Annons

Torgny Nordin:Tyst om urbefolkningen som räddade européer

Koloniseringen av Australien var våldsam och blodig och i Europa beskrevs ursprungsbefolkningen gärna som vild och kannibalisk. En ny bok sammanställer en annan historia utifrån berättelser om skeppsbrutna européer som räddades av aboriginer och under flera år fick uppleva deras kultur på nära håll.

Under strecket
Publicerad

En aboriginsk jägare gömmer sig bakom en fallet träd i Australien med spjutet riktat mot en känguru. Akvarell av Joseph Lycett (1774–1825).

Bild 1 av 1

En aboriginsk jägare gömmer sig bakom en fallet träd i Australien med spjutet riktat mot en känguru. Akvarell av Joseph Lycett (1774–1825).

Bild 1 av 1
En aboriginsk jägare gömmer sig bakom en fallet träd i Australien med spjutet riktat mot en känguru. Akvarell av Joseph Lycett (1774–1825).
En aboriginsk jägare gömmer sig bakom en fallet träd i Australien med spjutet riktat mot en känguru. Akvarell av Joseph Lycett (1774–1825).

Under en kort tid stod en dörr på glänt ­mellan världarna. Det är nu länge sedan den stängdes och endast ett fåtal skriftliga källor vittnar trovärdigt om människorna som av ett eller annat skäl tog steget över tröskeln, gick in genom dörren och mötte det främmande, för att senare återvända hem, inte sällan omtumlade av upplevelsen och konfunderade över vad ett hem egentligen betyder.

Förlusten i det nordamerikanska frihetskriget resulterade i att Storbritannien fick söka efter ett nytt område att sända sina straffångar till. Australien föreföll lämpligt, dels på grund av sin storlek och dels på grund av läget med avseende på nationens geopolitiska ambitioner i Asien. Dessutom, hävdade projektets strateger i London, var jättelandet tomt så när som på några enstaka vildar och de kunde ­naturligtvis inte få stå i vägen för utvecklingen. År 1788 anlände sålunda den brittiska så kallade First Fleet till Sydney. De elva fartygen medförde ett tusental straffångar samt ett mindre antal sjömän och brittiska tjänstemän. Syftet var storstilat: att etablera en ny koloni på andra sidan jorden.

Annons
Annons

Efter bara två år i den nya kolonin hade strömmen av straffångar, soldatbönder och avdankade sjömän – som utan skrupler annekterat de bördigaste jordarna – resulterat i krig med urbefolkningen, aboriginerna. Snabbt och effektivt fördrevs de från sina hemorter och föll de inte i strid eller dog av försåtligt förgiftad föda, dukade de under på grund av de smittsamma sjukdomar som kolonister och straffångar fört med sig från Europa.

Värst var situationen på Tasmanien där urbefolkningen utrotades helt, men historien var väsentligen densamma runt om i Australien. Misstänksamhet och okunskap följde i spåren och en svårforcerad avgrund har sedan dess existerat mellan ursprungsfolken och nationens nya herrar. I det moderna Australiens självmedvetande är denna aspekt av nationens tillkomsthistoria därför ett pinligt ämne som helst hastas förbi så skyndsamt som möjligt. Även om det i sammanhanget långtifrån är en tröst finns det dock goda skäl att lyssna till de berättelser som antyder att det kanske inte hade behövt gå så illa; att det för en kort tid faktiskt fanns en öppen dörr mellan världarna.

I takt med att allt fler fartyg rörde sig i australiska farvatten ökade antalet rapporter om skeppsbrott. Folk försvann spårlöst och man tog för givet att de drunknat eller blivit uppätna av hajar och kannibaler. Åtskilliga av dessa skeppsbrutna räddades i själva verket av aboriginer eller av urbefolkningen i Torres Strait, skärgården mellan Kap York och Nya Guinea. Hur många européer som överlevde förlisningar och undergång tack vare ursprungsbefolkningens bistånd är inte klarlagt, gissningsvis rör det sig om hundratals. Européernas erfarenheter från vistelsen hos aboriginerna hade säkert spelat en betydelsefull roll för att överbrygga klyftan mellan kolonialsamhället och ursprungsbefolkningen, om bara det förra varit mindre fördomsfullt och villigt att lyssna.

Annons
Annons

Månader och år efter försvinnandena återfanns mirakulöst nog många av de europeiska barnen, kvinnorna och männen. Brunbrända och nakna siktades en del av dem av handelsfartyg nära kusten, medan andra vandrat ner till något nybygge i urskogen tillsammans med sina aboriginska värdar och givit sig tillkänna där. Deras ovanliga öden fick en framskjuten position i australisk ­föreställningsvärld och populärkultur trots, eller snarare tack vare, att berättelserna förvandlades till överdramatiserade skrönor i pressen och gruvliga skräckhistorier
i bokform.

Perspektivet i berättelserna var europeiskt. De aboriginer som öppnade sina hem och därigenom räddade de strandsatta kom däremot i princip aldrig till tals. Hur uppfattades då situationen av samtiden, det vill säga av det vita, koloniala Australien under slutet av 1700- och början av 1800-talet? I fråga om ursprungsbefolkningen var synen rasistisk; aboriginerna bedömdes som under­utvecklade och endera barnsligt naiva eller brutalt våldsamma. Men inte heller de vita européer som levt tillsammans med aboriginerna sågs med blida ögon, snarare tvärtom. Varför, frågade kolonialmyndighetens representanter uppfordrande, hade inte de vita hyfsat till sina räddare och undervisat dem i moral och korrekta manér?

Svaret, eller snarare skräcken för vad ett svar kunde innebära, artikulerades sällan i skrift. Tanken på att kultur och uppfostran kunde vältas över ända och locka fram vilden
i oss framstod som genuint ryslig. De populära ­berättelserna om alla vita som levt bland aboriginer bär därför på flera olika meningslager; det rör sig om skräckblandad förtjusning, sedelärande moraliteter samt ­mementon över hur lätt förfining förflyktigas och att vissa gränser därför aldrig får passeras.

Annons
Annons

Favoritämnet som alltid figurerade i berättelserna, och det de första återvändarna utfrågades om, gällde kannibalism. I praktiken torde det främst ha handlat om propaganda som i bästa fall grundats i okunskap och förutfattade åsikter, men i värsta fall bidrog till att legitimera skoningslös brutalitet och folkmord. Att döda fiender i syfte att äta upp dem är emellertid inget aboriginkulturerna sysslat med och förmodligen inga andra heller. ­Däremot har antrofagi, förtärande av vissa delar av avlidna, varit en del av somliga begravningsritualer. Det är dock något helt annat än påståendet att Australien före First Fleet befolkades av hungriga kannibaler, redo att sätta tänderna i den första bästa europé de kom över.

I boken ”Living with the locals – early Europeans’ experience of indigenous life” (National Library of Australia Publishing) går de bägge australiska historikerna John Maynard och Victoria Haskins igenom ett tiotal berättelser om skeppsbrutna vita som räddats av aboriginer och som, i några fall, valde att leva med dem i decennier. Flera av historierna är redan välbekanta medan andra lyfts fram ur arkivens mörker för första gången. Det intressanta med boken är hur författarna försöker vrida och vända på skildringarna och därigenom tolka dem ur nya perspektiv. John Maynard, som själv har en aboriginsk bakgrund, har särskilt vinnlagt sig om att försöka förstå berättelserna utifrån urbefolkningens synvinkel, och båda författarnas betonar värdet av det som filosofer och antropologer brukar benämna ”cross-cultural understanding”. 

Annons
Annons

Det är slående hur överraskande fåordiga de vita var som återvände efter att ha levt med urbefolkningen;
berättelserna om deras erfarenheter bygger nästan ­undantagslöst på andra- och tredjehandsuppgifter vilket också förklarar varför de förvanskades så lätt. De européer som kunde tacka aboriginerna för sina liv lämnade sällan eller aldrig ut den information som så hett eftertraktades. De bekräftade inte den koloniala bilden av aboriginerna som kannibaler och de avslöjade inte heller deras religiösa praktiker och föreställningar. Nästan alla valde att tiga om sina erfarenheter.

James Morrill var en pojke från Essex som tidigt gick till sjöss och efter några år hamnade i Sydney. Under en storm ute på Stora barriärrevet kapsejsade fartyget han seglade med och 40 dagar senare nådde han Queenslands kust i en roddbåt. Morrill var fullständigt utmärglad, men upptäcktes av några aboriginer som erbjöd honom mat ­– och i 17 år levde han med sina räddare. För varje år blev emellertid situationen värre med brutala angrepp från kolonister som slog sig ner i skogen, fällde träden, brände vegetationen och fyllde fälten med får. Misstro och förskräckelse blev nu kärnan i aboriginernas nya förståelse av européerna och de gjorde allt för att hålla sig undan kolonisterna, inte minst deras otäckt effektiva så kallade native police, bestående av aboriginfolk från södra Australien som nedkämpade alla förmenta upprorsmakare.

Med tungt sinne insåg James Morrill problemet och uppsökte myndigheterna för att verka för försoning. Det bar honom emot att lämna familjen, men han menade att han gjorde det för deras skull. Han återvände och publicerade en pamflett i vilken han krävde rättigheter för de människor som hade räddat honom och vars land stulits från dem. Morrill erbjöd sin kompetens, han talade minst åtta olika dialekter och språk, men av det blev inget. Det enda som intresserade myndigheterna var att höra mer om kannibalismen.

Annons
Annons

En annan pojke, den franske skeppsgossen Narcisse Pelletier, räddades av urbefolkningen på norra Kap York efter ett ödesdigert skeppsbrott. Han var då 14 år gammal och när han 17 år senare återvände hem var han förändrad i grunden. Det var en pärlfiskebåt som fick syn på Pelletier och lyckades tubba honom att simma ut till fartyget. Han infångades mot sin vilja och skickades hem via Nya Kaledonien. Väl i Frankrike var mottagandet magnifikt, men de varma känslorna blev kortlivade. Familjen bad en katolsk präst genomföra exorcism för att utdriva Narcisses aboriginska idéer. Det fungerade inte. Han blev en särling, dog barnlös, och återvände aldrig till sina älskade stränder längs Kap York. Fast egentligen hade han väl aldrig lämnat dem.

Det är tragiskt att de som räddades av urbefolkningen på samma gång blev de första och sista européer att få uppleva aboriginkulturen innan den drevs bort och ödelades. Vad som utspelades var ett konkret uttryck för mellan­kulturell förståelse – en dörr om man så vill som öppnades och erbjöd en historisk möjlighet. Men tillfället försummades och insikten om den enorma förlust det inneburit är något som Australien och ­övriga världen nu långsamt börjar ta till sig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons