Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Unkna stereotyper finns inte bara i barnböcker

Under strecket
Publicerad

Se framför er en filmscen i en öken. Bilar kör så att sanden ryker, actionhjälten hoppar runt och räddar allt och alla. Plats på scen för en jeep fullastad med bovar. Det är svartmuskiga män med kalasjnikovs resta likt fallosar mot himlen. De skriker och gormar på ett obegripligt språk och de skjuter som galningar. Har du sett den filmen någon
gång? Några gånger? Hundra gånger?

En mörkhyad man iförd militäruniform i en annan film. Också han skriker och gormar. Kanske på engelska, men med tydlig ”afrikansk” brytning.

De skriker och gormar på ett obegripligt språk och de skjuter som galningar.

Han är arg hela tiden. Han dödar mest för skojs skull. Han har inget annat känsloläge än det där han är hotfull och mer eller mindre bindgalen. Också denna schablonbild har vi sett tusen och en gånger, i filmsaga efter filmsaga.

Den just nu pågående debatten om karikatyrer i barnböcker är viktig, där finns gott om unkna stereotyper. Min egen barndoms bokhylla var tyvärr ganska full av tramsiga ramsor med n-ordet och detektivromaner är boven i dramat alltid var den svartmuskiga gatuförsäljaren alternativt någon i det kringresande cirkussällskapet.

Annons
Annons

Någon gång efter Kalla krigets slut och på vägen mot det som blev Kriget mot terrorn skiftade rollsättarna i Hollywood fokus, och Dolph Lundgren slutade få roller. Nu ville storfilmerna inte längre ha iskalla blonda muskelberg som väste fram repliker med rysk brytning. Nu skulle det vara män från Mellanöstern som stod för allt ont på filmduken. Inget fungerar bättre för att snabbt sätta en karaktär som Bad Guy än att han vrålar några ord på arabiska och viftar med en handgranat.

Nu skulle det vara män från Mellanöstern som stod för allt ont på filmduken.

Debatten om karikatyrer i barnböcker är nödvändig, men är det någon som på allvar tror att det bara är små barn som är lättpåverkade? Dessa små individer vars fjuniga öron vi vill skydda från alla kränkande ord. Vi vuxna vill helst hålla för deras ögon när det dyker upp en teckning på en mörkhyad person som har bastkjol. Samtidigt sväljer vi gott om kameler själva, vi tv-serieknarkar oss genom den ena Hollywood-skildringen efter den andra där ljushylta personer räddar världen till stråkar och fanfarer. Samtidigt som mörkermännen sprängs i luften, och publiken för ett litet kort ögonblick får inbilla sig att Det Goda alltid vinner.****

Vi måste fråga oss vad som händer i oss själva när vi matas med karikatyrer. Alla barn som läser den gamla versionen av Pippi tror inte att mörkhyade människor är kurrekurredutter, men det är kränkande och otidsenligt, och skapar en världsbild som formar både det ljushyade och det mörkhyade barnet. Människan är dock tack och lov en föränderlig varelse, men med det kommer att vi också är mottagliga för fördomar, lögner och unkna värderingar livet igenom. Det är ett ständigt pågående arbete.

Men då blir diskussionen än svårare. För det verkar lättare att kräva att vissa böcker ska sluta ges ut, än att säga att det kanske är dags att se över vad sorts skitfilmer det är vi importerar från USA?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons