Annons

Fäder och sönerUnga revolutionärer talar till vår tid

Johan Holmberg, Elin Klinga, Hannes Meidal och Kicki Bramberg i ”Fäder och söner” på Dramaten.
Johan Holmberg, Elin Klinga, Hannes Meidal och Kicki Bramberg i ”Fäder och söner” på Dramaten. Foto: Sören Vilks

Två arga, unga studenter vill göra revolution i ”Fäder och söner”. Samtidsmarkörerna är många i Dramatens uppsättning som framför allt är skådespelarnas teater, skriver Ylva Lagercrantz Spindler.

Under strecket
Publicerad

Fäder och söner

Genre
Teater
Regi
Runar Hodne
Medverkande
Hannes Meidal, Otto Hargne, Magnus Roosmann, Elin Klinga, Johan Holmberg, Josefin Ljungman, Lina Leandersson, Jan Waldekranz, Kicki Bramberg, Anna Åström, Joaquin Nabi Olsson
Var
Dramaten
Text
Brian Friel efter Ivan Turgenev. Översättning: Ragnar Strömberg

Scenografi, kostym: Magdalena Åberg. Peruk, mask: Barbro Forsgårdh. Ljus: Andreas Fuchs.

Unga arga män sägs vara vår tids största krutdurk i samhället. Lågutbildade män som sedan blir arbetslösa, har svårt att hitta någon att leva med och därmed hamnar utanför alla sociala nätverk.

Bazarov är ännu inte arbetslös. Tvärtom är han precis på väg att ta sin läkarexamen. Men ung och arg är han. På samhällets orättvisor, på maktfullkomlighet som glömmer det vanliga folket, och en förljugen överklass som i sitt perifera privilegium tror sig vara god.

Lätt att leva med är han inte heller. Så är han också nihilist, ett begrepp som Tjechovföregångaren Ivan Turgenev gjorde känt just genom ”Fäder och söner”, här uttryckt i aktivism. De anarkistiskt svartklädda studenterna Bazarov och Arkadij vill i en vänskap med homoerotiska undertoner skapa en revolution, frigöra mänskligheten från emotionellt ”kladd”, få folk att tänka rationellt. Som förebådade Turgenev den ryska revolutionen 1917 redan när han skrev romanen 1862.

”Fäder och söner” skulle alltså lika gärna kunna heta ”Förnuft och känsla” om inte titeln redan hade myntats av Jane Austen 1811. Åtminstone i den scenversion som irländska dramatikern Brian Friel skrev 1987 och som den norska regissören Runar Hodne nu sätter upp med en tonsäker teaterestetik som känns igen från hans uppsättning av ”Gösta Berlings saga” på Kulturhuset Stadsteatern förra året.

Annons
Annons

Samtidsmarkörerna är alltså många i en tid när debattens vågor om verklighetens folk går höga. Men framför allt är det här skådespelarnas teater. Här ges de alla mer plats än vad romanen egentligen medger: Hannes Meidals protagonist Bazarov i ett porträtt som brinner av frustration över världens tillstånd, Otto Hargnes revolutionäre överklassstudent Arkadij som kapitulerar inför vanans makt, Magnus Roosmanns patriark Nikolaj som är den gamla världen personifierad, Johan Holmbergs löjlige preciös Pavel som med franska glosor tror sig vara en bättre människa och Jan Waldekranz världsfrånvände Vassilij. Alltmedan Joaquin Nabi Olssons obstinata betjänt Pjotr med regnbågshår får vittna om en revolutionär framtid som komma skall.

Men även kvinnor finns med, titeln till trots. Om än i offerroller: Kicki Brambergs Arina som nästan försvinner in i väggen av intighet, Josefin Ljungmans Fenitjka som förförs av Nikolaj och Lina Leanderssons Katja som blir en projektionsyta för trohet. Elin Klingas målmedvetna Anna får däremot mera svängrum, liksom Anna Åströms kattlika hushållerska Dunjasja som till och med får sitta som en hel karl i entréscenen. För att inte tala om Brambergs furstinna Olga i rullstol och solbrillor.

Alla samlas de runt samovaren på det gamla ryska godset, vilket också är fallet i många av Tjechovs pjäser. Det blir teater som i sig inte är revolutionerande. Men, som sagt, en intressant kommentar om sakernas tillstånd i världen 2016. Som en blinkning från en tid som flytt, men alltför ofta kommer repris – trots alla nya digitala kanaler.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons