Annons

Åsa Warnqvist:Ulf Stark gav ömhet och värme till alla frusna skuggor

Han läste av sin samtid och hittade de berättelser som behövde skrivas. Det finns ingen cynism i hans författarskap, bara mänsklighet, värme och kärlek överallt, skriver Åsa Warnqvist om Ulf Stark som gick bort i veckan.

Under strecket
Publicerad

Ulf Stark.

Foto: Jessica Gow / TT Bild 1 av 2

Ulf Starks och Linda Bondestams ”Djur som ingen sett utom vi”.

Foto: Berghs förlag.Bild 2 av 2

Ulf Stark.

Foto: Jessica Gow / TT Bild 1 av 1
Ulf Stark.
Ulf Stark. Foto: Jessica Gow / TT

Barnbokssverige blir sig aldrig mer likt. Kartan är omritad. Ulf Stark finns inte mer. Han dog i sitt hem natten till tisdagen, efter en kort tids sjukdom i cancer. Därmed är ett författarskap avslutat som sträcker sig över ett halvt sekel och mer än hundra boktitlar. Debuten blev diktsamlingen ”Ett hål i livet” (1964), men det som skulle bli hans identitet, barnlitteraturen, började 1975 med ”Petter och den röda fågeln”. Det stora genombrottet kom med ungdomsromanen ”Dårfinkar och dönickar”, som vann Bonniers Juniorförlags barnbokspristävling 1984. Tre decennier innan skildringar om köns­identitet på allvar hittade in i barn- och ungdomslitteraturen skrev Ulf Stark om Simone, som kommer till en ny skola där alla läser henne som pojke, så hon bestämmer sig för att vara det.

Annons
Annons

De hyllade böckerna har sedan avlöst varandra och ­resulterat i de flesta av våra stora litterära priser, även ­internationella. Ulf Stark hann se sin och Linda Bondestams senaste framgång, diktsamlingen ”Djur som ingen sett utom vi” (2016), tilldelas bilderbokspriset Snöbollen och nomineras till både Augustpriset och Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur.

Nyhetsredaktioner runtom i Sverige har nu rapporterat om författarskapet och Ulf Starks gärning. Det har talats om hans framgångar som filmmanusförfattare, hans fantastiska scennärvaro vid högläsningar och författarsamtal, hans engagemang i barns läsning genom samarbeten med Ikea och Läsrörelsen/McDonalds. Men framför allt lyfts hans stora berättarkonst fram och hans förmåga att förena humor med allvar. Det skimrade om allt han skrev, konstaterade Lotta Olsson i sin fina minnestext i Dagens Nyheter.

Ja, det skimrade verkligen om Ulf Starks texter. Hans högst personliga röst, hans tonsäkerhet, hans känsla för språk och rytm – de var något alldeles extra. Han hade en förmåga att läsa av sin samtid, hitta de berättelser som behövde berättas, och göra det på sitt eget sätt. ”Ulfstarkskt” har närmast blivit ett adjektiv. Han kan med rätta räknas till våra allra största författare, den som med självklarhet grep stafettpinnen efter Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Lennart Hellsing och Maria Gripe.

Någonting som det däremot har talats alldeles för lite om, trots att det kan sägas prägla Ulf Starks författarskap mer än någonting annat, är den ärlighet och sorg – och framför allt kärlek – som finns i hans verk.

Annons
Annons

Ulf Stark skrev berättelser om livets allra största frågor och närmade sig dem med en genuin ärlighet och innerlighet. Det finns ingen cynism i hans författarskap, inget falskt. Bara mänsklighet och överallt kärlek.

En av dessa mänskliga sidor var att han, i likhet med Astrid Lindgren, inte väjde för döden och sorgen, utan tvärtom tog dem på stort allvar. Ofta lät han sina huvudpersoner sörja närstående människor och djur, som i ”Dårfinkar och dönickar”, där han lät Simones djupt älskade morfar dö. Ett annat exempel är bilderboken ”Kan du vissla Johanna” (1992), med bilder av Anna Höglund, där Berra får uppleva glädjen i att få en morfar, men också sorgen i att förlora honom. Berättelsen blev film 1994 och är en sedan länge etablerad jultradition i SVT, vilket säger något om dess kraft och genomslag.

Liksom mycket annat i författarskapet har bilderboken ”Min syster är en ängel” (1996) en självbiografisk botten. Både den verklige Ulf och den fiktive förlorade en syster före hennes födsel. Bilderbokens Ulf leker med sin syster, som är en ängel och busig som få, eftersom hon inte har fått någon uppfostran. Tillsammans med Anna Höglund, som gjorde bilderna, tilldelades Ulf Stark Augustpriset för boken 1996.

Både i ”Min syster är en ängel” och i den alldeles för sällan uppmärksammade bilderboken ”En stjärna vid namn Ajax” (2007), med bilder av Stina Wirsén, är det fantasin som blir redskapet för att hantera sorgen. Den sistnämnda handlar om den innerliga kärleken mellan pojken Johan och hans hund. Pojkens hela liv har de varit tillsammans, men en dag vill inte Ajax vakna mer, så Johan ger sig ut i världsalltet för att få tillbaka honom. Som den realist Ulf Stark i botten alltid är i sina skildringar av döden kan han inte ge Ajax tillbaka till Johan, men han får hans ”stjärneskugga”, som kan tolkas som en konkret manifestation av sorgen.

Annons
Annons

Ulf Starks och Linda Bondestams ”Djur som ingen sett utom vi”.

Foto: Berghs förlag.Bild 1 av 1

”En stjärna vid namn Ajax” handlar alltså om död och sorg, men i grunden handlar den, i likhet med så många av Ulf Starks verk, om kärlek. Och det är som kärlekens skildrare jag framför allt vill lyfta fram honom, för bland alla de stora, existentiella frågor som Ulf Stark tog upp i sitt författarskap ser jag kärleken som den allra viktigaste. För mig kommer han alltid att vara dess främsta besjungare.

Även detta tema är genomgående i författarskapet. Det kan röra sig om kärleken i en vänskap, som förutom i den just nämnda relationen mellan Johan och hans hund till exempel präglar trilogin om vännerna Ulf och Percy, som inleddes med ”Min vän Percys magiska gymnastikskor” (1991). Det kan handla om kärleken till ett syskon, som i bilderboken ”Hallå där inne! eller Vad en oföding bör veta” (2009), skapad tillsammans med Stina Wirsén. Som syskonskildring är den ovanlig, då den genomsyras av ren och skär kärlek och längtan, som riktas från storebror till det ännu ofödda barnet i mammas mage. Storebror berättar för bebisen allt som de ska göra tillsammans, allt han ska visa sitt nya syskon och lära det. En finare syskonskildring får man leta efter.

Ulf Starks och Linda Bondestams ”Djur som ingen sett utom vi”.
Ulf Starks och Linda Bondestams ”Djur som ingen sett utom vi”. Foto: Berghs förlag.

I produktionen finns också flera renodlade kärleksberättelser, vilket lyser igenom redan i boktitlarna. Bilderboken ”Amos och Soma. Sagan om den stora kärleken” (2009), om två älskande apor, är omsluten av bokpärmar som flödar av rosa och rött. Det är en klassisk kärlekshistoria och hjältesaga, i vilken den dräktiga Soma måste rädda Amos som har blivit fångad. Med en sådan utgångspunkt skulle det lätt kunna bli banalt och förutsägbart, men när författaren är Ulf Stark blir det i stället en berättelse som utstrålar värme och genuinitet.

Annons
Annons

Även ”En liten bok om kärlek” (2015), som utspelas under andra världskriget, rymmer inte bara en utan flera kärleksberättelser. Fred och hans mamma längtar efter pappan som är ute i beredskap, men Freds tillvaro präglas även av att han är kär i Elsa. Här tar Ulf Stark den unga, romantiska kärleken på största allvar.

Slutligen vill jag nämna bilderboken ”Diktatorn” (2010), med bilder av Linda Bondestam, som också den i grunden handlar om kärlek, visserligen obesvarad sådan. Här har en liten pojke i förskoleåldern bestämt sig för att vara diktator. Han utforskar hur det är att ha makt och försöka domdera sin omgivning, men det finns en som han inte kan bestämma över: Sirkka. Henne vakar han över när det är vila och gör allt för att få vara nära. Men diktator-taktiken fungerar inte för att vinna hennes gunst, så dagen efter ska han pröva att vara en apa, det hon några uppslag tidigare har sagt att hon föredrar. Diktator-tematiken har varit framträdande i receptionen av boken, men jag vill hävda att det underliggande temat även här är kärlek, för det är känslorna för Sirkka som styr pojkens agerande.

Sorg, död, kärlek, mänsklighet, våra mest grundläggande existentiella frågor. De går igen även i de facklitterära texter som Ulf Stark har skrivit för vuxna, framför allt de där han för en dialog med föregångare som Tove Jansson och Astrid Lindgren. I en fiktiv och på ytan humoristisk skildring av Mumindalens hatifnattar låter han till exempel hattifnattarna själva tala (”Skriv om oss, tack! En hatifnatts betraktelse”). De ifrågasätter ”Skaperskans” sätt att skildra dem, ”utan språk, utan känslor, utan tankar och i fullständig avsaknad av namn och individualism”. Det är en sorgesam och djupt inkännande skildring av en grupp gestalter vars perspektiv aldrig ges i Tove Janssons egna berättelser, och det krävs en läsare med stor empatisk förmåga att ifrågasätta det.

Annons
Annons

Hur kommer det sig då att berättelser om död och ­kärlek träder fram med sådan kraft i Ulf Starks författarskap? Kanske finns svaret i hans betraktelse ”Fru Lögngren i sanningens tjänst”, där han berättar om sin kärlek till konsten och böcker som sådana (”dom förmår oss att älska oss själva, i all vår skröplighet”), men framför allt om sin kärlek till Astrid Lindgren.

Han beskriver hur hans mamma läste ”Pippi Långstrump” högt när han var liten, hur hon skrattade medan han inte gjorde det. Han såg i stället ”sorgen hos en flicka vars mamma var död och vars pappa lämnat henne ensam med en kista guldpengar och en apa”. ”Så det var inte så konstigt att hon hittade på en massa historier om honom. Eller att hon hittade på så mycket upptåg. Det var för att glömma hur ensam och ledsen hon var.”

Ulf Stark älskade Pippi därför att han kände igen den existentiella ensamheten i henne. Han beskriver hur han trots familj och massor av vänner ändå kunde gripas av en känsla av att vara alldeles ensam, längst inne i sig själv. ”Där bodde en sorgsen skugga som ingen annan kunde se. Inte ens mamma. Men när hon läste om Pippi, så lade sig skuggan tillrätta i halsgropen och log, som om den inte kände sej fullt så ensam mer. Och då mådde jag själv mycket bättre. Men skrattade gjorde jag inte.”

Han älskade boken om Pippi för att den tröstade hans sorgsna skugga. Och han undrar om inte även Astrid Lindgren hade en frusen och förfärad skugga i sig: ”Det är nog för den som hon skriver, för att ge den kärlek, värme och ömhet.” Säkert var det så även för Ulf Stark, och även om det finns något vemodigt i den tanken kan vi alla vara tacksamma för det.

Förra veckan kom ”Höstens böcker” från Svensk bokhandel, där förlagen presenterar sin höstutgivning. I Lilla Piratförlagets utgivning finns en bilderbok med titeln ”Nallen”, med text av Ulf Stark och bilder av Charlotte Ramel. När jag såg den fylldes även jag med en stor sorg. Jag visste att Ulf Stark var allvarligt sjuk, och att boken skulle få ges ut postumt. Så läste jag förlagets presentation. Denna bok handlar om att ”göra sig vän med natten”.

Ett finare avslut på detta rika författarskap kan jag inte tänka mig. Kanske fann Ulf Stark tröst för sin sorgsna skugga till slut. Jag hoppas det. Så innerligt hoppas jag det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons