Annons

Torbjörn Elensky:Uppdaterade sagor om vår tids sociala spel

Hon har haft ett avgörande inflytande på författare som Jeanette Winterson och Salman Rushdie och artister som Björk och PJ Harvey, och hennes omdiktningar av klassiska sagor har även präglat Disneys moderna prinsessor. Nu finns den första biografin över den brittiska författaren Angela Carter.

Under strecket
Publicerad

Angela Carter (1940–1992).

Foto: IBL Bild 1 av 1

Angela Carter (1940–1992).

Foto: IBL Bild 1 av 1
Angela Carter (1940–1992).
Angela Carter (1940–1992). Foto: IBL

Hur formas våra liv av de sagor och legender vi växer upp med? Den här Rödluvan och den här vargen – vad vill de oss egentligen? Prinsessor, jägare, vargar, riddar Blåskägg, Mästerkatten i stövlar... 

I en dokumentär om författaren Angela Carter, ”Of wolves and women”, som sändes på BBC i augusti, säger en av de medverkande att Disney borde betala hennes efterlevande royalty inte minst för alla deras prinsessor på senare tid, för det var hon som skapade dem, genom sina omdiktningar av klassiska sagor. Inte minst i ”The bloody chamber”, från 1979, som är en av de bästa och mest inflytelserika novellsamlingarna sedan andra världskriget. Det bör väl tilläggas att våldet och den ut­levande sexualiteten i dessa noveller inte precis är Disneymässiga, men visst, om allt som gör dem till pulserande, levande litteratur sugs ur dem så återstår faktiskt just den typ av moderna prinsessor som är återkommande i animerade filmer sedan ett antal år.

Annons
Annons

Angela Olive Stalker föddes 1940, levde sina första år under kriget, blev tonåring innan det ännu fanns någon ungdomskultur att tala om och gifte sig redan vid 19 års ålder, för att komma hemifrån. Hennes mamma var den sortens överkontrollerande förälder som själv verkar som en sorts sagovarelse. Lilla Angela fick inte ens stänga toalettdörren, och detta ända upp i tonåren. Mamman gödde henne med brödpudding och omsorger, som säkert hade såväl med hennes egen bakgrund att göra som med bristen under krigsåren. Angela var en tjock liten flicka, periodvis mobbad i skolan, som höll sig för sig själv och läste mycket. Tills hon en dag i tonåren bestämde sig för att göra uppror: hon slutade äta mammas brödpudding, gick ner i vikt, började så småningom jobba som journalist, samt röka och svära även hemma vid middagsbordet.

Denna uppväxt skildras levande i den första biografin över henne, Edmund Gordons ”The invention of Angela Carter” (Oxford University Press). Gordon tecknar ett rikt porträtt, och placerar henne i det litteraturhistoriska sammanhang där hon hör hemma. Hon var ofta förbisedd i sin samtid, fast hon tidigt fick stöd av Anthony Burgess, som generöst berömde hennes första romaner, och vars ambitiöst lekfulla litteratursyn påverkade henne: ja, du får ta ut svängarna, du får skriva vad du vill – du är fri! Hon blev ett avgörande inflytande på författare som Kathy Acker och Jeanette Winterson, liksom artister som Björk och PJ Harvey. Dessutom hade hon både Salman Rushdie och sedermera Nobelpristagaren Kashuo Ishiguro som elever, då hon kring 1980 undervisade i creative writing. Särskilt Rushdie har berättat hur mycket hon betydde för honom och hur nära de stod varandra, både mänskligt och litterärt.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Edmund Gordon är en kritiker som medverkar regelbundet i Times Literary Supplement och London Review of Books. Hans biografi över Angela Carter är ett mästerverk i genren, som ger en bred bild både av henne och den tid hon levde i, och som innehåller mycket berikande närläsningar av hennes verk. Han har träffat de flesta av hennes familjemedlemmar, vänner och kolleger som ännu är i livet.

För den som känner till Angela Carter som den frispråkiga och kontroversiella feministen, med stort vitt hår, som skrev erotiska omdiktningar av klassiska folksagor och ansåg att utlevande kvinnor hos de Sade kunde vara feministiska förebilder, är bokens skildring av hennes uppväxt i efterkrigstidens småsunkiga England intressant. Mot den bakgrunden blir det tydligt i hur hög grad hon själv beslutade att bli den hon blev, att hon medvetet tog steget ur alla förväntningar på sig själv, och att hon därför också blev både tvungen och mäktig att utöva sin frihet fullt ut - och med friheten tvingad att ta det fulla ansvaret för sig själv. Det drama som hon gång på gång skildrar, i romaner och noveller, är något hon själv levt, om vi ska tro Gordons skildring. Det är följdriktigt att hennes feminism aldrig var någon passiv sådan, det handlade aldrig om skuldbeläggande eller avståndstagande från män, om aktiva män och passiva kvinnooffer – tvärtom ansåg hon att män var lika mycket fångna i sina könsroller som kvinnor. Det var dynamiken mellan könen som behövde justeras, och bland annat kunde det ske genom omtolkningar av alla de sagor, legender och berättelser som formar våra rolltaganden genom livet.

Annons
Annons

Hennes eget första försök att bryta sig ut gick i och för sig inte så bra. Den förste maken, Paul Carter, som hon gifte sig med 1960 och som gav henne det namn hon blivit känd under, utvecklade efter hand depressiva drag, och han stödde henne inte i hennes litterära utveckling. Hon har själv berättat att hon faktiskt älskade att ta hand om hushållet, det vill säga den kreativa delen av det: laga mat, ordna hemmet, bjuda på middagar. Däremot avskydde hon städandet och diskandet. Han hade nog tänkt sig mera ordning i hemmet, och inte en hustru som i och med debuten 1965 började växa ifrån honom.

Decenniets sista år gjorde hon två resor som skulle bli avgörande för hennes författarskap. Den första gick till USA, tidigt på året. En amerikansk producent ville filmatisera hennes andra roman, ”Den magiska leksaksbutiken”, och bjöd över både henne och Paul. De anlände till ett USA i kaos, med raskravaller, protester mot Vietnamkriget, militant feminism. Bögarnas och transornas revolt inleddes med Stonewallupp­loppet det året, och Charles Manson med sitt gäng gjorde slut på hippie-erans naivitet borta i Kalifornien. Hon började nästan genast att låta intrycken flöda in i sitt skrivande.

Ursprungligen planerade hon en trilogi av pikares­k­romaner. Den första var ”The infernal desire machines of Dr Hoffman”, som gavs ut 1972. Den andra delen skulle heta antingen ”The great hermaphrodite” eller ”Confessions of the great eunuch”. Enligt planen skulle den handla om Tiresias och utspela sig under antiken, men det blev inget av med den, lika lite som med den tänkta tredje ­delen, ”The manifesto for year one”, som skulle utspelas i något slags dostojevskiskt Ryssland. Men ur den andra, och kanske rester från den tredje, mejslade hon fram vad som kom att bli ”Den nya Evas passion”, en roman som inte blev klar förrän 1977, och som tematiserar könsroller, livsroller, identiteter och egentligen livets upphov i sig, på ett sätt som är fullkomligt omtumlande än idag.

Annons
Annons

Enligt Gordon ville hon skriva pikaresker för att bli fri från de förväntningar hon upplevde att det fanns på henne som (kvinnlig) författare. Det var alltid så många frågor, så många förutfattade meningar: Vem är det skrivet för? Är det för kvinnor? För män? Medelklass? Arbetare? Hon ville ta sig ur denna tvångströja och betraktade pikareskgenren som oren, sammansatt, haltande på ett sätt som gav henne frihet att dra ihop lite vad hon ville, som hon ville, och inte vara så låst av förväntningar.

När hon senare, 1969, efter USA-resan, fick ett stipendium som gav henne möjlighet att resa till Japan några veckor, blev hon kvar där i två år. Hon skilde sig från Paul och levde under en period med en yngre japansk författare, som var notoriskt otrogen. Mitt intryck är att det var en relation av ett slag hon behövde vid den tidpunkten. Hans snabba besök på ”love hotels” med kvinnor han plockade upp på vägen hem från arbetet eller utekvällar med vänner befriade henne från alla kvinnliga plikter och hänsyn. Efter ett tag började hon själv arbeta som värdinna på den sortens barer som japanska affärsmän går till för att slappna av efter hårda arbetsdagar, som en ­modern geisha, som skulle lyssna på dem, flirta med dem, och som givetvis fick skamlösa förslag, men precis som geishor var hon inte prostituerad. Där gick i alla fall en gräns.

Livet i Japan var det som på allvar lärde henne vad det är att vara kvinna, har hon sagt. Det förkonstlade i könsrollerna, i det sociala spelet, som var ännu längre drivet där än vad det var till och med i England före 70-talet, ­accentuerade hennes upplevelse av att det inte är något givet och naturligt med det sätt vi lever på. Och i någon mening kan medvetandegörandet av detta, och dekonstruerandet av våra sociala rolltaganden och ideal, anses vara det centrala temat för huvuddelen av hennes författarskap, från och med 1970, även om det givetvis inte går att reducera ett så rikt litterärt verk till ett enda tema.

Annons
Annons

Hon arbetar gärna med mytiska inslag, ­låter sina romaner utspela sig i teatrala miljöer, där rolltagandena ges skarp relief av hur personerna uppträder inför publik, respektive beter sig bakom scenen, vare sig det är teater, vaudeville eller cirkus de ­arbetar på. Men allra mest framträder detta i hennes ­sagoomdiktningar, där den typen av tematik dels förtydligas, men faktiskt också utvecklas stilistiskt, på ett sätt som får novellerna i ”The bloody chamber”, om Blåskägg, Mästerkatten i stövlar och Rödluvan och alla möjliga ­vargar och varulvar, att bryta igenom stiliseringen och ­genom att visa på sin egen litteraritet, berättelsens villkorlighet, bryta igenom den. Vargnovellerna omarbetades 1984 till filmen ”Vargarnas natt”, som regisserades av Neil Jordan. Det var för övrigt genom den som jag själv hörde talas om henne första gången, då Filmkrönikan visade ett inslag om hur de hade filmat en av de mest trovärdiga förvandlingsscenerna någonsin, från människa till varg.

I sin efterskrift skriver Edmund Gordon, med en generositet som är kongenial med bokens föremål, att han hoppas att det snart kommer andra biografier, skrivna av andra personer ur andra synvinklar, för Angela Carter är för stor för att rymmas i en enda bok. Det är bara att instämma. Den inställningen, den ödmjuka öppenhet som den vittnar om, är en av grundorsakerna till att denna biografi blivit så lyckad. Även för dem som inte intresserar sig för just hennes litterära verk är den värd att läsa, som tidsskildring, och för att förstå lite mer av de motsättningar som bidragit till att forma vår egen tid. Angela Carter är nämligen en av dess viktigaste urmödrar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons