GränslandetUndergångsstämning vid festival under bron

I skärningspunkten mellan det urbana och det vilda bjuder ”Gränslandet” under två dagar in till möten i klubbmiljö med udda verk ur konstmusikrepertoaren. Över scenen inne på Trädgårdens stora gård snurrar ett solsystem av glittrande diskobollar.

Den bräckliga oas av gemenskap och njutning som vilar under Skanstullbrons betongkropp är en förtrollande metafor för mänsklighetens belägenhet, vilket de konstnärliga ledarna Christian Karlsen och David Huang tagit fasta på i sitt tonsäkra koncept.

Den hypnotiserande skönheten i Philip Glass Violinkonsert satte an tonen med norska solisten Guri Kleven Hagen i huvudrollen.

Men precis som JS Bach, vars Goldberg-variationer avrundade kvällen, kretsar Glass arbete kring en andlig kärna som strålade igenom det apokalyptiska helikopterdånet ovanför oss med kraften hos ett mantra.

Philip Glass symfoni nr 6 i fyra satser, ”Plutonian ode”, tar sin utgångspunkt i beatpoeten Allan Ginsbergs sarkastiska hyllning till plutoniumets svindlande långa halveringstid.

Elisabeth Meyer gjorde en Brynhilde-lik insats i sopranpartiet, som närmast skriker ut budskapet med brösttonerna hos en självgod president. Utmaningen för dirigent och musiker är att få fraserna att veckla ut sig som majestätiska svampmoln, i stället för avbrutna testskjutningar. Inte helt lätt.

Men publikens lycka var påtaglig när John Williams pampiga ”Star Wars”-svit fullföljde inledningen en kväll präglad av amerikansk mytbildning.