Annons

Skuggan av en dotterUppenbara frön till Elena Ferrantes Neapelkvartett

Den som är nyfiken på bakgrunden till ”Min fantastiska väninna” gör gott i att läsa Elena Ferrantes första romantrilogi där vi möter såväl Elena som hennes docka. Tre berättelser om kärlek – men den romantiskt lagda läsaren bör vara varse att det är kärlekens frånsida som avses, skriver Therese Eriksson.

Under strecket
Publicerad

Skuggan av en dotter - Elena Ferrante

Bild 1 av 1

Skuggan av en dotter - Elena Ferrante

Bild 1 av 1
Skuggan av en dotter - Elena Ferrante
Skuggan av en dotter - Elena Ferrante

Skuggan av en dotter

Författare
Elena Ferrante
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

Övers. Johanna Hedenberg 151 s.

Om Neapelkvartetten är en värld, är Elena Ferrantes kortromaner inre tillstånd. I båda fallen blir man som läsare lika uppslukad, i det ena som en betraktare på nära håll och i det andra som närmast delaktig i erfarenheten. ”Skuggan av en dotter” från 2006 är den tredje titeln att, tillsammans med debutromanen ”Plågsam kärlek” (1992) och ”Dagar av ensamhet (2003), på svenska ges ut under vinjetten ”Tre berättelser om kärlek”. Det är inget dumt epitet för denna flyktigt sammanhängande romantrilogi, men den romantiskt lagda läsaren bör vara varse att det är kärlekens frånsida som avses; svärtan och smärtan.
Leda, diktjaget i ”Skuggan av en dotter”, beskriver hur hon redan som ung flicka ”föll bakåt, mot min mor, min mormor och den långa kedjan av tystlåtna eller grälsjuka kvinnor som jag härstammade från”. Och kvinnoleden – att stå kvar i dem och att kliva ur dem – är en av de saker som binder de tre romanerna samman. De skildrar alla samtliga roller, men om man tvangs renodla kan man säga att debuten handlar om att vara dotter, ”Dagar av ensamhet” om att vara hustru och ”Skuggan av en dotter” om att vara mor. Kvinnans klassiska skepnader alltså, men här med baksidan fram; den övergivna, den misslyckade, den självupptagna, you name her.

Annons
Annons

När Elena en dag försvinner är det Leda som återfinner henne, men det är också hon som i ett infall stjäl flickans docka

Att bryta sig ut – eller falla! – ur ledet är möjligt, men leder varken till omedelbar frihet eller undergång. Ferrante arbetar inte med idéer om belöning och bestraffning för handlingar och livsval. Det hon skildrar är livet, med sin ofrånkomliga orättvisa, oundvikliga smärta och tvånget att ta det onda med det goda. Gott så? Nej. Det är förvisso en allmänmänsklig existentiell hållning hos författaren, men då kvinnan som bekant inte alltid räknats in i det allmänmänskliga har hon, tycks Ferrante säga, en särskilt utsatt position. Därför pulserar i hennes romaner också en vrede; en vrede över att det alltid innebär något annat att vara kvinna (dotter, hustru, mor) än att vara bara – människa.

Skildringen av Olgas sammanbrott efter att maken lämnat henne, i ”Dagar av ensamhet”, är intensiv; läsaren följer henne på helvetesvandringen genom förtvivlans landskap. ”Plågsam kärlek” är inte lika omedelbart klaustrofobisk, men lika mättad i sin gestaltning av en inflammerad mor-dotterrelation. Det är just det koncentrerade och förtätade som skiljer dessa Ferrantes kortromaner från Neapelkvartetten; där den senare har den breda epikens anslag, är kortromanerna mer modernistiska utsnitt ur inre processer. Och den sakliga, deskriptiva prosa som i böckerna om Lila och Lenú stundtals kan bli alltför enkel och fantasilös, blir tvärtom sugande effektiv i de tidiga verken.
Så också i ”Skuggan av en dotter”, där den medelålders universitetsläraren Leda, efter att de vuxna döttrarna lämnat boet, bestämmer sig för en semester vid havet. Snart finner hon sig helt upptagen av den napolitanska storfamilj som huserar på stranden, inte minst av den unga mamman Nina och dottern Elena. När Elena en dag försvinner är det Leda som återfinner henne, men det är också hon som i ett infall stjäl flickans docka. Parallellt med att vi får följa Ledas försök att dölja sitt tilltag, får vi också se henne konfronteras med sitt förflutna och sitt eget moderskap. 

Namnen, dockan, här finns uppenbara frön till ”Min fantastiska väninna” och de övriga romanerna i Neapelkvartetten. För att inte tala om hur Leda i mötet med familjen på stranden påminns om sin napolitanska uppväxt. ”Jag hade gett mig iväg likt någon som bränt sig och vrålande sliter loss den brända huden i tron att hon sliter loss själva brännskadan”, beskriver hon sin flykt från hemstaden.

Här, liksom i de båda andra kortromanerna, finns klassresan som en tydlig rörelse från, och skräck för, den ”vulgära” napolitanskan och allt den förknippas med. Det är en kamp som samtliga tre kvinnor i trilogin utkämpar och som – om man får lov att betrakta författarskapet som en utvecklingsberättelse – inte får sin försoning förrän i just Neapelkvartetten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons