Annons

Ivar Arpi:Universitetens (o)medvetna sexism

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD

Detta är del 6 i en granskning av hur genusvetenskapens teorier blir alltmer dominerande på svenska universitet och på många andra områden. Del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5.

Under strecket
Publicerad

Kvinnliga studenter dominerar allt fler ämnen på universitetet. Inte bara till antal, utan även sett till hur snabbt de tar examen. Men ju längre upp i hierarkin man tittar, desto färre kvinnor ser man. Även om andelen kvinnliga professorer hela tiden stiger, går det långsamt. Med tanke på hur många kvinnliga studenter det finns behövs en förklaring till varför de inte fortsätter inom akademin.

Diskriminering är det vanligaste svaret. Det återkommer i olika formuleringar i bland annat regeringens jämställdhetsstrategi för högskolan och i de forskningsfinansierande myndigheternas jämställdhetsplaner (som jag skrev om på ledarsidan i torsdags). I Vetenskapsrådets jämställdhetsstrategi, antagen i april 2014, står det att man ”utgår från att forskningskapacitet finns i samma utsträckning hos båda könen”.

Med andra ord; att det blir färre kvinnor ju högre man rör sig i universitetshierarkierna beror på att kvinnor konkurreras ut av andra skäl än bristande kompetens.

Annons

Vilken sorts diskriminering rör det sig om? Å ena sidan skulle det kunna bero på öppet sexistiska attityder, i stil med att kvinnor är mindre intelligenta än män och därför inte har i vare sig arbetslivet eller universitetsvärlden att göra. Sådana attityder förekommer fortfarande, men de för en tynande tillvaro på universiteten.

Å andra sidan skulle den manliga dominansen på höga positioner kunna bero på omedvetna sexistiska fördomar mot kvinnor. Detta är en förklaring som återkommer i en mängd sammanhang. Om fördomarna är omedvetna kan även goda – till synes medvetna – människor göra sig skyldiga till dem, vilket då skulle förklara att könsklyftor bestått långt efter att öppen sexism slutade anses vara rumsren.

Processen som avgör vilka forskningsprojekt som ska få finansiering kallas kollegial bedömning. På de forskningsfinansierande myndigheter är det beredningsgrupper av andra forskare som bedömer vilka ansökningar som ska avslås respektive beviljas. Sedan 2012 genomför Vetenskapsrådet jämställdhetsobservationer vartannat år, där jämställdhetsobservatörer sitter med i ett antal beredningsgrupper för att dokumentera eventuell sexism och diskriminering. Man har i dessa observationer kommit fram till att omedvetna föreställningar om kvinnors och mäns förmågor kan påverka bedömningsprocesserna. I Vetenskapsrådets senaste studie skriver författarna att observatörerna har noterat att många av tjänstemännen visat en film om ”unconscious bias” (omedvetna fördomar) som producerats av brittiska Royal Society, som i likhet med Vetenskapsrådet delar ut forskningsbidrag. Filmen, och medföljande pdf, gör gällande att det finns en direkt koppling mellan omedvetna fördomar och faktiskt beteende.

Det är bara den lilla detaljen att IAT-testet har mött så vederhäftig kritik att det nyligen underkändes av konstruktörerna själva.

Testet som används för att visa om någon har omedvetna fördomar heter Implicit Association Test (IAT), och går att göra på egen hand på nätet. Det kan vara en ”tillnyktrande upplevelse”, som det står i pdf:en. Testet går ut på att man ska undersöka om den som testas associerar en rad olika ord – exempelvis familj, karriär, kompetens, naturvetenskap, humaniora – med män eller kvinnor. Hastigheten på associationerna ger en poäng som visar hur fördomsfull du är. Detta är i alla fall vad man påstår att testet ska visa.

I forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas) plan för jämställdhetsintegrering (2017–18) återkommer de omedvetna fördomarna som orsak till omotiverat ojämställda utfall: ”Undersökningar har visat att den inom forskningsfinansieringen gängse bedömningsprocessen, peer review, i hög grad präglas av normativa föreställningar och antaganden om kön (och andra samverkande maktrelationer som till exempel ålder). Det gäller därför att medvetandegöra hur dessa föreställningar och antaganden om män och kvinnor kan spela in i processen för att bedömningarna ska kunna bli så likvärdiga och rättvisa som möjligt.”

När IAT lanserades fick det stort genomslag både medialt och akademiskt. Några svenska forskare påstod till och med att man kunde dra slutsatser om hur jämställt ett land är baserat på resultat på IAT. De påstod att ju starkare koppling det finns i ett land mellan "man" och "naturvetenskap" desto större skillnad är det mellan killars och tjejers prestationer i de nationella proven. ”Flickorna presterar sämre än killarna och då tror vi att det här beror på de stereotypa uppfattningar man har”, förklarade Nazar Akrami, en av de inblandade forskarna vid institutionen för psykologi i Uppsala (SR 23/6 –2009).

Men korrelation är inte kausalitet, utan man måste bevisa hur sambandet ser ut, om det ena överhuvudtaget påverkar det andra.

Fram träder en tydlig bild av hur åtminstone en del av ojämställdheten mellan kvinnor och män reproduceras: omedvetna fördomar om kön. Det är bara den lilla detaljen att IAT-testet har mött så vederhäftig kritik att det nyligen underkändes av konstruktörerna själva. Med deras egna ord kan inte testet ”klassificera personer som mer sannolika att ägna sig åt diskriminering” (min översättning). Faktum är att IAT-testen som används specifikt för omedvetna sexistiska fördomar är behäftade med ännu fler problem än liknande associationstest för andra fördomar. Den akademiska diskussionen borde vara avslutad: det finns ingen relation mellan individers outtalade, omedvetna sexistiska fördomar – som uppmätts genom IAT – och faktiskt sexistiskt, diskriminerande beteende.

Men läser man den svenska litteraturen om jämställdhet i forskningsfinanseriering framkommer inte detta. Dem som man citerar vad gäller omedvetna fördomar är uteslutande dem som konstruerat testet (dock endast deras tidiga påståenden om att testet förutsäger beteende, inte deras senare underkännande av just detta), inte någon av den grundliga kritik som testet mötts av. Är det på grund av okunskap eller för att man söker bekräftelse på något man redan tror på (vilket på engelska kallas confirmation bias)?

Vad värre är, videoklippet om omedvetna fördomar från Royal Society producerades ett halvår efter att konstruktörerna till IAT själva hade erkänt att testet inte kunde förutsäga individers faktiska beteende. Forskaren Uta Frith, som ligger bakom klippet, har inte själv forskat om omedvetna attityder, men borde åtminstone ha uppdaterat sig om forskningsläget. Detta klipp används alltså i Vetenskapsrådets beredningsgrupper trots att det innehåller påståenden som inte ens upphovsmakarna står bakom. Både Vetenskapsrådet och Formas, som okritiskt återger forskning som har bevisats felaktig, borde vara mer noggranna i sin granskning av vilken vetenskap man baserar sina dokument på. Särskilt när det är forskning som sedan tillåts påverka beslut om forskningsmedel.

I Australien försökte man nyligen åtgärda att så få kvinnor tar sig uppåt i hierarkin inom den offentliga sektorn, genom att använda sig av just anonymisering. Resultatet blev det motsatta: fler män anställdes.

Kanske beror den okritiska acceptansen av IAT på den genusteoretiska feminismens inflytande. De som producerar rapporter, underlag, analyser och handlingsplaner har ofta bakgrund inom genusforskning. Kort kan man säga att den ideologin menar att kvinnor är underordnade manliga maktstrukturer som genomsyrar hela samhället. Könet görs, som det återkommande heter. På vanlig svenska innebär denna tillsats av ett verb att man påstår att det biologiska könet saknar betydelse för så gott som allt förutom könsorganen. Man förkastar även att det går att göra könsneutrala bedömningar, eftersom maktstrukturerna verkar på så många nivåer. Av den anledningen har man inte heller någon tilltro till objektiva kriterier, och ifrågasätter att kvalitet ens är något som går att fastställa. På så sätt hör genusfeminismen även hemma inom vad som, lite svepande, kallas postmodernismen.

För postmodernister går så gott som allt i samhället att reducera till maktrelationer, som skapar ojämlika utfall. Man är inte intresserad av att skapa rättvisa processer, eftersom man inte tror att någon process kan vara tillräckligt neutral eller objektiv, och mäter därför rättvisa enbart sett till utfall. Inte ens språket är tillräckligt neutralt för att beskriva verkligheten, utan innebär alltid ett slags maktutövning. Därför är kvotering, enligt detta sätt att tänka, ett av de bättre verktygen (och regeringen har ju infört kvotering för all nyrekrytering av professorer, och forskningsråden har sedan tidigare infört kvotering på en mängd sätt).

Det logiska – om man tror på dessa teorier, där patriarkala maktstrukturer genomsyrar allt – är att förvänta sig att ansökningar som anonymiseras, så att könet inte framgår, borde leda till att fler kvinnor beviljas forskningsanslag. I Australien försökte man nyligen åtgärda att så få kvinnor tar sig uppåt i hierarkin inom den offentliga sektorn, genom att använda sig av just anonymisering. Resultatet blev det motsatta: fler män anställdes. Man övergav därför metoden. Målet var ju könsutjämning, inte rättvisa bedömningar.

Faktum är att man återkommande i internationella studier har kunnat se att det är lättare för kvinnor än män att få anställning inom universitetsvärlden.

Ett liknande synsätt finns inom den genusteoretiska feminismen här i Sverige. I en rapport som Nationella sekretariatet för genusforskning gav ut 2015, och som citerades som källa av Formas, skriver genusforskarna Fredrik Bondestam och Louise Grip motvilligt att 77 procent av studierna  som tar hänsyn till akademisk position inte hittar någon skillnad i bedömning beroende på kön. I de resterande 23 procenten hittas små, men inte statistiskt signifikanta, skillnader. Det vill säga, dessa skillnader kan lika gärna bero på slump som på något underliggande fenomen. Dessa studier förkastar dock Bondestam och Grip eftersom de inte tar hänsyn till ”att akademisk position, vilken per definition är ett utslag av en ojämställd och könad organisatorisk process, används som neutraliserande variabel av en påvisad könsdifferens”.

Detta är ”könsneutral könsdiskriminering”, menar Bondestam och Grip. Eller ”indirekt diskriminering”. De underkänner här alltså närmast samstämmig forskning, bara för att den motsäger deras egna antaganden. (Fredrik Bondestam är till vardags forskningssamordnare vid Nationella sekretariatet för genusforskning samt ledamot i regeringens expertgrupp för jämställdhet i högskolan.)

Att testen (IAT) som används för att fastställa omedvetna fördomar inte håller måttet betyder givetvis inte att det inte finns omedvetna fördomar. En hypotes är att testen snarare visar vilka föreställningar som är vanliga i en kultur, men inte vilka individer som är benägna att diskriminera. Därför är det viktigt att studera hur människor agerar i realiteten.

I en rapport som skrevs för EU-kommissionens räkning 2015, och som refereras av Vetenskapsrådets studie med jämställdhetsobservatörer ett år senare, skriver man att: “Deans usually are men (in the STEM fields) and the majority of them tend to (unconsciously or consciously) favor or prefer male candidates”

Ingen källa angavs dock på det påståendet. Vad säger forskningen?

Faktum är att man återkommande i internationella studier har kunnat se att det är lättare för kvinnor än män att få anställning inom universitetsvärlden.

I en omfattande amerikansk studie från 2015, där 873 fakulteter utspridda på 371 universitet i 50 delstater studerades, fann man att en kvinna hade dubbelt så stor chans att bli fast anställd som professor som en lika kvalificerad man. Detta gällde inom ingenjörsämnena, psykologi, ekonomi och biologi (som var de ämnen studien omfattade). Både män och kvinnor föredrog kvinnor, och det gällde oavsett vilken livssituation den sökande hade (civilstånd, barn, osv.).

I en annan studie från Frankrike, från 2016, såg man att ju lägre andelen kvinnliga akademiker var inom ett ämne, desto större chans hade kvinnor att bli anställda som lärare. Inom mansdominerade ämnen som matematik och fysik fann man inga bevis för att kvinnor diskriminerades, utan att de tvärtom gynnades.

Faktum är att skillnader i yrkes– och utbildningsval, och även personlighet, blir större ju mer jämställt ett land är.

Varken i den allmänna eller i den akademiska debatten om omedvetna fördomar har det framkommit att det är kvinnor som återkommande föredrar kvinnor i sina omedvetna attityder, medan män däremot inte uppvisar omedveten sexism. Detta betyder givetvis inte att det inte finns uttalad, medveten sexism.

Historiskt har det varit svårt att få forskningsmedel för att förutsättningslöst kunna studera vilken typ av diskriminering som finns. En orsak tros vara att det riskerar att omkullkasta teorier om hur makt fungerar i samhället. Om resultatet skulle visa på ”omvänd diskriminering”, skulle det hota politiska program där den underrepresenterade gruppen ska gynnas (på Vetenskapsrådet kallas det randkriteriet, och innebär att en kvinna ska gå före en man vid lika meriter). Om orsaken till att kvinnor inte återfinns i toppen inte beror på diskriminering, kan svaret bli att det handlar om reella skillnader mellan könen. Och i så fall stämmer inte antagandet om att män och kvinnor i grunden är identiska. Sådan forskning hotar ideologiska antaganden om likhet, och tigs därför ihjäl, vilket vi har sett i de rapporter och dokument som produceras av de forskningsfinansierande myndigheterna (och regeringen).

Tvärtom antyder mycket forskning på den punkten att både medvetna val och omedvetna fördomar faktiskt gynnar kvinnor i rekryteringar till universiteten.

En modell av en människohjärna.
En modell av en människohjärna. Foto: Christine Olsson/TT

Men de senaste åren har forskningsbevisen lagts på hög vad gäller universella personlighetsskillnader mellan män och kvinnor (vilket jag skrev om i november). Vad man intresserar sig för, sexuellt och på andra sätt, påverkas av vilket kön man föds med. Kultur, och sociala förväntningar, spelar säkerligen roll det med. Men inte på det sätt som den dominerande statsfeministiska teorin gör gällande. Faktum är att skillnader i yrkes– och utbildningsval, och även personlighet, blir större ju mer jämställt ett land är. I länder som Pakistan och Indien, som är oerhört mycket mer ojämställda än de nordiska länderna, väljer män och kvinnor utbildningar och yrken mer likartat. Förklaringen kan vara att män och kvinnor kan välja att ägna sig åt det som intresserar dem först när de är helt fria, och fattigdom inte längre lurar runt knuten. Detta är en del av det som kallas jämställdhetsparadoxen.

En helt färsk studie, publicerad i onsdags, visar att jämställdhetsparadoxen gäller i allra högsta grad för STEM-ämnen (Science, Technology, Engineering och Mathematics). Ju mer jämställt ett land är, desto färre kvinnor söker sig till just dessa ämnen.

Som grupper är kvinnor och män lika begåvade, men också olika i sina personligheter och preferenser. Det handlar alltså om frekvenser inom grupperna, inte om essenser inom varje individ som tillhör endera gruppen. I jämställda länder kanske båda könen tillåts förverkliga sina drömmar i större utsträckning. Förmodligen är föräldrar i Pakistan mer måna om att deras döttrar ska studera ett ämne som garanterar en inkomst, än föräldrar i Sverige. Ser man till World Values Survey kan man se att Pakistan har mer överlevnadsvärderingar av just det slaget, medan det i Sverige är viktigare att få uttrycka sig själv som den man är.

Varför är det färre kvinnor i toppen av universiteten? Man har inte kunnat hitta systematisk, öppen diskriminering som kan förklara skillnaderna. Och ska man se till forskningen beror det med stor sannolikhet inte heller på omedveten diskriminering (åtminstone har man inte hittat något tillförlitligt sätt att mäta det på). Tvärtom antyder mycket forskning på den punkten att både medvetna val och omedvetna fördomar faktiskt gynnar kvinnor i rekryteringar till universiteten. Borde inte även denna forskning få mer plats i debatten?

När inte verkligheten passar ihop med den egna ideologin kan man välja att blunda eller att omvärdera sina felaktiga antaganden.

Det är slående att det finns så mycket gedigen forskning om biologiska könsskillnader som helt ignoreras av regeringen, svenska universitet och de statliga forskningsråden. I jämställdhetsplaner och underlaget till dem återger man ensidigt forskning. Borde inte forskningsråd, vars uppgift är att främja vetenskaplig excellens, vara mer rigorös i sin egen behandling av just forskning? I synnerhet som ensidigheten får konsekvenser för hur forskare bedöms.

Antagandet om att män och kvinnor är identiska i grunden leder till slutsatser som inte håller, och till politiska lösningar som gör mer skada än nytta. För vems skull försöker man låtsas som att eventuella skillnader i utfall mellan män och kvinnor uteslutande beror på sociala förväntningar, kultur och diskriminering? Inget av könen tjänar på det.

När inte verkligheten passar ihop med den egna ideologin kan man välja att blunda eller att omvärdera sina felaktiga antaganden. I längden fungerar bara det senare. Det är så vetenskapen går framåt.

Annons
Annons

En modell av en människohjärna.

Foto: Christine Olsson/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons