Annons

Busonis pianokonsertUnik pianokväll bjuder på överdådiga uttryck

Garrick Ohlsson i Busonis pianokonsert tillsammans med Kungliga Filharmonikerna.
Garrick Ohlsson i Busonis pianokonsert tillsammans med Kungliga Filharmonikerna. Foto: Jan-Olav Wedin

Nya äventyr uppstår nästan varje minut när Garrick Ohlsson framför Ferruccio Busonis monumentala pianokonsert. Kompositören jämförde själv sitt unika verk med en skyskrapa.

Under strecket
Publicerad

Busonis pianokonsert

Genre
Konsert
Medverkande
Manskör ur Eric Ericsons kammarkör och Kungliga Filharmonikerna
Var
Stockholms konserthus

Dirigent: Sakari Oramo. Piano: Garrick Ohlsson

Inte många pianister har Ferruccio Busonis monumentala, femsatsiga, pianokonsert från 1904 på repertoaren. Framförandena är sällsynta. I Sverige har John Ogdon gjort den i Konserthuset, och 1975 var Janos Solyom solist vid ett framförande i Uppsala.

Med programmatisk konception och en virtuos pianostämma står musiken i Liszts tradition. Kombinationen av solokonsert och kantat, samt längden på 70 minuter gör verket unikt. Pianot har ofta en mer obligat än solistisk roll, ingår som en del av orkestern, i stil med Brahms pianokonserter.

Formatet jämfördes av Busoni med en skyskrapa, men skyskrapor var en symbol för modernismen vilken avskaffat uttryck som patos och heroism, ymnigt förekommande i verket. Musikskriftställaren H H Stuckenschmids ord om ”wilhelminskt overstatement” är mer träffande.

Busoni banade väg för 1920-talets nyklassicism. Kritikern Hanslick berömde den unge Busonis osentimentala pianospel, som dock senare utmärktes av överdådighet och poesi.

Programmet i Konserthuset belyser indirekt motsägelsefullheten hos Busoni, vars nyklassicistiska sida antyds med ett utförande av Mozarts ”Pragsymfoni”. Dramatiken i dirigenten Sakari Oramos tolkning vidareförs efter paus med ett orkesterspel i den orkestertunga pianokonserten som är helt outstanding.

Man upplever en oceanisk känsla i första satsen, ett brett måleri i monumentalformat. Garrick Ohlsons pianospel är kraftfullt, behärskat och virtuost. Han slår tangenterna i botten utan att det skräller. Att han har en italiensk mor, kan ha bidragit till att han studerade in verket.

Melodiken i denna pianokonsert är inte anslående, och ibland upplever man det som att transportsträckor lagrats på varandra. Konserten bildar ett överdådigt galleri av känslouttryck, nya äventyr uppstår nästan var och varannan minut.

Mer homogent fri från osorterade infall är italienaren Busonis hyllning till fäderneslandet i den eggande tarantella-satsen ”All’Italiana”. Med lugnet i körfinalen, där pianot inte har någon stor roll, tonas känslorna ned, och strax bryter publikjublet loss.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons