Annons

Tysk rapport blottlägger DDR:s hemliga plundring

Pergamonaltaret, uppfört i Turkiet mellan år 180 och 160 f Kr, finns i dag i Berlin.
Pergamonaltaret, uppfört i Turkiet mellan år 180 och 160 f Kr, finns i dag i Berlin. Foto: Jon Santa Cruz/TT

Nazitysklands plundring av konst är en välkänd historia. Vad färre känner till är att plundringen inte upphörde vid krigsslutet 1945. Sovjet och dess satellitstater fortsatte i hemlighet att plundra – en process som enligt en ny tysk forskningsrapport pågick ända till fram till 1989.

Under strecket
Publicerad

Sovjetunionens Michail Gorbatjov och DDR:s Erich Honecker utbyter kyssar den 6 oktober 1989 i samband med firandet av DDR:s 40-årsdag. En månad och tre dagar senare öppnades Berlinmuren.

Foto: Wolfgang Kumm/APBild 1 av 1

I slutet av kriget grundades, på direkt order av Josef Stalin, en hemlig enhet inom Röda armén vars uppdrag var att plundra.

Trofébrigaderna hade precis som sina tyska motsvarigheter specialenheter som inriktade sig på konst, böcker, medicinska föremål etc. I en gigantisk operation stals allt man fann som var flyttbart i Tyskland och Centraleuropa. Universitet, myndigheter, slott, bibliotek, museer tömdes. Hela fabriker monterades ner. Bara under 1945 fördes 400 000 tågvagnar med konfiskerat gods till Sovjetunionen.

Ett av de mer spektakulära föremålen som fördes österut var det monumentala Pergamonaltaret i Berlin som visades som krigstrofé på Pusjkinmuseet i Moskva. Altaret återlämnades som en gåva till DDR först 1958, tillsammans med 1,5 miljoner andra stulna föremål. Mycket blev dock kvar i Sovjetunionen.

Den fulla omfattningen av plundring kom i ljuset först efter Sovjetunionens fall. Än i dag pågår en bitter och till stora delar olöst konflikt mellan Tyskland och Ryssland om de många konstföremål som finns eller tros finnas på ryska museer.

Annons
Annons

Sovjetunionens Michail Gorbatjov och DDR:s Erich Honecker utbyter kyssar den 6 oktober 1989 i samband med firandet av DDR:s 40-årsdag. En månad och tre dagar senare öppnades Berlinmuren.

Foto: Wolfgang Kumm/APBild 1 av 1

Även DDR stal systematiskt konstverk och andra kulturföremål från sina medborgare.

En av de skatter som fortfarande finns kvar i Moskva är ”Priamos skatt”, en guldskatt som i slutet av 1800-talet grävdes fram av Heinrich Schliemann i det som han föreställde sig var det historiska Troja på Turkiets västkust. Den ”återfanns” på Pusjkinmuseet först 1993.

Ett nytt tyskt forskningsprojekt har dock satt ljus på en tidigare mindre uppmärksammad del av plundringen – hur även DDR systematiskt stal konstverk och andra kulturföremål från sina medborgare. Bakom projektet ligger den statligt finansierade stiftelsen Das Deutsche Zentrum Kulturgutverluste som delar ut forskningsstöd till museer och andra institutioner i Tyskland som vill efterforska plundrade föremål i samlingarna.

Sovjetunionens Michail Gorbatjov och DDR:s Erich Honecker utbyter kyssar den 6 oktober 1989 i samband med firandet av DDR:s 40-årsdag. En månad och tre dagar senare öppnades Berlinmuren.
Sovjetunionens Michail Gorbatjov och DDR:s Erich Honecker utbyter kyssar den 6 oktober 1989 i samband med firandet av DDR:s 40-årsdag. En månad och tre dagar senare öppnades Berlinmuren. Foto: Wolfgang Kumm/AP

I pilotstudien undersöktes samlingarna på fyra konstmuseer i det forna DDR på djupet. Vad forskarna bakom studien fann förvånade även dem själva. I varje av de undersökta samlingarna återfanns mellan 200 och 1 500 konstverk vars proveniens antydde att de konfiskerats eller införskaffats på ett oetiskt sätt.

Direkt efter kriget konfiskerade myndigheterna i Östtyskland många privata konstsamlingar som undgått Röda arméns Trofébrigader i operation ”Palatsräddning”. Men ett betydligt vanligare sätt att tillskansa sig konst var att konfiskera egendom som tillhörde människor som flydde eller lämnade DDR. Mellan 1945 och 1961 lämnade uppskattningsvis över tre miljoner människor Östtyskland.

Annons
Annons

Efter att Berlinmuren uppförts 1961 lyckades långt färre fly DDR – de som lyckades kunde dock vara säkra på att deras egendom konfiskerades. Bara några månader efter att Berlinmuren uppförts genomförde regimen en hemlig operation, ”Aktion Licht”, där bankvalv bröts upp på 4 000 platser runtom i landet. Bankvalven tillhörde flyktingar från DDR, men också människor som dött eller försvunnit under andra världskriget – däribland många judar. Stasi uppskattade värdet i bankfacken till om kring 100 miljoner kronor (i dåtidens värde).

När offren inte kunde betala konfiskerades konstsamlingen.

En annan metod, som skulle utnyttjas flitigt under regimens senare år var att pålägga utvalda offer straffskatter eller helt enkelt uppfinna skatteskulder. När offren inte kunde betala konfiskerades konstsamlingen.

Det anmärkningsvärda är inte bara att uppemot tio procent av dagens museisamlingar i östra Tyskland kan vara stulna utan också hur snarlika metoderna i DDR var dem som användes i Nazityskland. Konfiskering av ”herrelös” egendom, uppbrutna bankfack och straffskatter var vanliga metoder för att komma åt värdefulla samlingar.

Samtidigt är det inte förvånande att DDR fortsatte i Tredje rikets anda. Inte minst på kulturområdet skulle många tidigare nazister nå prominenta positioner i den nya regimen. Ett sådant exempel var Hans Wahl, som sedan 1918 varit direktör för det ansedda Goethe-Nationalmuseet i Weimar. Före kriget var han med och grundade det rasistiska och antisemitiska Kampförbundet för tysk kultur och förvandlade Goethesällskapet till ”det mest antijudiska förbundet i Tyskland”. Efter kriget utsågs han till vice ordförande för Kulturförbundet för Tysklands demokratiska uppbyggnad vars uppgift är att rensa tysk kultur från ”fascistiska influenser”.

Det var först häromåret som staden Weimar bytte namn på den gata, Hans-Wahl-Straße, som fram till dess burit hans namn. Den nya forskningsstudien visar dock att nya skyltar inte sonar DDR:s brott.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons