Annons

Ellinor Skagegård:Underbarnets syster var det verkliga geniet

Så sent som på 1960-talet vaktades Fanny Mendelssohns brev och dagböcker av en arkivarie som betraktade henne som ”bara en hemmafru”. I dag anses hon vara 1800-talets viktigaste kvinnliga tonsättare.

Under strecket
Publicerad

Fanny Mendelssohn (1805–1847), porträtt av Moritz Daniel Oppenheim från 1842.

Bild 1 av 2

Fanny Mendelssohn tillsammans med den världsberömde kompostören och brodern Felix.

Bild 2 av 2

Fanny Mendelssohn (1805–1847), porträtt av Moritz Daniel Oppenheim från 1842.

Bild 1 av 1
Fanny Mendelssohn (1805–1847), porträtt av Moritz Daniel Oppenheim från 1842.
Fanny Mendelssohn (1805–1847), porträtt av Moritz Daniel Oppenheim från 1842.

”Jag fann att han spelade extraordinärt fängslande och besatt ett stort musikaliskt självförtroende, men det var fortfarande inte i närheten av hans äldre syster Fanny.”

Citatet kommer från Eduard Devrient, skådespelare och sångare i Berlin under 1800-talets första hälft. Personen som omskrivs är Felix Mendelssohn, då kallad ett underbarn och idag ansedd som en av den västerländska konstmusikens viktigaste kompositörer. Den andra personen han nämner är Felix syster, Fanny. Också hon en ung begåvning och en skicklig pianist och tonsättare som skrev över 400 verk men inte tilläts framträda offentligt eller publicera det hon skrev.  

Den 14 november 1805, samma dag som Napoleons trupper ockuperade Wien, föddes Fanny i en judisk familj i Hamburg. Hennes far Abraham var son till Moses Mendelssohn, känd och aktad upplysningsfilosof som menade att det gick att vara trogen skriften och samtidigt vara en del av den tyska kulturen. 

Annons
Annons

”Hon har fingrar för att spela Bach-fugor”, ska modern Lea ha utropat när Fanny kom till världen, och hon började tidigt ge sin dotter pianolektioner. Fyra år senare föddes Felix, och snart visade det sig att båda barnen var ovanligt musikaliska. Som flicka skulle Fanny inte förberedas för några avancerade universitetsstudier, men en viss grad av utbildning var önskvärd för damer som skulle kunna föra sig i sällskapslivet. Abraham anställde några av de bästa musiklärarna i Berlin, dit familjen nu flyttat, och även om lektionerna i första hand var menade för Felix fick Fanny vara med. De studerade framför allt gamla mästare som Beethoven men också den då omoderne Bach. 

De två syskonen kom att utveckla en mycket nära musikalisk relation, ett släktskap som märktes i deras kompositioner också senare i livet. Länge låg dock Fanny steget före och hon tog på sig rollen som lärare åt sin bror, som kallade henne sin ”Minerva”. Han i sin tur komponerade pianoövningar till henne, och de både tävlade med och stöttade varandra. Långt senare, när Felix var upp­buren kompositör och Fanny hemmafru, skulle han fortsätta att visa sina kompositioner för henne och be om vägledning.

”Jag har alltid varit hans enda musikaliska rådgivare, och han skriver aldrig ner en tanke innan jag gett min bedömning”, skrev hon själv i sin dagbok. 

När Fanny var 13 år spelade hon alla 24 preludier och fugor ur Bachs ”Det vältempererade klaveret” helt utantill, som en gåva till sin far. Från denna tid dateras också hennes äldsta kompositioner, bland dem den vackra och melodiösa romansen ”Ihr töne, schwingt euch fröhlich” som finns inspelad av den nederländska sopranen Anne Grimm.

Annons
Annons

Fanny Mendelssohn tillsammans med den världsberömde kompostören och brodern Felix.

Bild 1 av 1

Felix satte musik till den första strofen av samma poem, och gjorde det därför möjligt att jämföra de två. Mendelssohn-experten Larry Todd skriver att medan ­Felix komposition inte testade gränserna för det han lärt sig, visar Fannys ”smidiga melodier på talangen hos en naturlig sångskrivare”. 

Fanny Mendelssohn tillsammans med den världsberömde kompostören och brodern Felix.
Fanny Mendelssohn tillsammans med den världsberömde kompostören och brodern Felix.

Deras far var stolt, men också orolig. Även om han ville att dottern skulle utveckla sin musikalitet fick detta inte äventyra hennes verkliga syfte i livet – att gifta sig. När hon var 14 år gjorde han i ett brev klart för henne vad som förväntades: 

”Musiken kommer kanske att bli hans [Felix] yrke, medan det för dig bara kan och får vara en prydnad, aldrig roten till ditt varande och görande.” 

Han skrev vidare att den glädje hon uttryckte när hennes bror fick uppskattning visade att ”hon hade förtjänat detsamma om hon hade varit i hans ställe” men att ”bara det som verkligen är feminint är en prydnad för ditt kön”.

Om hon hittills varit familjens mest lysande stjärna förändrades detta nu. Tron på att alla timmar hon lagt ner, att det hon presterade hade en betydelse för hennes framtid visade sig ha varit en illusion. 

Vad kände Fanny när hon läste detta? Det vet vi inte. 

Men brevet är symptomatiskt för denna tid. Industrialiseringen hade gjort att arbetarklassens kvinnor hade börjat komma ut i yrkeslivet. För en välbärgad kvinna i den borgliga medelklassen skulle dock en inkomst betyda att hon riskerade sin sociala ställning. Dessutom hade Abraham och Lea, liksom många andra judar, låtit konvertera familjen till protestantismen. Dopcertifikatet var, som Heinrich Heine uttryckte det, en ”entrébiljett till den europeiska kulturen”. Men riktigt så enkelt var det inte. Århundraden av fördomar och förtryck suddades inte ut över en natt, och som konvertiter behövde de göra allt för att passa in i den kristna medelklassen. Att Fanny skulle gifta sig med en protestant var ett viktigt steg, och då fick inga musikdrömmar komma i vägen. 

Annons
Annons

Syskonens relation fortsatte att vara mycket nära fram till 1829, då Felix gav sig av på en längre musikturné och Fanny gifte sig med hovmålaren Wilhelm Hensel (och skrev sin egen bröllopsmusik eftersom Felix inte gjort det trots löfte). Till skillnad från den politiskt liberale Abraham var Wilhelm djupt konservativ, men i frågan om Fannys musicerande var det paradoxalt nog tvärtom. Dagen efter att de gift sig lade han fram ett tomt notblad och sa till henne att det skulle vara fyllt varje dag när han kom hem. 

Fanny tycks ha varit lycklig med sin man och tillsammans fick de en son, Sebastian. Hon fortsatte att dirigera och framföra musik i privata sammanhang och hon komponerade framför allt musik anpassad till hemmets sfär, romanser och pianostycken, men också en stråkkvartett, en ouvertyr för hel orkester och en körsats. 

Under faderns livstid publicerade hon sex sånger, men under broderns signatur, vilket inte var helt ovanligt för konstskapande damer. När Abraham dog tog Felix på sig rollen som familjens överhuvud. När deras mor Lea skrev och bad honom att uppmuntra systern att börja ge ut sin musik svarade han:

”Utifrån min kunskap om Fanny skulle jag säga att hon varken har lust eller kall för konstnärskap. Hon är allt för mycket som en kvinna borde vara för att göra detta. Hon sköter om sitt hus och tänker varken på offentligheten ­eller den musikaliska världen, eller musik över huvud ­taget, innan hennes plikter är uppfyllda. Publicering skulle bara störa henne i detta, och jag kan inte säga att jag samtycker.”

Annons
Annons

Detta trots att han talat om hennes musik, och framför allt hennes romanser, som de bästa i Tyskland.

Även om Fanny stöddes av sin man var det Felix, sin själsfrändes, godkännande hon sökte och utan detta hade hon inte självförtroende nog att fortsätta. Felix har ofta beskyllts för att ha missunnat sin syster en musikkarriär, kanske på grund av avundsjuka. Så måste det inte ha varit. Både hans och faderns handlande ska ses i ljuset av den tid och klass de levde i, och att de var konverterade judar i tider av växande judehat. Dock finns det besvärande faktum att Felix hjälpte och ekonomiskt stöttade flera andra kvinnliga musiker, exempelvis Clara Schumann.

Så vad tyckte Fanny själv? Länge låg hennes brev, dagböcker och många kompositioner otillgängliga för allmänheten i Mendelssohnarkivet på Staatsbibliothek zu Berlin. Den som ansvarade för arkivet i slutet av 1960-talet tyckte att Fanny bara ”var en hemmafru” och ville inte låta någon komma i närheten av det hon skrivit. Den amerikanska musikprofessorn Marcia Citron gav dock inte upp, och till slut fick hon tillgång till arkivet och sammanställde bland annat de brev som Fanny skickat till Felix åren 1821–47, ”Letters of Fanny Hensel to Felix Mendelssohn” (1987). Fram träder en intelligent, musikalisk och passionerad men också självkritisk kvinna som sällan verkar säga rent ut vad hon känner. 

Som del av en framstående familj förstod Fanny att hennes korrespondenser, och kanske även dagböcker, inte enbart skulle komma att läsas av mottagaren. När hon skriver att hon är nöjd med livet som hemmafru, och till och med att hon ämnar ge upp musiken helt, måste man även se till vad hon faktiskt gör. Som sämst tycks hon må då hon på grund av dåligt självförtroende och för lite uppmuntran inte skriver någon musik. Desto lyckligare är utsagorna från de sista åren i hennes liv, när hon komponerar och sysselsätter sig som aldrig förr, provar på nya typer av verk och så småningom bestämmer sig för att börja publicera sin musik – utan att fråga brodern. Hon hittade också sitt eget sätt att gå runt faderns förbud, genom att arrangera privata men välbesökta konserter i hemmet. 

Annons
Annons

Men Fannys karriär och lycka blev kort. Mindre än ett år efter att hon publicerat sin första sångsamling dog hon till följd av en hjärnblödning, under en körrepetition. Hon var då 41 år. Felix tog hennes död mycket hårt och började först då ge ut hennes verk, kanske på grund av dåligt samvete. Han dog själv fem månader senare. 

Fanny är inte ensam om att som kvinna ha hind­rats i sitt musikskapande. Men, som Françoise Tillard skriver i sin biografi från 1992, hon ­utmärker sig då hon under hela sitt liv ändå fortsatte att komponera. Hennes mästerverk är kanske den pianotrio i D-moll som hon skrev under sitt sista levnadsår, och säger något om den musik eftervärlden kunde ha fått höra om hon fått leva längre – eller haft självförtroendet tidigare. Idag anses hon vara 1800-talets viktigaste kvinnliga tonsättare, och hennes stycken och verk spelas också på svenska konserthus.

Och än har vi kanske inte hela svaret på gåtan Fanny Mendelssohn. Hur mycket av hennes röst är det vi hör i Felix musik? Var det kanske hon som borde ha blivit känd för stilen ”Lieder ohne worte” (sånger utan ord) som gjorde brodern så berömd? 

Så sent som 2010 upptäcktes ett nytt verk av Fanny Mendelssohn, en pianosonat som tidigare tillskrivits ­Felix. Hon var bara 22 år när den kom till, samma år som sonatens mästare Beethoven dog och få andra vågade ta sig an denna form. I mars 2017 fick så ”Påsksonaten” sin Europapremiär med rätt kompositör, och framfördes av ryska pianisten Sofya Gulyak i BBC. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons