Annons

Andres Lokko:Unga musiker har rätt – gamla dinosaurier har fel

John Lydon, före detta sångare i Sex Pistols och PIL är väldigt förtjust i USA:s president Donald Trump.
John Lydon, före detta sångare i Sex Pistols och PIL är väldigt förtjust i USA:s president Donald Trump. Foto: Ken McKay/IBL & Splash News/IBL
Under strecket
Publicerad

I tisdags morse satte sig John Lydon i tv-soffan hos Piers Morgan på ITV:s ”Good morning Britain” och väckte ytterst brutalt Storbritannien genom att prata lite politik.

Oh dear.

Oh dearie me.

Han var egentligen där för att marknadsföra sin bok ”Mr Rotten’s songbook” som han själv har tecknat illustrationerna i. Men programledaren, den koleriske brexit-förkämpen och Trump-entusiasten Piers Morgan, styrde kvickt in samtalet på politik. 

Och Lydon, för de flesta betydligt mer känd som Johnny Rotten från de exemplariska poporkestrarna The Sex Pistols och Public Image Ltd, gick loss.

Passande klädd i en storrutig Vivienne Westwood-kostym med sammetskrage tyckte den snart 61-årige sångaren och kompositören att brexit – som ska rullas igång i dagarna – är en alldeles strålande idé.

Lydon önskade heller inget hellre än att få trycka UKIP-ledaren och brexit-generalen Nigel Farages hand och, efter lite påtryckningar från Morgan, tyckte dessutom att det var ”lite Sex Pistols” över Donald Trump som Lydon också såg som något av en själfrände eller ”i alla fall en möjlig vän”.

Annons
Annons

Oh dear.

Oh dearie me.

Piers Morgan såg så nöjd ut som bara en sedan länge utbuad och versaltwittrande herre långt, långt ute på högerkanten kan göra när någon slänger honom ett överraskande halmstrå med strössel på.

Man kan förstås hävda att Rottens missriktade anti-etablissemangsglädje över Trump sträcker sig hela vägen tillbaka till ”God save the Queen” och ”Anarchy in the UK”. Man kan också tycka att jättegamla punkare som tappat spelkulorna bara ska hålla käften.

Lydons vän designern Vivienne Westwood tillägnade nyligen en hel kollektion till Julian Assange. I centrum stod en t-shirt som pryddes av ett foto av Westwood själv med pratbubblan ”I am Julian Assange”.

Gör det här då att jag automatiskt bör ta avstånd från Johnny Rottens – eller, för den delen, Vivienne Westwoods – konstnärliga livsverk?

Hm.

Men, nej.

Livet och konsten är alltför icke-linjära i dag för att jag ska kunna känna att det ens hör ihop. Musiken, precis som poesin eller litteraturen – och mode – i stort, är ett post-modernt lapptäcke där jag kan plocka russinen ur kakan och sätta ihop min egen version av någons artisteri. Kalla resultatet ”fake news” om du så vill. Men jag tänker inte låta ens Lydon själv ta ifrån mig de stunder av fulländad rockperfektion som PiL uppnådde på albumet ”Metal box”.

Annons
Annons

Jag behöver faktiskt inte bry mig om att de åldrande punklegenderna Johnny och Vivienne är ute på cykelsemester. Jag behöver inte ens fundera på varför någon så pass smart och verbal som Lydon kanske bara tycker att det är jätteskojigt med lite internationellt kaos.

Det är, på gott och ont, ungefär så här det ska vara, så här som framåtrörelsen fungerar.

Precis som unga artister fortsätter att inspirera och forma även min medelålders åskådning, så byter de äldre hatt – eller monokel – och får nöja sig med att i stället utgöra varnande exempel.

Kanske till och med ett bevis för att man måste lyssna på kidsen?

Jag tror ju att det viktigaste är att det finns få saker man lika hårt ska ta med sig genom livet som att aldrig sluta lyssna på unga popstjärnors politiska åsikter.

Den genomsnittlige högerdebattören skrattar högljutt och tycker att det är det dummaste hen har hört. ”Lämna politiken till experterna!”, svarar hen automatiskt med en liten, men ändå synligt glittrande isterdroppe på hakan.

Hen säger det, eftersom ingen popstjärna under ungefär just 61 år någonsin har stått på hens sida av barrikaden. Wille Craaford och Kid Rock möjligen undantagna.

Och i 99 fall av 100 har unga konstnärer och musiker rätt och gamla dinosaurier fel. Just det kommer aldrig att gå över. På så vis förblir popmusiken en evigt ung konstform som står i ständig förändring.

Jag tycker om att få den påminnelsen från just John Lydon.

Ty den blir ju så mycket starkare och mer effektiv, eftersom han en gång i världen ledde Public Image Ltd. Under några få år var de musikhistoriens allra, allra bästa och mest älskvärda poporkester.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons