Annons

Typisk undergångsromantik – år 2019 börjar dystert

Kombinationen extremhöger, tillbaka till jorden, adelskult och gudstro har långa och mörka anor i Frankrike. Michel Houellebecq är både visionär och dystopisk i sin skildring av en modern tragisk hjälte. SvD:s Kristoffer Leandoer, som tidigare har översatt den franske skandalförfattaren till svenska, skriver om nya boken ”Sérotonine”.

Under strecket
Publicerad

Michel Houellebecq nya bok ”Sérotonine” i en bokhandel i Paris.

Foto: Thibault Camus/AP Bild 1 av 1

Michel Houellebecq nya bok ”Sérotonine” i en bokhandel i Paris.

Foto: Thibault Camus/AP Bild 1 av 1
 Michel Houellebecq nya bok ”Sérotonine” i en bokhandel i Paris.
Michel Houellebecq nya bok ”Sérotonine” i en bokhandel i Paris. Foto: Thibault Camus/AP

Alltför låga nivåer i hjärnan av signalsubstansen serotonin anses bidra till, eller rentav orsaka, depression. Michel Houellebecq har i snart trettio år med stor konsekvens gestaltat en modern tillvaro där depression framstår som den enskildes enda adekvata respons. Florent-Claude Labrouste, huvudperson i hans sjunde roman ”Sérotonine”, börjar och slutar sin redogörelse för ett i stort sett förspillt liv med att troget äta sin föreskrivna dos av signalsubstansen i tablettform. Han gör sig inga större illusioner om medicineringens effekter, det är närmast av artighet mot läkarvetenskapen som han släpar sig fram ytterligare ett tag.

Men … tänk om vi drar en förhastad slutsats? Tänk om titeln inte är avsedd som en deklaration av vad romanen handlar om – västerlandets förlorade livsvilja i konsumtionssamhällets yttersta timme – utan av vad den tillhandahåller? Serotonin ger inget lyckorus, mer ett resignerat lugn. Tröst och trygghet. Man blir inte så upphetsad längre, men man vet vad man får.

Annons
Annons

Det är närmast en trettondagstradition lika fransk som att äta tårta iklädd guldkrona av papp – vart fjärde eller femte år ger Houellebecq ut en ny roman såhär års, som säljer rekordmycket (320 000 böcker första veckan), upprör folk och väcker våldsam debatt. Den här gången har de goda invånarna i västfranska Niort, med borgmästaren i spetsen, reagerat ritualenligt och protesterat mot att orten utnämns till den fulaste han sett. Holländarna däremot (”Holland är inte ett land, det är på sin höjd ett företag”) låter vänta på sig. Romanen provocerar även med pedofili och djursex, dock endast i andra hand eftersom kraftig medicinering gjort Florent-Claude impotent.

Det är helt enkelt lite för roligt att läsa för att det inte ska ha varit roligt även att skriva.

Handlingen kan sammanfattas med två ord: Florent-Claude misslyckas. Inte bara i kärleken. Som expert på jordbruksdepartementet drar han upp riktlinjer för hur inhemskt jordbruk ska räddas undan effekterna av den globala kapitalismens prispress – riktlinjer som inte enda gång har följts. I mötet med konkurs- eller självmordsmässiga franska bönder känner han skam över denna livslånga oförmåga att undsätta dem. Hans liv har varit meningslöst.

Sammantaget är det en litterär upplevelse som numera är så pass förutsägbar att man kan se fram emot ”en ny Houellebecq”. Vi är också många som gör det, som längtar efter att försjunka i den lugna resignationen och milda, humoristiska uppgivenheten i hans prosa. Ingen kan som han skildra ett snabbköp, en bensinmack eller tevekväll – den moderna masskonsumtionens tröstemedel – med en uppenbar förtjusning, för att inte säga lust, som bestrider allt prat om uppgivenhet. Det är helt enkelt lite för roligt att läsa för att det inte ska ha varit roligt även att skriva.

Annons
Annons

I upplevelsen ”en ny Houellebecq” ingår också att romanen anses föregripa verkliga händelser och han utnämns till orakel. I detta fall de ”gula västarnas” massprotester. Franska intellektuella diskuterar som bäst ”fenomenet Houellebecq”: hur kunde han veta igen? Fast gör han verkligen det? ”Sérotonine” skildrar faktiskt ingen massrörelse utan en enskild jordbrukarprotest.

Florent-Claude är liksom sin skapare utbildad agronom med tjänstemannaförflutet, depressiv, kunnig i 70-talsrock och 1800-talslitteratur, deras åsikter är så lika att han närmast är ett språkrör. Bland det första han berättar för oss är att han avskyr sitt förnamn – han skulle hellre heta Pierre – men aldrig kommit sig för med att byta. Bytte gjorde däremot hans upphovsman, vars egentliga efternamn är Thomas (Houellebecq är farmoderns flicknamn). Den enkla handlingen att skapa sitt eget namn skiljer dem åt, på så sätt blir ”Sérotonine” en kontrafaktisk självbiografi: så här illa kunde det ha gått om jag inte bytt namn och därmed skapat mig själv som författare.

Denna kontrafaktiska detalj av privat natur är enda inslaget av science fiction som jag kunnat upptäcka i ”Sérotonine”. Houellebecqs romaner utspelar sig annars helst i en nära framtid och den lätta touchen av science fiction tycks ge nödvändigt siktdjup. Han lyckas bättre som samtidsskildrare när han skildrar framtiden än när han slår sig till ro med kritik av nutiden i formuleringar (”samhällslivet var en maskin för tillintetgörande av kärleken”, ”västerlandet regredierar till den orala fasen”) som han numera kan leverera i halvvaket tillstånd. När litteraturen slutar vara visionär, slutar den även se det som är mitt framför ögonen med tillräcklig klarhet.

Annons
Annons

Det är dock inte uteslutet att Houellebecq faktiskt är en visionär författare. Men då handlar det inte om några gula västar. Tvärtom tar han historien till hjälp. Den förra romanen djupdök i 1800-talets katolska reaktion genom sin huvudperson François, universitetslärare och specialist på Huysmans (”Underkastelse” går att läsa som en modern version av Huysmans omvändelsetrilogi).

Dessa kunskaper kommer till användning även i ”Sérotonine”, som nämner en ännu mer reaktionär, ännu mer katolsk (och dessutom adlig) 1800-talsförfattare som Barbey d’Aurevilly. Det undergångsromantiska 1800-talet är en genomgående klangbotten i ”Sérotonine” – från första sidans aforism om nikotinets fulländning som lånats från Oscar Wilde till Baudelaires förbipasserande skönhet, som kunde gjort honom lycklig.

En alt right-version av Yukio Mishima med samurajsvärdet utbytt mot ett höghastighetsvapen

Men framför allt är det en gestalt som sammanfattar 1800-talets längtan efter legitimitet och kontinuitet, samhörighet med jorden: den romantiske undergångsdömde hjälten, den siste av sin ätt. Hos Houellebecq heter han Aymeric d’Harcourt och har anor som går längre tillbaka än korstågen, ända till 900-talet och en av Gånge-Rolfs närmaste män. Han är också bonde i motvind, vän till Florent-Claude från studietiden och en av dem som han känner sig ha svikit. När Aymeric inte längre kan rädda sitt jordbruk undan centralmaktens svek gör han en sista förtvivlad gest, ett våldsamt och dödsdömt uppror. Walter Scott, Robin Hood – men också mycket franskt.

Annons
Annons

Aymeric d’Harcourt är ett försök från Houellebecqs sida att skildra en modern tragisk hjälte i rakt nedstigande led från de chouaner från nordvästra Frankrike som under franska revolutionen förde gerillakrig mot regeringen i Paris: bönder och adel i allians mot det segrande borgerskapet (det har skildrats av bland andra Balzac och Barbey d’Aurevilly). Man kan läsa den färgstarke och tragiske adelsmannen Aymeric som romanens egentliga huvudperson, en alt right-version av Yukio Mishima med samurajsvärdet utbytt mot ett höghastighetsvapen: plötsligt är Houellebecq visionär och dystopisk så det räcker. Kombinationen extremhöger, tillbaka till jorden, adelskult och (katolsk) gudstro har långa och mörka anor i Frankrike.

”Kom ihåg: i grund och botten är ni redan död. Nu står ni ansikte mot ansikte med evigheten.” Med de orden slutar debutboken ”Rester vivant” (Förbli levande) från 1991. 28 år senare är det ungefär där vi hamnar igen, fast denna gång får vi högst oväntat sällskap: Gud tänker ständigt på oss, får vi veta på sista sidan av ”Sérotonine”. Antagligen ska det kännas trösterikt, men jag tycker nog att år 2019 börjar lite dystert.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons