Annons

StolarnaUlveson perfekt gnällig – suveränt om åldrandet

Johan Ulveson och Kicki Bramberg möblerar om på Målarsalen i ”Stolarna”.
Johan Ulveson och Kicki Bramberg möblerar om på Målarsalen i ”Stolarna”. Foto: Sören Vilks

Johan Ulveson och Kicki Bramberg är ljuvliga som det åldrade paret i Ionescos absurda pjäs ”Stolarna”. Uppsättningen genomsyras av en mild slapstick-ton och handlar om minnet och det obevekliga åldrandet, men också om hur man skapar och förleder folkmassor.

Under strecket
Publicerad

Johan Ulveson och Kicki Bramberg är ljuvliga, skriver Lars Ring.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 1

Stolarna

Genre
Teater
Regi
Tobias Theorell
Medverkande
Kicki Bramberg och Johan Ulveson
Var
Dramaten, Målarsalen
Text
Eugène Ionesco

Övers: Sven Åke Heed Scenografi: Ulla Kassius Ljus: Torben Lendorph

1952 var ett stort år. Beckett lät trycka ”I väntar på Godot”, pjäsen uppfördes på scenen först året efteråt. Redan under våren spelades dock Ionescos ”Stolarna”, ironiskt nog inför så gott som tomma salonger. Tiden har gjort Beckett till den som spelas mest, möjligen därför att han alltid tillför något poetiskt, metafysiskt. Ionescos pjäser handlar ofta om frihet kontra tvång, men också om det mänskliga livet som futilitet. Han visar och håller upp mänskliga ritualer, seder och det löjliga språket som tvång och retoriska besvärjelser över en avgrundsmörk tomhet.

Den lilla människan ska äntligen tala. Vad har han att säga?

Ionesco skapar gärna dramatik genom att öka volymen. En noshörning blir till sist en skock av fascistoida djur som hotar det fria ordet. Om man har få stolar men bjuder in till föreläsning tvingas man raskt ta in fler sittplatser eftersom så många, visserligen imaginära, men ivriga gäster anländer för att höra hur en åldrad man ska sammanfatta livet. Den lilla människan ska äntligen tala. Vad har han att säga?

Annons
Annons

Johan Ulveson och Kicki Bramberg är ljuvliga, skriver Lars Ring.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 1

Tobias Theorell regisserar nu ”Stolarna” på Målarsalen och skapar en avskalad och behärskad tolkning. Scenografen Ulla Kassius låter scenen vara tom och svart, så småningom fylld av ett stormigt hav av nästan neongula stolar som representerar kaos. Grundtonen för uppsättningen är ett slags mild eller försynt slapstick, men Theorell lägger inte någon tydlig egen läsning på denna tragiska fars.

Theorell överlämnar texten som en ask praliner till publiken.

Allt som stycket innehåller är avläsbart och tillgängligt. Theorell överlämnar texten som en ask praliner till publiken. Välj vilken bit ni vill: tvåsamheten/äktenskapet som ritualiserad mytologi, tiden som den stora förgöraren och minnet som aktiv skapelseprocess. Mest intressant är dock förstås vad som händer när mannen på gatan, portvakten Gubben, ska omvandla sitt liv till ett budskap åt eftervärlden.

Johan Ulveson och Kicki Bramberg är ljuvliga, skriver Lars Ring.
Johan Ulveson och Kicki Bramberg är ljuvliga, skriver Lars Ring. Foto: Sören Vilks

”Stolarna” ironiserar över tanken att "vanligt folk" bäst och mest förnuftigt har giltiga åsikter över viktiga politiska skeenden. Visst klingar det obehagligt aktuellt? Alla osynliga gäster bildar en tydlig hierarki, med Kejsaren överst. Alla kommer för att höra Sanningen medan gamlingarna på scenen förtalar dem. Grundsituationen liknar ”Dödsdansen”: Gubben är en uppblåst fjant med hybris, hustrun Semiramis sliter för att hålla hans status hög och manar honom att erövra världen, som var hon en lätt dement Lady Macbeth.

Ulveson hittar en perfekt gnällig indignation över sakernas tillstånd, och Kicki Bramberg omhuldar allt med lågmält men ständigt smicker.

Johan Ulveson och Kicki Bramberg är ljuvliga. Det fysiska sitter som en smäck redan när Ulveson knäar in på scenen, och liksom kämpar mot tyngdlagen. Ulveson hittar en perfekt gnällig indignation över sakernas tillstånd, och Kicki Bramberg omhuldar allt med lågmält men ständigt smicker. Detta är ju också en parodi på patriarkatet. Ulveson plirar genom gula glasögon, bepansrad med självtillräcklighet. Bramberg är underbar mot slutet när hon ekar allt han säger, som en trött megafon som vill få maken att klinga genom tiden och rummet.

Spelstilen är sympatiskt nedtonad; Ulveson och Bramberg arbetar med subtila medel vilket gör att deras totalitära avsikt liksom smyger sig på en. Det gör att den sympati man först känner för rollerna gradvis övergår till en rysning. ”Stolarna” handlar om det obevekliga åldrandet men är också en skröna om hur man skapar och förleder folkmassor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons