i Stockholm.

Under strecket
Publicerad

”Jag anser att en alltför modern, romantisk syn på dirigenten som stor maestro inte alls passar den här sortens musik”, säger Emmanuelle Haïm.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

En stjärna är i stan: Emmanuelle Haïm, en av den tidiga musikens mest färgstarka företrädare, framträdande både som cembalist och dirigent. Dessutom leder hon en egen ensemble, Le Concert d’Astrée. I Stockholm arbetar hon med musiker ur Radiosymfonikerna som använder moderna instrument men med traditionella sensträngar, vilket ger en mjukare ton. Barockmusiker har annars ofta tidstrogna instrument som dessutom är lägre stämda, men hos Radiosymfonikerna är stämningen på alla sätt hög. Emmanuelle Haïm är full av uppskattning över hur de ansträngt sig:

– Det låter fantastiskt! Musikerna hörde av sig i förväg och frågade hur de skulle göra med strängarna. Jag är en stark anhängare av tidstrogna instrument, men anser också att man inte bör utesluta andra musiker. Händel hör just till den sortens repertoar som man kan spela på alla sorters instrument.

Vi träffas på morgonen i Berwaldhallens dirigentloge. Dagen innan har Haïm arbetat över tio timmar med olika konstellationer av artister, men kastar sig ändå med entusiasm över dagens repetitioner. Hennes signum är att vara både cembalist och dirigent på samma gång. Det innebär ständig rörelse – när fingrarna får vila från tangenterna reser hon sig upp och leder musiken med stora svepande gester.

Annons
Annons

”Jag anser att en alltför modern, romantisk syn på dirigenten som stor maestro inte alls passar den här sortens musik”, säger Emmanuelle Haïm.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

– Nå, Händel gjorde likadant. Han ledde orkestern från klaviaturen, varför skulle det inte vara möjligt i dag? Jag anser att en alltför modern, romantisk syn på dirigenten som stor maestro inte alls passar den här sortens musik. Genom att själv vara med och spela hjälper man också de andra artisterna att göra sitt bästa.

Vägen till att börja dirigera gick för Emmanuelle Haïm över klaviaturinstrument. Fanns planerna på att bli dirigent med från början?

– Nej, men när jag var barn tänkte jag faktiskt på det. Jag fick dirigera kören i min skola när jag var 10 år, men sedan tog klaviaturen över. Som barn hade jag också allvarliga problem med ryggen, vilket gjorde det svårt för mig att stå länge framför en orkester. Och ärligt talat blev jag nog inte lika uppmuntrad på konservatoriet som en man skulle ha blivit, det var inte mycket feedback åt det hållet. Men så småningom blev jag assistent till flera dirigenter med inriktning på tidig musik, som Christophe Rousset och William Christie. Och jag njöt av att få arbeta med så otroligt bra musik, till exempel ovanliga operor av Lully!

”Jag anser att en alltför modern, romantisk syn på dirigenten som stor maestro inte alls passar den här sortens musik”, säger Emmanuelle Haïm.
”Jag anser att en alltför modern, romantisk syn på dirigenten som stor maestro inte alls passar den här sortens musik”, säger Emmanuelle Haïm. Foto: Lars Pehrson

Så kom 2001 ett oväntat erbjudande från operafestivalen i Glyndebourne: att dirigera Händels ”Rodelinda”:

– Jag bad att få en veckas betänketid. Det var musik som jag kände väl till, sådant jag hade spelat många gånger, jag visste vad jag ville göra av den, hur jag skulle arbeta med sångarna. Jag sade ja.

Annons
Annons

Det blev början på en ny karriär. I Berwaldhallen dirigerar Emmanuelle Haïm Händels ”Il trionfo del Tempo e del Disinganno” (”Tidens och insiktens triumf”), uruppfört i Neapel 1707, ett oratorium som han skrev bara 22 år gammal.

– Det här stycket är extraordinärt! Händel har just kommit till Italien och blir förförd av allt italienskt, de slösande melodierna, den otroliga harmoniken, rikedomen i orkestern. Operor var just då bannlysta av påven, så det kallas för oratorium. Det är en allegori med personifierade idéer, där Skönheten och Njutningen diskuterar med Tiden och Insikten. Men de framstår ändå som riktiga människor. Och Tiden är skräckinjagande: ingen kan undfly mina tänder, säger han. Vad blir kvar av Skönheten? Bara maskar som äter på liket.

För ett par år sedan gjorde Haïm en uppmärksammad scenisk uppsättning av samma stycke vid festivalen i Aix-en Provence, med regissören Krzysztof Warlikowski. Stockholmspubliken får däremot en renodlad konsert, fast med textmaskin.

– Teatern är ändå så närvarande i stycket. Det handlar om hur människor vill ha omedelbar behovstillfredsställelse, samtidigt som de blir mer och mer medvetna om tidens obarmhärtiga gång. Om det berättar Händel med otroligt vacker musik, 22 år gammal.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons