Annons

Teresa Küchler:Unikt läge – nya presidenten kan bli maktlös

Om Frankrikes nya president inte lyckas skaffa sig nya vänner och allierade i nationalförsamlingen, så riskerar Elyséepalatset att bli en ”potiche”: en tjusig men meningslös presidentboning där regentens största beslut handlar om vilket årgångsvin som ska serveras till middagen.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Presidentkandidaterna Marine Le Pen och Emmanuel Macron.

Foto: Eric Feferberg/APBild 1 av 1

Presidentkandidaterna Marine Le Pen och Emmanuel Macron.

Foto: Eric Feferberg/APBild 1 av 1
Presidentkandidaterna Marine Le Pen och Emmanuel Macron.
Presidentkandidaterna Marine Le Pen och Emmanuel Macron. Foto: Eric Feferberg/AP

PARIS Oavsett om socialliberalen Emmanuel Macron eller extremhögerns Marine Le Pen vinner presidentvalet på söndagen, så är en sak säker: Ingen av dem kan uppfylla ett endaste av sina respektive vallöften – inte ett enda! – utan att först bygga allianser till höger och vänster i den franska nationalförsamlingen.

Misslyckas de med alliansbyggandet riskerar regenten i Elyséepalatset, det magnifika 1700-talspalatset i centrala Paris, att bli en ”potiche” – en “liten, dekorativ vas”. Uttrycket används i film och teater för att på ett nedsättande sätt beskriva en kvinna som ”korkad troféfru”, och i politiken för att beskriva ett maktlöst presidentämbete.

– För att kunna driva igenom sin politik så måste en fransk president ha antingen egen majoritet i nationalförsamlingen, eller så måste han eller hon gå ihop med med småpartier, förklarade en av Frankrikes främsta politikkännare, professor Dominique Reynie, för SvD före presidentvalet.

Annons
Annons

Det kan bli en spännande kohandel. Kommer presidenten att helt kunna uppfylla ett endaste av sina vallöften?

En egen majoritet i nationalförsamlingen, alltså minst hälften av de 577 stolarna i kammaren, är dock något som Macron och Le Pen kan se sig om i månen efter.

Macron startade sin rörelse – för det är inte ens ett parti utan en löst sammanhållen folkrörelse – för bara ett år sedan. Han har i dag, bara en månad före valet till nationalförsamlingen, inte ens valbara representanter i de 577 valkretsar som ledamöterna ska hämtas från.

Även om Macron i rekordfart skramlar fram 577 personer som kan ställa upp, så brukar en seger i alla dessa småval vara avhängiga av sedan länge välsmorda partiapparater: kandidaterna från de etablerade partierna omges av duktiga dörrknackare och kampanjmakare som outtröttligt försöker värva röster, distrikt för distrikt, kvarter för kvarter, år ut och år in.

Politikerna själva är ofta, särskilt i de minsta valkretsarna, på ”Godda’ godda’, och hur går det med ryggskottet?”– nivå med lokala väljare. Sådana gräsrotskontakter bygger inte Macrons liberala nykomlingar upp på ett nafs. Han kan bara räkna med en bråkdel av nationalförsamlingens stolar.

Marine Le Pen och Nationella fronten har å sin sida i dag tillräcklig stor närvaro ute i landet att partiet i teorin redan borde ha en rimligt stor skara ledamöter i nationalförsamlingen.

Men det franska nationalförsamlingsvalet går till ungefär som presidentvalet: de två starkaste kandidater i en första valomgång går upp emot varandra i en slutstrid, och då faller alla andra kandidater bort och kan glömma en Paris-flytt.

Annons
Annons

Det är svårt att få in en kil mellan de två stora, socialistpartiet och högerpartiet, i ett land där dessa två partier har alternerat om makten sedan 50-talet. När Nationella fronten eller andra radikala partier har lyckats ta sig till andra omgången så har väljare på både vänster- och högerkanten förenat sina krafter för att rösta mot den extrema kandidaten i slutstriden. Nationella fronten har i dag bara två ledamöter i nationalförsamlingen, trots att det är största franska parti i exempelvis EU-parlamentet och har massor med lokal- och regionalpolitiker och borgmästare i hela landet. Men Nationalförsamlingens murar är tjockare än lokala maktborgars.

Marine Le Pen måste nu därför, om hon har vunnit, sträcka ut en olivkvist mot ledamöter i nationalförsamlingen från partier som bävar för hennes planer på att träda ur eurosamarbetet, för att få deras stöd för, säg, genomförandet av sin migrationspolitik. Emmanuel Macron måste sträcka ut en vädjande hand mot socialist- och vänsterledamöter som avskyr hans planer på marknadsliberala reformer, som sänkt företagarskatt och minskad välfärd, för att få igenom, säg, sin EU-politik. Det kan bli en spännande kohandel. Kommer presidenten att helt kunna uppfylla ett endaste av sina vallöften?

Om inte får statschefen tillbringa fem år med att förbereda parader och utländska finbesök, och regera över kockarna, trädgårdsmästarna och annan hovpersonal i sitt dekorativa palats.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons