Annons
Recension

StolarnaUnderbar nytolkning av Stolarna

Hannes Meidal och Anna Pettersson i sin egen nyöversättning av Ionescos Stolarna på Strindbergs intima teater.
Hannes Meidal och Anna Pettersson i sin egen nyöversättning av Ionescos Stolarna på Strindbergs intima teater. Foto: PETRA HELLBERG
Under strecket
Publicerad

Stolarna

Genre
Teater

Övers, bearbetn, regi, medv: Anna Pettersson, Hannes Meidal. Strindbergs intima teater. Koreografi: Hans Marklund. Scenbild: Richard Andersson. Kostym: Inger Elvira Pehrsson. Mask: Ulrika Ritter.

Man kan säga att Eugène Ionescos pjäser handlar om språket, som upplösning, som maktmedel, som icke-kommunikation. Men lika mycket fungerar de som bilder: i Amedée tar ett växande lik över hela lägenheten och i Noshörningarna har alla utom en horn på slutet.

Stolarna ger bilden av icke-närvaro och icke-mening via en mängd tomma stolar på scenen och en stum talare som lejts för att förmedla ett Stort Budskap. När han övergår till att skriva, blir det rappakalja.

Nu spelar Anna Pettersson och Hannes Meidal pjäsen i egen nyöversättning. Jag tyckte om den gamla, men accepterar genast den nya. Den har en fruktansvärd språklig energi; orden på över- överfaller oss i övermått: överbefälhavare, översättare, överlöpare.

Ionesco påstår att han inte läst Strindberg, men då säger han ljug, och att fira hans hundraårsjubileum på föregångarens egen teater är kongenialt.

Mannen och hustrun som ihärdigt förbereder Talarens ankomst är ännu äldre och skådespelarna gör inget för att föryngra dem. De är så in i vassen gamla och stela och orörliga att man hela tiden oroar sig för att de ska falla och gå i tusen bitar. Den första entrén är mycket utdragen; det är omöjligt att i förstone lista ut vem som är på väg in. Men det är Anna Petterssons Semiramis, i halvdunkel, låtande som en myggsvärm.

Annons
Annons

Maken har hon dragits med längre än Alice sammanlevt med Kaptenen i Dödsdansen. Hannes Meidal spelar denne uråldrige man med alla möjligheter öppna. Han sitter i fruns ömma knä medan hon överöser honom med beröm av hans begåvning och kritik av hans oförmåga att utnyttja den.

Ionesco ville inte göra teater utan antiteater, vilket väl i första hand är en kritik mot orealistiska verklighetsanspråk. Den här uppsättningen är ett exempel på ren teater, vad det nu ska betyda. Ionesco tvingar en att se sina banaliteter och klichéer. Det är i alla fall inte tal om att fundera över rollernas förflutna eller känna sig in i deras situation.

Spelet är koreograferat och Pettersson och Meidal sysslar mer med ljud och rytmer än med underliggande mening. På slutet drar de visserligen in alla medarbetarna på teatern och några till i sin dialog, men det är när de tackar Anna Takanen som de går i Ionescos skor.

Tolkningen av Talarens roll skapar nya betydelser, osäkert vilka. Men om föreställningen har ett budskap, ligger det i helheten och kan inte sammanfattas i en powerpoint.

Jag tycker att denna gammaldags fräscha version av Stolarna är underbar, energigivande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons