Annons

Undvik Willis – och filmen man vill ska ta slut snabbt

”Death wish” och ”Jimmie” – en av de sämsta och en av de bästa av veckans biopremiärer.
”Death wish” och ”Jimmie” – en av de sämsta och en av de bästa av veckans biopremiärer. Foto: MGM, SF Studios

De tio bästa biofilmerna just nu: Franska dramat ”Gruppen” och Jesper Ganslandts ”Jimmie” hör till veckans veckans vassaste filmer enligt SvD:s kritiker.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Jerome PreboisBild 1 av 1

1 / 13

Här guidar SvD till de tio bästa biofilmerna att se vecka 15 – med filmerna att undvika längst ner. Denna vecka får två filmer det allra lägsta betyget.

Betyg: 5 av 6

Gruppen: En film som lever

För tio år sedan vann Laurent Cantet guldpalmen i Cannes med ”Mellan väggarna”, ett drama som med lika delar nerv och gehör lät åskådaren befinna sig som en fluga på väggen innanför en grå men vackert brokig skola i Paris.

I ”Gruppen” återvänder Cantet till det specifika förhållandet mellan elev och lärare. Under en sommar vistas den välkända kriminalförfattaren Olivia i La Ciotat, en sydfransk kuststad präglad av nedlagd varvsindustri, för att producera ett nytt gastkramande verk. Men hon är också där för att leda en skrivarkurs (filmen heter ”L’atelier” i original, ”The workshop” på engelska) med några äldre tonåringar utan de bästa erfarenheter av skolan, än mindre av kultur.

Foto: Jerome Prebois

En av eleverna är Antoine, filmens huvudperson. Hans ambitioner är låga men hans observationsförmåga och intelligens hög. På skrivarkursen är det Antoines kyliga provokationer som utlöser harm hos de övriga deltagarna, av olika ursprung, inräknat läraren, som fascineras av honom, förbryllas av honom, skräms av honom. Attraktionen är ömsesidig, Antoine och Olivia dras till varandra, intellektuellt men också erotiskt.

I vårt tids motsägelsefulla kulturella mönster lyckas ”Gruppen” vara politiskt utforskande utan att göra avkall på det viktigaste, en nyanserad gestaltning.

Om än instrumentell bitvis är ”Gruppen” en film som lever.

Annons
Annons
Foto: TriartBild 1 av 1

2 / 13

Foto: Triart
Betyg: 4 av 6

Jimmie: Starkt flyktdrama

Fyraåriga Jimmie tvingas att fly från tillvaron i Sverige när Södermalm i Stockholm förvandlats till en krigszon.

Egentligen vore det lätt att avfärda ”Jimmie” som en ganska platt idé: att vända på perspektivet och låta flykten gå från Sverige i stället för hit; ”tänk om det var vi”. Men utförandet är effektivt och förverkligar den outhärdliga tankefiguren, svår att värja sig mot.

”Jimmie” utgörs av ett diffust, vissa skulle kanske kalla det konstnärligt, bildflöde och korsklippning mellan olika tidsplan: flykt i natten, pappan och barnet tillsammans, pappan och barnet skilda åt, flyktinggruppen i ständig rörelse, som gömmer sig, övernattar i övergivna byggnader men fortsätter framåt.

För att vara ett nedtonat drama om flykt är ”Jimmie” väldigt starkt.

Annons
Annons
Foto: TriartBild 1 av 1

3 / 13

Foto: Triart
Betyg: 5 av 6

Saknaden: Årets svartaste feel bad-film

Zhenya och Boris ligger i skilsmässa. Att säga att de inte längre älskar varandra vore en idylliserande omskrivning av galaktiska proportioner.

Hur ska vi då förhålla oss till denna svärta och dessa döda själar? Vad säger berättelsen om den tid och det samhälle där den utspelar sig? Den som har sett Zvjagintsevs tidigare filmer, inte minst ”Leviatan” från 2014, förnimmer gärna kopplingar mellan ett samtida Ryssland i sönderfall och intima relationer i trasor, mellan institutionell korruption och anfrätta familjer.

I ”Saknaden” är kritiken på samma gång diskret och furiös, den glimmar till i bifigurers avsidesrepliker och i nyhetsrapportering från kriget i Ukraina; en mellanmänsklig permafrost breder ut sig i spåren av gemenskapens medialiserade trivialisering.

Detta skulle kunna vara årets svartaste feel bad-film.

Annons
Annons

Emily Blunt och Millicent Simmonds i ”A quiet place”.

Foto: Jonny CournoyerBild 1 av 1

4 / 13

Emily Blunt och Millicent Simmonds i ”A quiet place”.
Emily Blunt och Millicent Simmonds i ”A quiet place”. Foto: Jonny Cournoyer
Betyg: 4 av 6

A quiet place: Skräckisen får biopubliken att tystna

I första scenen, kallad ”Dag 89”, möter vi en familj som uppför sig mystiskt. De samtalar med superlåg viskning men hellre teckenspråk, smyger sig iväg barfota och kommer till en bro där ett plötsligt ljud följs av något hemskt.

Tidningsklipp berättar om global massdöd, orsakad av blinda, ljudöverkänsliga och monstruösa inkräktare.

Regissör John Krasinski vågar sig nu plötsligt ut i skräckgenren. Han gör det gediget och mycket bra.

Mycket bra är också hanterandet av foto och musik i den till 90 procent dialoglösa filmen.

Möjligheterna är flott tillvaratagna i denna smarta och tajta lilla skräckis som nog kan bli en snackis. Trots att jag sällan har sett en tystare biopublik. Folk var som små möss under alla 90 minuter.

Annons
Annons
Foto: Edge EntertainmentBild 1 av 1

5 / 13

Foto: Edge Entertainment
Betyg: 5 av 6

Dubbelt begär: Blankpolerade mannekängerotik

Lyckan borde rimligen vara fullständig. Den unga Chloé (Marine Vacth) har genomgått en givande psykoterapi. Hennes magsmärtor har avklingat. Men viktigast av allt: Chloé är förälskad, hon har fallit för sin terapeut, Paul (Jérémie Renier). De flyttar ihop i en gemensam våning, bildar en inkapslad liten kokong av trygg hemtrevnad.

François Ozons erotiska thriller bygger på en roman (”Tvillingliv”) från 1980-talet av Joyce Carol Oates, passande nog skriven under pseudonym (Rosamund Smith).

Ozon följer förlagan nära i de flesta avseenden. Formspråket är stramt stiliserat. Den blankpolerade mannekängerotiken kan säkert tyckas stötande och/eller ansträngt effektsökande, men ett syfte är, föreställer jag mig, att frysbehandla våra söta drömmar om en intimitet. Och filmens visuellt vågade öppningsscen lär föranleda ett antal höjda ögonbryn.

Annons
Annons
Foto: SF StudiosBild 1 av 1

6 / 13

Foto: SF Studios
Betyg: 5 av 6

Som en dans: Puttrigt och genuint

Sandra (Staunton) överraskar sin man i armarna på bästa väninnan just när de firar hans pensionering med stort party. Sandra lämnar den ståtliga men kylslagna herrgården och flyttar in i sin syster Bifs (Imrie) murriga men hemtrevliga lägenhet i ett slitet flerfamiljshus.

Krockar är oundvikliga. Men så tar Bif med Sandra på pensionärsdans – och inte vilken dans som helst – utan en kurs med rock- och showstuk – och där träffar hon Charlie (Spall) som bor på en husbåt.

Det är puttrigt men samtidigt genuint. Skådespelare som Staunton, Spall och Imrie gör alltid sina roller – även de mest förutsägbara – på ett sådant allvar att man tycker att man lär känna dem och blir gripen.

Annons
Annons
Foto: Folkets BioBild 1 av 1

7 / 13

Foto: Folkets Bio
Betyg: 5 av 6

Lida: Borttynande svenskbyn fångad i sista stund

”Lida” tar oss med till en av vår planets mera extraordinära hörn. På den östukrainska stäppen vid floden Dneprs strand ligger en by där det genom fyra sekler har talats en svenska med rötter i medeltiden. Hit kom i slutet av 1700-talet bönder från Dagö i Östersjön, en gång del av ett Baltikum där det sedan 1200-talet bott svenskar. Gammalsvenskby har genom åren utstått flera krig, flera ockupationer, sovjetiskt terrorvälde och ett antal svältperioder. Kvar står det likväl, i all stillhet.

När Anna Eborn 2009 kommer hit möter hon Lida Utas Andreevna eller Andreasdotter, född 1933, som inte bara ska ta över filmen utan även dess regissör, som kommer att återvända igen och igen under nästan tio år.

”Lida”, i delar kärleksfullt filmad på 16 millimeter celluloid, har ett bildspråk med påbrå av rysk filmpoesi à la Sokurov, Tarkovskij & Co. Tankarna går även till den komponerade realismen hos Österrike-provokatören Ulrich Seidl, ifall denne nu haft ett mera ömsint kynne.

Annons
Annons

Agnès Varda och JR ger sig ut på äventyr i en rulladen Photomaton, en fotoautomat monterad på skåpbil.

Foto: Folkets BioBild 1 av 1

8 / 13

Agnès Varda och JR ger sig ut på äventyr i en rulladen Photomaton, en fotoautomat monterad på skåpbil.
Agnès Varda och JR ger sig ut på äventyr i en rulladen Photomaton, en fotoautomat monterad på skåpbil. Foto: Folkets Bio
Betyg: 5 av 6

Faces, places: Kvickt, dräpande och vackert

I ”Faces, places” har den franska regissören Agnès Varda slagit ihop sina påsar med den unge fotografen JR för att om inte förnya sitt bildspråk så i alla fall låta sitt uttryck få nya utlopp.

Resan bär lite varstans: till avfolkade tegellängor i norr, nedlagda fabriker i söder, spökbyar, till solitära jordbrukare såväl som hamnarbetare i Le Havre. I Vardas universum kan alla bli sedda. Utan smicker eller smink styr hon kameran rättframt och osentimentalt, kvickt och dräpande och med omisskännligt humanistisk blick.

Utöver många vackra möten med verklighetens folk går Jean-Luc Godard som en röd tråd genom filmen, en gång en av Vardas bästa vänner och kanske hennes viktigaste förebild. Hon pratar ömt om honom, hans solglasögon, hans särskilda blick; med JR travesterar hon ”En rövarhistoria” på Louvren. På slutet parkerar de skåpbilen och tar tåget till Schweiz för att besöka honom. Men än en gång uteblir den skygge Godard från avtalat möte, kanske också i syfte att frångå projektets struktur, bryta med det förutbestämda.

Annons
Annons

”Badväder”, ”Odd är ett ägg” och ”Fisketur”.

Foto: Folkets BioBild 1 av 1

9 / 13

”Badväder”, ”Odd är ett ägg” och ”Fisketur”.
”Badväder”, ”Odd är ett ägg” och ”Fisketur”. Foto: Folkets Bio
Betyg: 5 av 6

Vatten över huvudet: Ypperlig barnfilmstrio

Tre kortpärlor på vardera tio minuter ingår i Folkets Bios nya knattefilmpaket, där några ypperliga animatörer och berättare samlas.

I ”Fisketur” vill en hungrig kattjej fånga en god fisk men krokar i stället upp diverse bråte som en stövel, en lampskärm och en gammal cylinderhatt. Katten får i alla fall god användning av alltihop i denna psykedeliska och mycket sofistikerade animation, full med läckra detaljer.

En stunds live-action (till 99%) ger därefter omväxling i ”Badväder” av den skickliga infångaren av spontan naturlighet Charlotta Lennartsdotter.

Trion kompletteras av norska Kristin Ulseth som tar sig an Lisa Aisatos ”Odd är ett ägg” där en skrajsen grabb med (bokstavligen) både hönsmamma och ägghuvud får hjälp att bli riktigt hårdkokt av en tuff tjej i bikostym.

Det är toppkvalitet hela vägen, kanske för en något äldre tittare än förra programmet ”Jazzoo – festen” men både väl utvalt och väl sevärt.

Annons
Annons
Foto: Tobias Henriksson/TriartBild 1 av 1

10 / 13

Foto: Tobias Henriksson/Triart
Betyg: 5 av 6

Amatörer: Årets bästa svenska film?

”Amatörer” rymmer många nyanser och perspektiv, från konfrontativa spontanintervjuer med mannen på gatan till den åldrade mamman som inte kan tala med sin son eftersom de inte behärskar samma språk. Från barnsligt ofiltrerat till myndigt eftertänksamt. I någon mån blir filmen lika mycket uppväxtskildring som samtidskommentar.

Det är som om ungdomarnas glädjefyllda förhållningssätt smittar av sig samtidigt som ”Amatörer” förblir kärnfullt koncis. Att Pichler, som debuterade med Guldbaggebelönade ”Äta sova dö”, faktiskt får ihop filmen till en så pass välfungerande helhet är imponerande.

De många infallen, metanivåerna (kommunen tar in en mätt före detta dokumentärfilmare och en ny sponsor för att färdigställa den officiella kommunfilmen), uppriktiga frågeställningarna, stora ambitionerna och, ibland, storvulna känsloyttringarna smälts samman och sätts skickligt ihop till vårens, kanske årets, bästa svenska film.

Annons
Annons

Bruce Willis.

Foto: Takashi Seida/MGM/SF StudiosBild 1 av 1

11 / 13

Undvik dessa filmer enligt SvD:s kritiker

Bruce Willis.
Bruce Willis. Foto: Takashi Seida/MGM/SF Studios
Betyg: 1 av 6

Death wish: Smaklös nyinspelning

”Death wish” är en nyinspelning av ”Death wish-våldets fiende nr 1”. Originalet är ett slags melankoliskt syskonverk till ”Taxi driver” och ”Dirty Harry” som alla tre speglade 1970-talets instabilitet.

Denna filmtrios mest fascistiska, vapentokiga och högervridna vigilantfantasi får alltså nytt liv 2018. Man kan inte direkt beskylla dess regissör Eli Roth för bra tajming.

Efter att kirurgen Paul Kersey (Bruce Willis) ringts in till sjukhuset bryter sig ett gäng in i hans hem. Hustrun mördas, dottern hamnar i koma. Med en pistol i linningen ger sig Kersey ut på gatorna där han snart blir känd som Dödsängeln.

Inte ens fans av bekymmerslöst underhållningsvåld slipper undan de politiska glasögonen. Filmen vill så gärna vara en smart samhällssatir, med uddlösa skämt om sociala medier och slappa vapenlagar. Denna uppdatering av originalet – från tåren till glimten i ögat – gör det hela än mer smaklöst.

Annons
Annons

Ayame Misaki och Masatoshi Nagase lär sig att ”se världen genom nya ögon” i ”Mot solnedgången”.

Foto: Nonstop EntertainmentBild 1 av 1

12 / 13

Ayame Misaki och Masatoshi Nagase lär sig att ”se världen genom nya ögon” i ”Mot solnedgången”.
Ayame Misaki och Masatoshi Nagase lär sig att ”se världen genom nya ögon” i ”Mot solnedgången”. Foto: Nonstop Entertainment
Betyg: 2 av 6

Mot solnedgången: Gör sig bäst på affischen

”Mot solnedgångaren” är ett relationsdrama där syntolken Misako (Ayame Misaki) samarbetar med en testgrupp som ger respons på hennes audiovisuella översättning. En lågintensiv spänning uppstår när den konstruktiva kritiken övergår i rena sågningar från Masaya (Masatoshi Nagase). En gång i tiden var han en stor fotograf och har med sitt professionella bildsinne särskilt starka åsikter om Misakos insatser.

Det är tråkigt att den svenska biopubliken fått stifta bekantskap med Naomi Kawase via hennes mest mediokra verk. Visst har det alltid funnits ett sentimentalt stråk i Kawases filmer, bottnat i poetiska introspektioner och andliga känslofyrverkerier.

Med pianoklink som metronom kommer Misako och Masaya närmare varandra, tills det grovhånglas i solnedgången. Den krystade kärlekshistorien – där de två oliktänkarna lär sig ”se världen genom nya ögon”, som det beskrivs av distributionsbolaget – erbjuder förvisso underlag för en livsbejakande filmaffisch. Men för en publik finns inte mycket nytt att se.

Annons
Annons
Foto: Jerome Prebois/Studio SBild 1 av 1

13 / 13

Foto: Jerome Prebois/Studio S
Betyg: 1 av 6

Bakom masken: Så dålig att man längtar efter slutet

”Bakom masken” borde egentligen heta något annat, men jag orkar inte tjata om konstiga svenska titlar igen. Eller för all del: bakom den mask det handlar om finns det bara ett gapande tomrum, så låt gå.

Filmen utspelar sig huvudsakligen i ett pittoreskt kuliss-Paris med en inledning i första världskrigets leriga skyttegravar. I centrum står en mustaschprydd bokhållare som tillsammans med sin kamrat från kriget säljer tjusiga krigsmonument som man sedan aldrig bygger. Och franska staten är så korkad att den betalar rubbet kontant i förskott efter någons ögonkast på en skiss.

Men så är det litet annat trassel också. En annan bedragare bedrar staten på ett annat sätt, fast värre, eftersom denne är diaboliskt genomlömsk.

Hela intrigen hänger – löst – på en serie knasiga sammanträffanden som man inte tror på, i den mån man faktiskt grubblar över saken.

Det rimliga är att bara hoppas på ett snabbt slut.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons