X
Annons
X
Krönika

Anna-Malin Karlsson: Upplever svenska språket en guldålder just nu?

Ofta talas om att språket blir fattigare när ord eller böjningsformer försvinner, men sällan om att det blir rikare av språkliga nytillskott. Kanske beror det på den vanliga uppfattningen om att en språklig guldålder sammanfaller med när man själv blev vuxen.

Läs mer om Svenska språket
”Fiskaren fångade fisken” betyder något annat än ”fisken fångade fiskaren”. Men om vi hade behållit fornsvenskans kasussystem, där alla substantiv böjdes i nominativ, dativ, ackusativ, och genitiv, skulle vi inte ha behövt styra betydelsen med ordföljd. På bilden visar Kenneth Larsson upp sin fångst ur Mörrumsån.
”Fiskaren fångade fisken” betyder något annat än ”fisken fångade fiskaren”. Men om vi hade behållit fornsvenskans kasussystem, där alla substantiv böjdes i nominativ, dativ, ackusativ, och genitiv, skulle vi inte ha behövt styra betydelsen med ordföljd. På bilden visar Kenneth Larsson upp sin fångst ur Mörrumsån. Foto: Patric Söderström/TT

Språkspalten har de senaste veckorna handlat om språkförändringar. Det påpekas att vi borde försöka stoppa dåliga sådana. Javisst, det låter klokt. Men hur vet man vad som är dåligt? Och vem bestämmer när språket är som bäst? Vår uppfattning om ett slags språklig guldålder har ofta en märklig koppling till det egna livet: språket nådde sin höjd ungefär när man själv just blivit vuxen. Sådana utgångspunkter fungerar inte så bra för språkvårdsinsatser på samhällsnivå.

Många varnar då för att språkets rikedom minskar, att språket blir fattigare. Det kan handla om ord som faller i glömska (få barn äter i dag gotter), betydelser som vidgas (jätte- och skit- blir allmänna förstärkningsled, som i jätteliten och skitbra) eller böjningsformer som inte länge används (om vi ändå skreve mer konjunktiv).

Intressant nog förs sällan motsvarande resonemang om nytillskott, som med samma logik borde bidra till ökad rikedom. Lånord (särskilt från engelskan), nybildningar (som hen) och grammatiska innovationer (som ish, behandlat i spalten förra veckan) avfärdas som onödiga och störande, i stället för att hyllas för de nya nyanser och uttrycksmöjligheter de bidrar med. Även förlustargument verkar alltså subjektivt.

Annons
X

Bilden av språkförändring som förfall förstärks av att flera språkhistoriska processer framställs som förenklingar. Exempelvis brukar det heta att fornsvenskans kasussystem, där alla substantiv böjdes i nominativ, dativ, ackusativ, och genitiv (fisker, fiski, fisk, fisks) brakade samman när senmedeltidens många besökande tyska köpmän inte klarade av det komplicerade systemet. Kvar blev grundform och genitiv. På ett sätt är det sant, men när inte längre böjningen avgjorde vad som var subjekt och objekt blev ordföljden allt viktigare: fiskaren slukade fisken betyder något annat än fisken slukade fiskaren. Minskade nyanser på ett plan i språket kan leda till ökade distinktioner på ett annat. Möjligen är rikedomen faktiskt konstant. Helt säkert är den svårmätt.

Talspråket och skriftspråket har olika villkor för vad som fungerar, men skriften följer ofta talet på sikt – även om det normalt dröjer.

Ett rimligare bud på vad som är dåliga språkförändringar är att sådana försvårar kommunikation. Om stora skillnader mellan olika gruppers och områdens språkbruk utvecklas kan det tveklöst skapa problem och klyftor i samhället. Här kämpar språkvården på för att öka medvetenheten och begripligheten. Faktum är att de flesta språkriktighetsnormer för skriftspråket har tydlighet som mål: stavnings- och böjningsrekommendationer, råd om ordval och stil. Men förändringar i det spontana talspråkets grammatik, som sammanfallet mellan hans eller hennes och sin, eller mellan var och vart, måste ofta förklaras av vi faktiskt klarar oss utan just dessa distinktioner. Annars skulle det knappast hända. Talspråket och skriftspråket har olika villkor för vad som fungerar, men skriften följer ofta talet på sikt – även om det normalt dröjer.

Ibland finns parallella system under en lång tid. När pluraländelserna till slut försvann ur skriven svenska runt 1945 hade de varit borta i talspråket i långt mer än hundra år. Etablerade författare hade skrivit de gick i stället för de gingo sedan början av 1900-talet. Sist ut var TT – ett bra exempel på att nyhetsmedier ofta valt att inte leda språkutvecklingen, sannolikt i en ambition att uppfattas som neutrala.

Språkförändringar är svåra att stoppa. Möjligen kan de bromsas lite, åtminstone i skrift. Men framför allt kan de bevakas och kontrolleras. Och de kan dokumenteras och förklaras – så att vi kan påminna om att det har hänt förr, visa på mönster och sätta saker i perspektiv.

Annons
X
Annons
X

”Fiskaren fångade fisken” betyder något annat än ”fisken fångade fiskaren”. Men om vi hade behållit fornsvenskans kasussystem, där alla substantiv böjdes i nominativ, dativ, ackusativ, och genitiv, skulle vi inte ha behövt styra betydelsen med ordföljd. På bilden visar Kenneth Larsson upp sin fångst ur Mörrumsån.

Foto: Patric Söderström/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X