Annons

Klaus Albrecht:Under strecket 1919: ”Moskva just nu”

Den kände tyske skriftställaren dr Klaus Albrecht, vilken under världskriget vistats långa tider i Stockholm och här även gjort sig bekant som en framstående föreläsare, har helt nyligen återkommit hit efter ett längre uppehåll i Sovjetryssland, där han bland annat också besökt Moskva. Här nedan meddelar han Svenska Dagbladets läsare några intryck från denna det bolsjevikiska väldets huvudstad.

Under strecket
Publicerad

Lenin håller tal på Röda torget i Moskva, maj 1919.

Foto: IBLBild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 9 oktober 1919.

Bild 2 av 2

Lenin håller tal på Röda torget i Moskva, maj 1919.

Foto: IBLBild 1 av 1
Lenin håller tal på Röda torget i Moskva, maj 1919.
Lenin håller tal på Röda torget i Moskva, maj 1919. Foto: IBL

Det är till norra stationen vi ha kommit: ett långt rött hus i nittonhundratalsstil. Den flankeras på ena sidan av två tjocka, brandröda vattentorn och på andra sidan av ett jättehögt hus, som oförmedlat och oresonligt skjuter upp ur en rad små obetydliga kolleger och åt stationen till tvärt avslutas med en kal brandmur. Allt verkar halvfärdigt, till hälften tänkt till hälften mäktat – som nu tyvärr nästan allt i Ryssland.

Vi stå fortfarande kvar ute på spåret och veta icke vart vi skola taga vägen. Våra koffertar äro uppstaplade i ett berg bredvid oss. På perrongen råder ett förskräckligt stim – man springer hit och dit, telefonerar, grälar – med ett ord: man är otroligt upptagen, och man låter oss märka det. Men vi stå undrande – vad skall allt detta resonerande hit och dit tjäna till? Vi vilja, vi skola, vi måste komma till utrikeskommissariatet, och det ha ju alla klart för sig.

Annons
Annons

Då vi så att säga blivit häktade under resan, mitt i kretsen av bevakningen, som följde oss och vår salongsvagn, utgöra vi en tilltalande liten grupp, som säkert måste ha verkat ganska muntrande på människor med galghumor. Till höger om mig, i intim anslutning till mitt sällskap, posera våra vänner, det lettiska bevakningsmanskapet. Till vänster stå herrarna från "utomordentliga kommissionen” med sina soldater, som på resan bevakat oss inklusive vår bevakning. Då och då rusar jag fram ur denna svarta massa och skriker ursinnigt något. Gud vet vad. Genast kommer ett svar ur den hop, som utgöres av den utomordentliga kommissionen, samt ur perrongens människovimmel, vars funktion jag inte kan komma på det klara med; och jag svarar i min tur med en pantomim, som uttrycker den största misstro. Med ens börjar man åter skrika, och denna gång händer det verkligen något. Man för oss ut till platsen framför stationen. Där väntar en stor, fältgrå automobil. För övrigt ligger den stora, ödsliga öppna platsen dödstyst och människotom. Enligt vanlig europeisk tid är klockan nio, enligt bolsjevikisk sommartid halv ett på natten. En man i svart chauffördräkt, vilken redan utdelat en massa befallningar och nu avslöjar si som en av den utomordentliga kommissionens allsmäktiga och fruktade chefer, slår sig ned bredvid mig. Matrosen vid ratten får en order, och omvärvda av en kraftig doft av bensinsurrogat susa vi därifrån.

Den ryska stenläggningen, som aldrig varit vidare förstklassig, har sannerligen inte förbättrats under bolsjevikväldet. Om vi hade varit barn, hade vi förträffligt kunnat leka himmel och helvete med denna automobil och på denna stenläggning, så kraftigt slungades vi upp och ned. På ömse sidor resa sig små oansenliga hus och över dem välver sig en skum, blå himmel. Genom de låga, vanskötta träden som bilda en slags allé, sveper en trött och kylig aftonvind.

Annons
Annons

Denna artikel var införd i SvD den 9 oktober 1919.

Bild 1 av 1

Efterhand blir stenläggningen jämnare; vi nalkas centrum. Kyrkorna bli fler och fler, deras gyllene blå och gröna kupoler lysa fram i den eljest så djupt beslöjade, dödströtta natten. Ingen av de enstaka människor, som ännu synas på gatorna, går raskt, alla gå långsamt, liksom motvilligt. Och det intryck vi fått från början stärkes ytterligare: här sker allt utan inre drift, marionettartat – ja, nästan livlöst. Ett tyskt ordspråk säger: han har för litet för att kunna leva, men för mycket för att kunna dö. Så är det med Moskva och med människorna i Moskva.

Denna artikel var införd i SvD den 9 oktober 1919.
Denna artikel var införd i SvD den 9 oktober 1919.

Ja, så är det. Människorna här ha verkligen för litet för att kunna leva och för mycket för att kunna dö. För varje dag stärkes och fördjupas denna uppfattning – fördjupas så, att man stundom inte längre tycker sig kunna uthärda den. Och hur – så frågar man sig själv gång på gång – ha de människor, som bo i denna stad, överhuvudtaget kunnat härda ut? Efter den redan ytterligt magra sommaren 1917 fingo de en oerhört kall och lång vinter, då de månad efter månad måste arbeta vid två graders värme och sova vid två graders kyla, eftersom intet bränsle stod till att uppbringa. En vän berättade för mig, att han för att kunna få någon sömn spänt upp ett tält, som han hade kvar sedan sin boyscouttid, i sitt rum och sovit där bredvid ett rökelsekar, i vilket han för att värma sig brände litet papper och stickor.

Annons
Annons

Men det var inte bara kallt – man hade inte heller något att äta. Enligt folkhushållningskommissariatets statistiska beräkningar hade första klassen, grovarbetarna, under de svåraste månaderna inalles endast 300 gram om dagen att äta. Till på köpet voro dessa näringsmedel så dåliga, att de icke kunde alstra mer än 746 värmekalorier, medan människokroppen behöver 3 300 kalorier. Vad skall man då tänka om de övriga tre klassernas livsuppehälle?

Den lägsta befolkningsklassen är, enligt den bolsjevikiska indelningen, de icke arbetande; men det vore orätt att vilja påstå, att alla bourgeois höra hit, emedan bolsjevikerna ej låta dem arbeta. Tvärtom, de arbeta och kunna t.o.m. få oerhört mycket betalt. En av mina bekanta, som är fackman på det elektrotekniska området, får tolv tusen rubel i månaden. Han satt fängslad i sju månader och var redan fullständigt beredd på att dö – när han en dag lika plötsligt och oförberett som allting sker här i landet hämtades till sin nuvarande post. En annan bekant till mig, en helt ung kemist, får sju tusen rubel i månaden. Arbetstid sex timmar om dagen. En arbetare däremot får femtonhundra i månaden.

Men under sommaren skulle väl allt bli bättre, eller hur? Ack, visst inte. Man får visserligen litet mer att äta, eftersom Ukrajna erövrats under tiden. Men besittningen därav är redan litet tvivelaktig, då Denikins trupper i söder äro stadda på segerrik frammarsch. Och med värmen återkommo även farsoterna, som under vintern varit något så när övervunna, och man hade inga läkemedel, ja överhuvudtaget inga hjälpmedel alls, som skulle kunna något så när hämma deras framfart.

Annons
Annons

Mitt i människovimlet, som om dagen rastlöst och mållöst, liksom jagat, drager fram genom gatorna, ser jag en dag en stockning uppstå. Genom folkhögen bäras sårade. De komma någonstädes långt bort ifrån, från någon av de många fronterna; knappast förbundna och med förbanden genomblödda ligga de där i sina paltor.

– Vad kommer man nu att göra med dem, syster?
– Man kommer väl ingenting att göra, säger den vackra sköterskan dödstrött.

Jag ger henne mina blommor, en liten bukett förgätmigej, som jag just nyss med möda lyckats tillhandla mig för femton rubel, och hon skänker mig till belöning några ögonblick av sin tid. Hon är dotter till en hög rysk ämbetsman och har, som så många andra under kriget, blivit sjuksköterska. Varför sjuksköterska? "Ja, varför?” svarar hon, "det är synd om alla de unga, som förblöda – man måste ju hjälpa folk”. Sådana äro många ryssar, de ägna sig energiskt åt något – varför egentligen? Ja, den frågan blir det tids nog att besvara efteråt. Och syster Maria har förblivit sjuksköterska även under bolsjevikerna. Varför sjuksköterska? "Herre Gud”, svaret kommer nästan otåligt, "man kan ju alltid hjälpa folk, vad skall man annars göra? Min gamla mor arbetar i en kommission, min far dog kort före revolutionen och min bror är försvunnen, ingen vet vart; troligen har han väl blivit skjuten.” Hon nickar farväl med ett sorgset leende, som dock rymmer en liten aning koketteri. Gud ske lov för det! – jag skulle bara velat, att hon hade kunnat åstadkomma ännu mera koketteri.

Jag får plötsligt lust till något: jag vill – vilket förmätet lättsinne! – köpa papper. Eftersom jag just är ute och promenerar, beslutar jag mig för att uppsöka närmaste pappershandel. Men allesammans äro stängda, liksom överhuvud varenda bod i Moskva, och innanför fönstren ser man blott gulnade rester av en förgången härlighet.

Annons
Annons

När jag kommer hem, får jag lära mig av sekreteraren vad jag skall göra för att kunna få köpa papper. Först och främst måste dumma jag lära mig begripa, att staten avskaffat all handel, att inga bodar existera längre och att jag måste tillfredsställa mina önskningar med tillhjälp av en bunt kort i den affär, som hör till mitt distrikt, och där jag, efter att ha uppvisat en oändlig massa papper och kort och lämnat alla möjliga upplysningar – Lohengrin med sin princip: "du må mig aldrig spörja” skulle nu mer än någonsin vara en absolut omöjlighet i Ryssland – där jag, säger jag, kan få något, om något finns kvar. Under sådana omständigheter avstår jag med förtvivlan i hjärtat, ty jag vet efter vad en av mina vänner berättat hur svårt det är att få kort och att få något på sina kort.

En morgon har jag efter oändligt besvär i författarnas boklåda lyckats komma över några av de få nyheter i bokväg, som kommit ut under bolsjevikväldet, och fördriver min lediga tid med att i det klara sommarljuset beskåda en rad futuristiska monument, som bolsjevikerna rest åt sina förebilder. Om jag bara aldrig hade gjort det! Ty dessa urblekta gips- och cementfigurer tåla inte vid det klara solljuset; på sin höjd skulle man väl om natten kunna taga dem för vad de ju också i verkligheten äro: foster av en formlös fantasi. De vackra öppna platserna ligga nu i lägervall. Över de fordom så välvårdade gräsmattorna har man trampat upp gångstigar, stängslen äro nedbrutna, och husen runt omkring se grå och förfallna ut. Här och där förkunnar ett anslag, målat på en linneremsa, att någon a de otaliga regeringsbyråerna är inhyst där. Men på en av de öppna platserna går det muntert till i dag. Kinesiska taskspelare utföra sina konststycken inför en talrik publik. I själva det kalla Moskva kunna de mitt för publikens ögon låta en risbuske växa fram ur ett fat med jord, de låta en gosse klättra upp i luften på ett vajande bamburör och alla människor skratta och jubla; det låter som om allt vore glädje och sol.

Annons
Annons

Tyvärr vaknar man blott alltför snart åter upp i verkligheten. Det finns en enda sak i Moskva, som är lustig, och det är ett futuristexperiment, som verkligen har lyckats utmärkt: till revolutionens majfest ha de gjort den tråkiga, gråa platsen framför Moskvas forna riddarhus, det nuvarande konserthuset, prålande brokig. De ha nämligen betäckt vart och ett av de dystra, enformiga husen med de brokigaste alster av sina färgingivelser. Ännu i denna dag är platsen lustig att se, fastän regnet har blekt ur åtskilligt – liksom så mycket annat i denna stad och i denna nya stat redan åter hunnit bli urblekt, ja ända till oigenkännlighet, och småningom åter hunnit gå upp i det gamla – ofta rent av i det äldsta.

Det är kväll. Och kvällen är underbart vacker i stålgrå pastellfärger med några brokigt lysande solnedgångsstänk.

Och det är min avskedskväll. Långsamt går jag genom staden och tager farväl av det jag lärt mig hålla av. Där ligger vid en gata en brandröd kyrka; den ser ut som en uppskrämd höna, som aldrig kan komma till ro, därför att hon troget och outtröttligt måste locka till sig sina små. Och där står den snälla gamla fruktmånglerskan, som har sitt stånd vid den stora porten till yttre Kreml. Egentligen borde jag avsky henne, ty hon begär tjugu till tjugufem rubel stycket för sina äpplen. Men det gör jag inte, och varför inte? Hon ler för var gång så lycksaligt när hon ser någon, som stannar på gatan framför det gröna kapellet mitt emot och inte har glömt Gud Fader i denna gudlösa tid, utan gör korstecknet framför kapellet. Den gode Guden vete, vad alla dessa korstecken skola tjäna till; men jag är rädd att inte hon heller vet det.

Annons
Annons

Jag går vidare genom det yttre Kreml, som nu ligger dödstyst, förbi det kyrkliga tryckeriet, en härlig byggnad i onyxblått och sandstensgrått, där det ännu arbetas. Vad kan det vara, som man trycker här? Traktater, där frälsaren talar om frälsning, eller traktater, som äro avsedda att åter förkunna för världen, att den blodröda tiden stundar.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Långsamt går jag på den kullriga stenläggningen ned mot Moskva. Floden vilar stilla och återspeglar i dödsblek blyglans den glödande himlens solnedgångsprakt. Hon fyller icke upp sina stränder, som man så vackert infattat i granit, hon är som en plattbröstad varelse. Och dock väcker hon här, mitt i den oändliga ryska slätten, ett minne om havet. Och just som jag stannar mitt på den breda, praktfulla bron, kommer jag för ett ögonblick t.o.m. att tänka på den bro i Stockholm, som leder över Slussen till Söder. Men detta minne bleknar snart. På ömse sidor utbreda sig strandgatorna i barbarisk prakt. Störa hus, härliga palats, kyrkokupoler skymta där; och framför mig slutligen ser jag det väldiga Kreml. Över röda jättemurar höja sig ett vitt palats och en vit kyrka med gyllene kupoler. Över palatset vajar den nya tidens röda fana, och där uppe residerar Lenin med sina trogna.

Annons
Annons

Runt omkring är allt försjunket i den djupaste trötta tystnad. Skymningen faller. Alla brokiga färger försvinna från himlen. Blott en smal strimma av lysande violett dröjer kvar ännu, dröjer kvar, som hade vi ännu något att vänta däruppifrån, något, ett under; ja, vem vet – man har ju i denna förtvivlans tid lärt sig att tro på under – kanske kommer därifrån ännu en gång ett ljuvligt frälsningens budskap…

Men ännu har det icke ljudit och framför mig reser sig i beklämmande storhet den väldiga silhuetten av Kreml. Det är segraren. Det har varit ett förtryckets fäste för det ryska folket genom tiderna. Och är det ännu i dag i dag, mer än någonsin.

Småningom ha dess väldiga konturer nästan blivit ett med natten, som nu breder ut sig mörk och stjärnlös. Men med ens flammar ett bländvitt band av tända båglampor upp runt om palatset och lyser hemlighetsfullt och festligt över den döende staden.

Däruppe i de gyllene gemaken samlas nu folkkommissarierna varje natt för att lägga råd med varandra. Vad skola de väl åstadkomma? Hjälp åt folket? Eller rent av – frälsning? Ack, ljuset har lyst från det vita palatset liksom ljuset från Betlehem i dag och alla dagar – men frälsning har det ännu aldrig skänkt åt någon.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons