Annons

Cecilia Hansson:Unga hjältinnor med en lågmäld urkraft

Christine Nöstlingers böcker för barn och unga tröstar med en rå livsvisdom: det är alltid möjligt att klara sig, även när världen tycks braka ihop. Hon ­skildrar ofta en stark men mänsklig rebell, inte minst i sina självbiografiska böcker om livet i Wien före och efter krigsslutet.

Under strecket
Publicerad

Författaren Christine Nöstlinger (1936–2018) tar emot ­Almapriset från kronprinsessan Victoria 2003.

Foto: Karin Törnblom / IBL

Författaren Christine Nöstlinger (1936–2018) tar emot ­Almapriset från kronprinsessan Victoria 2003.

Foto: Karin Törnblom / IBL
Författaren Christine Nöstlinger (1936–2018) tar emot ­Almapriset från kronprinsessan Victoria 2003.
Författaren Christine Nöstlinger (1936–2018) tar emot ­Almapriset från kronprinsessan Victoria 2003. Foto: Karin Törnblom / IBL

Den enastående författaren Christine Nöstlinger har gått ur tiden. Hon föddes 1936 i Wien, en stad som hon förblev trogen till sin död. Nöstlinger var en av vår tids stora barn- och ungdomsboksförfattare, be­lönad med otaliga priser, inte minst H C Andersen-medaljen och Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (Almapriset). Tidigare i våras hade hon i en intervju meddelat att hon inte skulle skriva några fler barnböcker, eftersom såväl hennes egen barndom som hennes barns barndom alltför mycket skilde sig från dagens tillvaro, där barnen allt som oftast sitter med näsan i läsplattor och telefoner. 

Det var en samhällskritik in i det sista, från en skarp röst som aldrig var inställsam. Nöstlinger slog både i sitt författarskap och i sitt personliga engagemang hål på fördomen att den som förvaltar barnets röst ska vara mild. Vid sidan om författarskapet var hon var samhällspolitiskt engagerad, och när hon intervjuades förmedlade hon ett slags strävt, sunt förnuft – något som varit särskilt nödvändigt de senaste åren, när Österrikes politik allt mer gått i en högerpopulistisk och främlingsfientlig riktning.

Annons
Annons

Christine Nöstlinger skrev över hundra böcker för barn och ungdomar, och de går minst lika bra för vuxna att läsa. Det är nämligen något specifikt allmänmänskligt som svävar över hennes gärning. Och böckerna kan läsas i vilken tid som helst – vad författaren själv än må ha tänkt om saken.

Under de senaste decennierna hade hon framför allt skrivit böcker för mindre barn; två långa serier om Franz och om Mini. Men före det hade hon skapat världar för de äldre med den råa verkligheten som inspiration – Nöstlinger väjde varken för att skildra skilsmässor, mobbning, klassamhället eller erfarenheten av krig. 

Utmärkande för hela författarskapet är den osentimentala blicken och den krasst humoristiska tonen. Till­varon hos Nöstlinger är sällan vare sig idyllisk eller till­rättalagd, inte heller erbjuds någon omedelbar tröst – trots detta har böckerna en stärkande inverkan på läsaren. 

Debutboken ”Eldröda Elvira” (”Die feuerrote Friede­rike”, 1970), illustrerad av författaren själv, är en bok i Pippi Långstrump-anda. Den mobbade hjältinnan kan få sitt röda hår att glöda och använder det även till att flyga med. Boken är uppstarten för Nöstlingers fantastiska berättelser, där vardagen tippas omkull och läsaren plötsligt hamnar i en övernaturlig verklighet. 

I ”Eldröda Elvira” introduceras den okonventionella flickgestalt som ofta återfinns hos Nöstlinger – ett slags utanförmänniska, som inte nödvändigtvis är mobbad, men lite på sin kant. Inte den mest populära flickan i skolan, men den som ”ser mer”. Det är sällan dessa hjältinnor har magiska krafter som Elvira, men däremot har de ett rättframt mod, som glöder utöver det vanliga.

Annons
Annons

Även i Nöstlingers mer realistiska skildringar av vardagsliv återfinns denna typ av flickgestalt.  Den vackra, frihetstörstande Ilse i ”Ilse, på rymmen” (”Ilse Janda, 14 oder Die Ilse ist weg”, 1974) sticker hemifrån med sin äldre pojkvän. Läsaren följer Ilse via lillasysterns beundrade och oroliga blick, och kanske är lillasystern den verkliga hjältinnan, när hon på eget bevåg ger sig ut för att söka efter Ilse.

Och i trilogin om den rundlagda tonåringen Gretchen Säckmeier och hennes familj (”Gretchen Sackmeier”) skildras en ytterst mänsklig rebell – Gretchen står för rätten att inte skämmas för den man är, oavsett utseende eller status. Att klassens snyggaste kille vill kela, men inte vara pojkvän, orsakar förvisso vånda, precis som Gretchens fettvalkar – men ingen skam över vem hon är eller tvivel på hennes mänskliga värde. Vilket sannerligen är en rebelliskt utmanande tanke i en tid där ytliga faktorer allt mer kopplats samman med självbild och värde.

Men kanske är det i de uttalat självbiografiska böckerna ”Flyg, ollonborre flyg!” (”Maikäfer, flieg!”) och ”Två veckor i maj” (”Zwei Wochen im Mai”) som Nöstlingers hjältinna blir som starkast framträdande – huvudpersonen Christel är något av en lågmäld urkraft. Hon registrerar allt som sker, men inget – inte ens orättvisorna – skrivs läsaren på näsan, utan blottläggs enbart. 

”Flyg, ollonborre flyg!” och ”Två veckor i maj” bildar ett hjärta runt hela Nöstlingers författarskap, och får den litterära gärningen att dunka rätt in i samtiden. Böckerna är baserade på författarens uppväxt i krigsslutets Wien och efterkrigs-Wien, utgivna 1973 respektive 1981 – under den period när Österrike officiellt betraktade sig som Nazitysklands första offer, trots att man mer än gärna stridit på Hitlertysklands sida under andra världskriget. Först 1986, då den så kallade Kurt Waldheim-skandalen briserade, reviderades den historieskrivningen officiellt.

Annons
Annons

”Flyg, ollonborre flyg!” skildrar en wiensk arbetarfamilj som, efter att deras hyreshus bombats sönder, erbjuds att låna en nazistfamiljs villa i den burgna Wien-förorten Neuwaldegg. Ägarna själva är på väg för att sätta sig i säkerhet i Schweiz. När ägarnas svärdotter med barn ansluter lever familjerna sida vid sida tills kriget är slut, och var och en återgår till sin roll i klassamhället. 

Christel själv är på intet vis rebell för rebellskapets egen skull – för här är verkligheten på blodigt allvar.  När hon smiter hemifrån och olovandes tar sig in till staden är det för att få träffa sina farföräldrar – eller för att se efter om de över huvud taget överlevt i den sönderbombade krigszon som staden utgör. Och hon drar sig inte för att säga ifrån när grannarna i Neuwaldegg beter sig dåligt, eller att stjäla mat från de rika när tillfälle ges. 

När de ryska styrkorna anländer till Wien, och ett antal ryska soldater flyttar in i huset, blir Christel nära vän med den godhjärtade men fule fältkocken Cohn.

Med ryssarna i huset inträder en undantagstillvaro bortom tiden. Vänskaper, och till och med kärlek, uppstår, trots att alla fruktat ryssarnas intåg i Wien. 

I och för sig har Christels pappa berättat att ryssarna inte är värre än några andra soldater, att tyska soldater är precis likadana. Detta kan kanske te sig självklart, men det icke-nationalistiska perspektivet är befriande i en samtid som präglas av nationalismens återkomst.

Under läsningen av ”Flyg, ollonborre flyg” smyger sig insikten på, att även om att Nöstlingers värld må vara Österrike och henne främsta målgrupp är barn, berör hennes teman alla. Vänskap över nationsgränserna, klassamhällets orättvisor, att vara på flykt i sitt eget land och att stå emot fördomar i vardagen är ständigt aktuella ämnen, inte minst i dagens samhälle.

Annons
Annons

Slutet i ”Flyg ollonborre flyg” är inget ett lyckligt sådant.  Livet börjar återgå till det normala, vilket innebär att Christels familj inte längre behövs i Neuwaldegg, och blir tvungna att börja ett nytt, osäkrare liv inne i den sönderbombade innerstaden. Christels mamma ber dottern att se sig om för sista gången, men boken slutar med att Christel blundar. 

Hos Nöstlinger faller världen gång på gång samman. Även ”Två veckor i maj”, som ­utspelar sig i det sena 1940-talets Wien, slutar med att tillvaron rasar samman. 

För den kärlekshistoria som är huvudtemat i boken, mellan den nu tolvåriga Christel och den jämnåriga pojken Hansi, slutar med ett svek. 

Hansi har dåligt inflytande på Christel, menar hennes pappa, och detsamma gäller för grannpojken Rudi. Pappan ser därför till att båda pojkarna, som varit Christels förtrogna, skickas bort på olika håll – Rudi till ett barnhem och Hansi som krigsbarn till Schweiz. Det ljus som funnits i tillvaron rycks bort ifrån Christel – precis som allt vackert gång på gång tas ifrån henne. 

Trots sorgen förmedlas en tröst till läsaren. Det handlar emellertid inte om att ”allt kommer att bli bra”, utan säger något om att det är möjligt att stanna i smärtan, utan att gå under. 

I ”Två veckor i maj blir även ett tema som länge plågat Österrike uppenbart – att de som varit nazister inte straffas, utan att livet går vidare som om inget hänt. Christel, som hoppats på att freden skulle innebära skinkmackor och choklad, får ingendera. Däremot äter svartabörshandlarfamiljen som hon är bekant med schnitzel varje lördag. 

Annons
Annons

Och Christels mamma småpratar med grannarna som varit nazister under kriget, som om ingenting hänt.

Det kollektiva förtigandet av vad som skett under kriget, och borgerlighetens sopande under mattan, har bearbetas av många österrikiska konstnärer. Ernst Jandl och Wiener Gruppe försökte skapa språket på nytt med sin poesi, och konstnärsgruppen Wienaktionisterna gjorde uppror med sin fysiskt utmanande aktionskonst i 1960-talets Wien. Och när Christine Nöstlinger låter barnets ögon blottlägga det absurda i orättvisorna går det inte att värja sig, varken som barn eller vuxen.

Vad är det då som gör att Christine Nöstlinger älskas så av barn såväl som vuxna världen över? Kanske har det att göra med att det trots allt alltid finns ett hopp, när allt faller sönder. Även om personerna i böckerna ofta befinner sig i en kollapsad tillvaro fortsätter de att existera i sin självklara rätt. Inte för att det finns något löfte om att allt ska ordna sig, utan för det finns en konstant som inte skrivs ut, men som läsaren känner av. En konstant som är en livsvisdom och förmedlar att när livet faller samman runt om går det att överleva. Det är en rå livsvisdom, som ändå andas förtröstan: det är möjligt att klara sig, fastän verkligheten ser ut som den gör.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons