Annons

Ulla, 82: ”Vilken lycka att kunna gå obehindrat”

”Jag går för att få syre, för att bli av med springet i benen eller myllret i huvet”, skriver en läsare apropå Idagsidans serie om Det viktiga gåendet. En annan läsare berättar hur dansen hjälpte henne att gå på ett annat sätt, och bli fri från smärta. Här publicerar vi några av gensvaren.

Under strecket
Publicerad
Foto: Vegard Wivestad Grøtt/ TT Bild 1 av 1

1 / 15

”Att gå fort och långt var en form av status”

Foto: Vegard Wivestad Grøtt/ TT

Efter en tids skada upptäckte jag att allt jag gjorde krävde en ansträngning och jag började fundera över det och hur trött och stressad denna känsla gjorde mig. Jag började analysera mitt beteende i olika situationer och försökte tänka att saker man utför behöver få ta tid om det ska vara lustfyllt att leva och att bli nöjd med det man gör.

Gåendet var en del av det som krävde en ansträngning. Målet med att gå var antingen träning eller färdmedel och jag märkte att när jag gick så tog jag alltid i för att ta mig framåt oavsett om jag hade bråttom eller hade hur mycket tid som helst. Att gå fort och långt var en form av status.

Mindre press, stress och mer av att vara i nuet.

När jag kom på detta började jag tänka tvärtom, jag började försöka att gå utan ansträngning. Det gör jag fortfarande, det blev en vändpunkt i livet. Mindre press, stress och mer av att vara i nuet.

Att gå utan ansträngning innebär inte att det alltid går saktare. Man går helt enkelt så som det är tänkt att man ska gå. Det naturliga för gången.

Den här metoden går att applicera på det mesta genom att tänka att det inte ska vara en ansträngning att laga mat, hur gör jag då?

Jag använder detta i flera situationer och upptäcker att allt blir roligare och mindre ansträngande och mindre stress i vardagen. Någon mer som tänkt så här?

Hälsningar, Jenny Kantelius

Annons
Annons
Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 1 av 1

2 / 15

”Helt utan motstånd blir jag både vältränad och klok”

Foto: Janerik Henriksson/TT

Jag går minst 1 mil om dagen. Ibland frågar folk varför. Det verkar så dumt att sitta och banka huvudet i väggen, händer det att jag svarar. Lite på kul men mer sant än vad någon troligen kan ana. Jag lyssnar på podd samtidigt. Svåra ämnen. Gärna på engelska. Helt utan en känsla av motstånd blir jag både vältränad och klok. Inte dumt alls.
Mvh V

Efter reklamen visas:
Hon lär dig gå efter utbrändheten
Annons
Annons
Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1

3 / 15

”Jag går för att bli av med myllret i huvudet”

Foto: Hasse Holmberg/TT

Jag går för att få syre, för att bli av med springet i benen eller myllret i huvet. Om jag tappat bort mig själv, vilket lätt händer i stan eller bland människor som bara lyssnar på sig själva, har det hänt att jag hittat mig själv igen på en skogsstig; stannat upp under ett träd, sett mig själv ur trädets blick.

När jag går hinner jag se detaljer omkring mig.

Jag vill gå var som helst där det inte är för fult (för mycket stora byggnader) eller låter för mycket (för mycket byggande av stora byggnader).

Jag tycker om platser som inte känns för trånga. I ”naturen” flyter gränserna ut, jag är en varelse bland andra, jag är en del av omgivningen.

När jag går hinner jag se detaljer omkring mig, kan vara med när trädens blad spricker upp, höra rasslet i de torra löven innan jag ser koltrasten.

Anonym läsare

Annons
Annons
Foto: Pedersen, Terje/TT Bild 1 av 1

4 / 15

”I skogen känner jag mig aldrig ensam”

Foto: Pedersen, Terje/TT

Har promenerat hela livet. För att skingra tankar, för att lösa problem, för att få ro. Helst promenerar jag i skogen. Hör fåglars kvitter, grenar som gnekar, vinden som letar vägen genom löven. Också en tystnad som jag inte finner någon annanstans. Den ger mig lugn. Har valt att bo på landet. I skogen känner jag mig aldrig ensam.

Susanne

Annons
Annons
Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1

5 / 15

”Ser utslagna blåsippor och hör fåglarna”

Foto: Hasse Holmberg/TT

Ont i höften går med käpp, operation höftprotes, går försiktigt med rullator till brevlådan för att hämta posten. Går lite längre med kryckor rak i ryggen.

Nu går jag med stavar i skogen travar över rötter och stenar känner doften och ser utslagna blåsippor och hör fåglarna, vilken lycka att kunna gå obehindrat!

Ulla, 82 år

Annons
Annons
Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 1 av 1

6 / 15

Gångarten präglar känslan

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Jag brukar experimentera med att testa olika gångarter.

Går med lufsande gång och då känner jag att jag blir liten = ej betydelsefull. Sedan byter jag mot fasta steg och känner hur jag blir en direktör.

Går ut till postlådan och hämtar tidningen. Går tydligt, vrider min gång i räta vinklar och blir lite militärisk i mig.

Hälsningar, Jan Björkman

Annons
Annons
Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1

7 / 15

”Som att få en danspartner som kan föra otroligt bra”

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Jag har jobbat som fysioterapeut, KBT-/ACT-terapeut och feldenkraispedagog med patienter som lider av smärta, funktion och stress problematik i snart 30 år, både i primärvård och specialiserad smärtvård.

Jag har utvecklat en rätt speciell teknik som ger en omedelbar verkan, ökad medvetenhet och förändring av spänning och smärtmönster.

Allt blir enkelt och du förstår precis i kroppen vad du ska göra.

Jag håller patienten i handen när vi går och speglar deras gångmönster och ber dem prova andra sätt att gå, genom att dirigera både muntligt och genom styrning.

Patienterna får en ökad medvetenhet kring sitt vanemässiga sätt att röra sig och sin biomekanisk funktion.

Det kan liknas vid att du ska dansa och du får en danspartner som kan föra otroligt bra, allt blir enkelt och du förstår precis i kroppen vad du ska göra. Inte genom ord utan kroppslig upplevelse. Dansen blir enkel, vacker, lätt och rolig. Ungefär så är det.

Med glada hälsningar från Karin Kylin

Annons
Annons
Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1

8 / 15

”De behärskade en konst som vi förlorat”

Foto: Hasse Holmberg/TT

När jag en varm sommardag var på väg åter till jobbet efter en lunch på Kungsholmen gick jag in i en grupp människor på Kungsbron som gick väldigt sakta.

Jag fick en känsla av att de kanske kom från någon ö i Karibien, dels av hur de såg ut och hur deras språk lät.

Jag prövade att sänka mitt tempo till deras, men det var svårt. Jag insåg att de behärskade en konst som vi stressade människor förlorat. Men det var verkligen en fridfull kort promenad i en hundra meter bakom dem innan jag sedan vek av.

Jag har senare själv försökt praktisera konsten att gå så där långsamt vid några tillfällen och jag kan säga att det underlättar i ett varmt klimat.

Mvh Olle Morén

Annons
Annons
Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1

9 / 15

”Alla är med i ’klubben för konstiga gångstilar!’”

Foto: Hasse Holmberg/TT

Efter att ha arbetat med mer än 1 200 fotbehandlingar vet jag att 90 % av befolkningen inte kan gå rätt!

Varför? Jo ingen lär oss att gå under vår livstid, vi ställs på våra fötter och vi börjar stappla framåt.

Efter 10 000 steg varje dag påverkar det vår hälsa.

Hur lär vi oss? Vi tittar på våra föräldrar och härmar, vad är lättast att härma? Jo avvikelserna i gångstilen. Vad leder det till efter 10 generationer? Alla är med i "klubben för konstiga gångstilar!”

Jag behandlar fötter som inte fungerar och lär patienterna gå rätt igen.

För att ”rädda befolkningen” måste något göras!

Det sliter på kroppen att gå fel. Man går som en krabba och drar åt vänster eller höger hela tiden. Efter 10 000 steg varje dag påverkar det vår hälsa.

Med Vänliga Hälsningar, Vesa Koskela

Annons
Annons
Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1

10 / 15

”Kroppen är en penna – och foten udden som skriver”

Foto: Hasse Holmberg/TT

Jag är Sveriges enda tracker, eller indiansk spårare, och jag är expert på läsa fotspår, som görs egentligen av hela kroppen. Jag ser att kroppen är en penna och foten är udden som skriver fotspåret på marken.

Det finns en intim relationen mellan kroppsrörelsen – gången – och tanken och känslan, och tvärt om.

Lycka att hitta hem i rörelsen.

Människan är gjord att gå på tårna. Att gå på tårna är den mest effektiva och ursprungliga rörelsen. Den ger oss kontakt med vadmuskeln. Denna vadmuskel har nästan glömts bort och är den aktiva delen för tå-gång. Vadmuskeln är även kroppens andra hjärta. När tå-gången görs hjälper vadmuskeln till att pumpa upp blod till hjärtat. Tå-gången är dessutom mycket skonsam gångstil då vadmuskeln blir en dämpare i det tunga mötet mellan foten, kroppen och marken.

När vi återigen går på tårna, våran naturliga djurkroppsgång, känner vi igen meningen med hur kroppen skapats och känner vi lycka. Lycka att hitta hem i rörelsen.

/Conny Andersson

Annons
Annons
Foto: Michael Probst / TT Bild 1 av 1

11 / 15

”Finns det nationella gångstilar?”

Foto: Michael Probst / TT

Men finns det rentav nationella gångstilar?

Minns augustidagen 1954 i Chicago, på terminalen för långfärdsbussarna Greyhound. Vi, unga hustrun och unga jag, hade tagit paus efter starten i Los Angeles när jag var färdig med mina studier i design. För att få visum hade behövts ekonomisk garanti, sponsorer. Det blev Einar och Thyra, sena utvandrare från Dalsland och barndomsvänner med min mor.

Einar följde oss till terminalen, kikade över min axel och sa: ”Där gick det på en svensk!”.

Men hur visste Einar det? ”Genom hans sätt att gå”, svarade han.

Flera år senare nämnde jag detta för vännen Bengt, Kooperativa förbundets man i Nordamerika. Jo, det stämde enligt Bengt, som lutade kroppen framåt och tog ett par stampande steg.

”Och så här går amerikanarna”.

Jag har också ofta reflekterat över stilen på det kollektiva lunkandet av kontorsfolk på väg att välja kvarterskrog för att äta lunch.

Och jag identifierade på gången, bakifrån, en gammal skolkamrat i läroverket för många decennier sedan.

/Björn Petersson, Riksprofilör em

Annons
Annons
Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 1 av 1

12 / 15

”Promenadsällskapet har räddat mitt liv”

Foto: Janerik Henriksson/TT

Jag arbetade som administratör under 10 års tid. Varje lunch oavsett väder eller vind så gick jag ut, om det så ösregnade eller var snöstorm.

Dessa promenader rensade min hjärna och gav luft och ork för att fortsätta dagen.

Jag gick också ofta hem. Vikten av att vara aktiv i kroppen för välmåendet kan jag verkligen skriva under på. Under mina år såg jag också VÄLDIGT många ensamma äldre som var ute och gick eller satt på bänkar.

Tills slut var jag tvungen att ta tjänstledigt från mitt arbete då jag började känna mig utmattad och utbränd. Jag bearbetade mycket under mina timmar ute på promenad. Jag insåg att om jag skulle hitta ett nytt arbete så fick jag nog komma på ett själv.

Nu hjälper jag äldre att komma ut, samtalar och umgås, ger värme och omtanke, skojar och skrattar och lever och orkar igen!

Bästa hälsningar,

anonym läsare

Annons
Annons
Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1

13 / 15

”Kroppsspråket ljuger inte”

Foto: Hasse Holmberg/TT

Jag har under större delen av mitt liv "läst av" människor på hur de går, rör sig och i synnerhet hur de springer. Kanske har mitt arbete som idrottslärare lite bidragit till detta. Men jag tror att jag "avläste" karaktärer och personligheter hos människor jag mötte även innan jag, så att säga, fick det som yrke.

Ämnet är jätteintressant! Kroppsspråket och sättet att röra sig ljuger inte. Ändå håller jag med reportern Anna Ehn, att det går (sic!) att avläsa hur någon för tillfället mår på gångsättet. Jag märker det, inte minst, ofta på mig själv; glad och med självförtroende – en gångstil, ledsen och nedstämd – ett annat sätt att gå.

/Anonym läsare

Annons
Annons

Det dansen lärde mig var att ”som du dansar så går du”, skriver Marita Bengtsson.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

14 / 15

”Insikterna räddade mig från kronisk smärta”

Det dansen lärde mig var att ”som du dansar så går du”, skriver Marita Bengtsson.
Det dansen lärde mig var att ”som du dansar så går du”, skriver Marita Bengtsson. Foto: Lars Pehrson

Det kan ju tyckas självklart att alla kan gå med tanke på att det är vad vi gör dagligen. Personligen blev jag dock mitt i livet varse vad ett ”felaktigt” gående kan ställa till med.

Jag fick ont i muskler trots god och rörlig fysik. Framför allt musklerna i skulderbladsområdet var så spända att de hade tappat en normal rörlighet. Detta gjorde att vissa ”punkter” var överansträngda och gjorde konstant ont.

En kort tid följde jag sjukgymnastens träningsråd, men det blev för tråkigt så jag gick (sic!) min egen väg. Hade jag inte gjort det hade jag med all sannolikhet haft kroniska muskelsmärtor resten av mitt liv.

Det dansen lärde mig var att ”som du dansar så går du”.

Det blev framför allt två aktiviteter som löste mina problem och på köpet gav mig en insikt om mig själv som var, och är, ovärderlig. Jag började dansa magdans och gå i behandling med den så kallade rosenmetoden.

Det dansen lärde mig var att ”som du dansar så går du”. När jag började iaktta andras gångstil såg jag väldig många stela kroppar. Ja, snart sagt hela västvärlden går väldigt stelt och militant tennsoldatlikt, präglade av århundraden av militärkultur som vi är.

När jag åkte dansresor till Kairo såg jag med fascination att de flesta gick dansant. Man kunde nästan trumma en klassisk rytm från den arabiska musiken utifrån en del kvinnors pendlande höftrörelser.

Jag påminde mig också hur de samer gick, som jag kände något årtionde tidigare. De hade levt på fjället hela sitt liv och rörde sig lika avslappnat.

Analytisk och naturvetare som jag är gjorde jag en slags retrosyntes. Med utgångspunkt från slutprodukten resonerade jag baklänges ner till en rörelses beståndsdelar, delvis med hjälp av de tekniker jag lärt mig i dansen.

Relationen till en tänkt mittlinje är central här. Ettåringen måste förhålla sig till en mittlinje primärt för att över huvud taget kunna stå upprätt. Fotens roll då? Jag tänker evolutionärt. Foten är en platt hand. Hur griper jag en gren? Jo ”trampdyna, tå, häl”. Och si där fick jag ihop hela gången. Vi missar pendlingen bakåt, och ”måste” i varje steg med muskelkraft motverka att vi faller framåt.

Efter första steget var det bara att ”flowa på” i all oändlighet.

Detta satte igång min gångträning. Går vi kanske inte optimalt? Är vi för fokuserade på muskelstyrka i en maskulin kultur? Hur går man på två ben egentligen? Inspirerad av vad jag kunde i magdansen började jag se rörelserna som rättvända och uppochnervända pendelrörelser och jag började träna enligt detta tänk. Strävan var att hitta en perpetuum mobile-rörelse. Jag kände mig nämligen så när jag dansade. Efter första steget var det bara att ”flowa på” i all oändlighet.

Efter några års träning fick jag en helt annan gångstil där jag upplevde mig självständigt svävande och böljande i ett lufthav i mitt eget ”universum”. Förankring i fotsulor, tyngd i bäcken och centrering kring en mittlinje är centralt. Denna gångstil innebar en helt annan känsla av närvaro i mig själv här och nu. Den dynamiska pendlande och böljande rörelsen genom kroppsdelarna resulterar i sig i en harmonisk känsla, en känsla av att jag rörde mig i samklang med något basalt i tillvaron.

En fysiker skulle kanske säga att allt kan beskrivas som vibrationer. Det var i vart fall så det kändes. Jag gick som en vågrörelse, mjukt och böljande. Det ska förstås påpekas att dessa dynamiska rörelser som kickas igång vid första steget inte är stora. Det behöver inte synas så mycket, bara ge ett intryck av att den som går så har en avslappnad gångstil.

För min del räddade insikter via ”den äldsta dansen” mig från kronisk smärta.

Varför har vi inte kvar det sättet att gå då? Ja det finns säkert ett otal svar på detta. Jag nöjer mig med att konstatera att vi är väldigt fokuserade på yttre attribut. Skon har till exempel blivit en slags protes. Det är viktigt vilken typ av sko vi har för att må bra. Den stela skon går åt oss, inte foten.

Det finns mycket att säga om gåendet. För min del räddade insikter via ”den äldsta dansen” mig från kronisk smärta. Jag har fått många självinsikter samt inte minst en avslappnad böljande gångstil i mitt eget ”universum”.

Hälsningar, Marita Bengtsson

Annons
Annons

När det isigt ute, behövs gåbanor inomhus, skriver Karin, född 1943.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

15 / 15

”Jag drömmer om gåbanor inomhus!”

När det isigt ute, behövs gåbanor inomhus, skriver Karin, född 1943.
När det isigt ute, behövs gåbanor inomhus, skriver Karin, född 1943. Foto: Tomas Oneborg

En gång var isen min bästa vän. När sommarlovet var slut, började jag längta efter november och att åka skridskor på Stockholms Stadion, och jag drömde om att glida genom staden på gator av is.

Nu drömmer jag om gåbanor inomhus!

Vi är många som vill gå, och behöver gå inne, på en gåbana, när det är is och halt ute på gatorna. Jag älskar att gå och vill gå, 500, 5 000 eller 10 000 steg, på en säker gåbana och sedan sitta ned i kaféet vid banan och dricka kaffe. Senare på dagen, efter skolan, kan barn och ungdomar ta över och åka rullskridskor och då blir det en rullskridskobana.

Var finns entreprenören till denna underbara bana?

Let´s go walking, talking, skating!
/Karin A

Annons
Annons
Annons
Annons