Annons
Recension

Stockholm music & arts, dag 2Uppslukande vansinnesvrål på Skeppsholmen

Anna von Hausswolff.
Anna von Hausswolff. Foto: Hilda Arneback/Stockholm Music & Arts
Under strecket
Publicerad

Mogwai.

Foto: Erik Nylander/TT Bild 1 av 2

Sigur Rós.

Foto: Erik Nylander/TT Bild 2 av 2

Stockholm music & arts, dag 2

Genre
Konsert
Var
Skeppsholmen

Andra dagens kväll på music & arts-festivalen hade en gravt postrockig slagsida. Från den stund Anna von Hausswolff och hennes band lät den volymstarka dysterheten ljuda över parkeringsplatsen framför Moderna Museet blev det alltså orimligt många tunga pukslag, mullrande bastoner och långsamt klingande gitarrackord.

Såväl Anna von Hausswolff som de efterföljande Mogwai och Sigur Rós ägnar sig alla åt att måla upp storslaget dystopiska landskapsmålningar. De har sina egenheter men förenas i det teatraliskt allvarliga anslaget. Musik att uppslukas av eller längta bort från.

Scenen förvandlas till en kyrkoruin långt inne i en förvuxen Schwartzwald-skog.

Låt oss börja med Anna von Hausswolff och den häpnadsväckande utveckling hon genomgått: från att ha klinkat fram dramatisk pianopop i Tori Amos anda är hon nu en rar goth-gudinna bakom en synt som programmerats till en kyrkorgel. När hon skriker det första av flera vansinnesvrål – jag älskar de där vrålen – mörknar den ljusa kvällshimlen och scenen förvandlas till en kyrkoruin långt inne i en förvuxen Schwartzwald-skog.

Annons
Annons

Mogwai.

Foto: Erik Nylander/TT Bild 1 av 1

Det är en tät och monotont minimalistisk musik, med Philip Glass ekande i de upprepade orgelfigurerna. Ibland långsamt framskridande som drone metal-pionjärerna Earth, ibland som soundtracket till en gotisk skräckfilm. Bäst av allt är att det finns fina melodier och tydliga låtstrukturer inne i det dynamiskt maniska mässandet med klaviaturer, gitarrer och trummor.

Mogwai.
Mogwai. Foto: Erik Nylander/TT

Det finns partier i Mogwais instrumentala postrock som påminner om det Anna von Hausswolff skapar. Men skottarna är mer inne på ett stillastående manglande. På senare år har de ägnat sig åt filmmusik, postrocken är ju som gjord för det, och framträdandet på Skeppsholmen är helt ägnat musiken till BBC-filmen "Atomic – living in dread and promise".

Det är en suggestiv och bra film – helt och hållet ihopklippt av arkivmaterial – som på olika sätt belyser kärntekniken och dess positiva (röntgen) och negativa (atombomben) effekter. Filmskaparen Mark Cousins kommer väl inte fram till något nytt men det är omväxlande vackert, skrämmande, sorgligt och ofrivilligt komiskt (myndiga instruktionsfilmer om vad som bör göras vid en kärnvapenattack).

Problemet är att de sittande Mogwai-männen med sina truckerkepsar stör filmen.

Problemet är att de sittande Mogwai-männen med sina truckerkepsar stör filmen med sitt envetet postrockiga pianoklinkande, pukslagande och gitarrharvande. Det är svårt att spela till en film, svårt att få till en helhet. Förstår inte varför man ens ska försöka.

Annons
Annons

Sigur Rós.

Foto: Erik Nylander/TT Bild 1 av 1

Avslutande Sigur Rós har dragit den största publiken men är, om möjligt ännu dystrare. Placerade mitt inne i ett avancerat bygge med ställningar och skärmar försedda med oräkneliga ledlampor ser det ut som om den isländska trion spelar i en 3D-animerad gestaltning av de senaste rönen inom medicin, biokemi och kvantfysik.

Sigur Rós.
Sigur Rós. Foto: Erik Nylander/TT

Det är musik som flyter ut, svämmar över och breder ut sig som oartikulerade hymner som inte förmår formulera något substansiellt. Med Jónsi Birgissons falsett och stråkdrag över gitarren som mittpunkt blir det till en tröstlös vandring genom trädlösa landskap. Bäst är det när larmet tystnar och Birgisson håller ut en ton extra länge. Äntligen en urskiljbar detalj.

Och sedan ska vi inte glömma Dungen. Efter att under många år assimilerat den svenska proggen och den internationella psykedelian har den kollektivt individualistiska kvartetten landat i ett frihetligt uttryck som är helt deras eget. De gör allt rätt och när gitarristen Reine Fiske under ett solo plockar fram sitt trasigaste ljud är de så nära Jimi Hendrix Experience som någon kommit på svensk jord.

Så nära Jimi Hendrix Experience som någon kommit på svensk jord.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons