Annons

Peter PanPubliken skapar sin egen värld i tyst Peter Pan

Amina Ouahid i ”Peter Pan” med Tyst teater.
Amina Ouahid i ”Peter Pan” med Tyst teater. Foto: Mikael Sundberg

När Tyst teater ger ”Peter Pan” helt utan tal lämnas mycket över till publiken att tolka i en visuellt fängslande historia om försoning. Man kan se det som en helt egen berättelse där verkligheten möter en drömvärld.

Under strecket
Publicerad

Peter Pan

Genre
Barn- och ungdomsteater
Regi
manus: Ramesh Meyyappan
Medverkande
Ace Mahbaz, Amina Ouahid, Mette Marqvardsen, Niklas Andersson
Var
Tyst teater, Riksteatern

Scenografi, ljus: Charlie Åström. Musik: Niklas Swanberg. Kostym: Lars Otterstedt. Mask: Eva Rizell

Tyst teater, sedan många år en del av Riksteatern, vänder sig till döva och hörande, till barn och vuxna. Ofta yttrar sig deras inkluderande hållning i att skådespelarna använder både tal och teckenspråk på scenen; ingen behöver känna sig utanför, även om de som hör och de som inte gör det antagligen upplever olika saker.

Å andra sidan gäller det all teater: upplevelsen är både kollektiv och helt individuell. Det måste gälla Ramesh Meyyappans version av ”Peter Pan”, som ingalunda är helt tyst men som saknar allt slags tal. Jag gillar det; det pratas oftast för mycket på teatern och det är fascinerande med den koncentration som uppstår när man måste tolka det som händer på scenen helt utifrån det visuella.

Det börjar i spänningen mellan en pojke (Ace Mahbaz) som leker med pappersbåtar och sedan försöker sova i sin säng och en äldre man (Niklas Andersson) som sitter i en hög stol likt en tennisdomare och läser tidningen. När han går mot pojkens rum är han hopsjunken, tyngd, och slår pojken som har en ”förbjuden” bit papper, som vi aldrig får se. Så långt tror jag vi i publiken ser/upplever ungefär detsamma.

Annons
Annons

Jag tror det fungerar bäst att se det här som en helt egen berättelse, där verkligheten möter en läkande lek- och drömvärld.

Sedan blir det oklarare, svårare att förstå hur allt hänger ihop, vem som är vem i det språklösa. Jag söker hjälp av vaga minnen av J M Barries ”Peter Pan” som jag inte läst (likt resten av publiken?). Att det lilla flyktiga och fladdrande ljuset på scenen representerar älvan Tingeling verkar uppenbart, och den fruktansvärde, enhänte sjörövaren Kapten Krok går inte att ta miste på! Men jag tror det fungerar bäst att se det här som en helt egen berättelse, där verkligheten möter en läkande lek- och drömvärld.

Mette Marqvardsen uppenbarar sig ur mörkret som en tröstande kvinna (mamma?) men också som vild rövare hos kaptenen, som är en skräckversion av den stränge ”tennisdomaren”. Amina Ouahid gör en kompis som både stöttar och måste räddas. Pojken får tröst i leken, men stärker också självförtroendet i kamp med den läskige Krok.

Charlie Åströms scenografi och ljus gestaltar vackert glidningen från verklighet till fantasi och dröm och i grunden handlar allt om försoning. Och jag tror att barn är bättre på att skapa en värld av det vi ser än vi vuxna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons