Annons

Upptäcktsresa i psykiatrin

Nils Uddenberg fick i sig psykiatrin med modersmjölken, då båda hans föräldrar var psykiatriker. Sedan valde han själv detta yrke. Hans bok Själens schamaner är en upptäcktsresa i psykiatrins splittrade landskap, där vetenskap och biologi står mot en mer humanistisk syn. Samma kluvna röster kan man höra i vårens övriga bokflod

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Nils Uddenberg valde att bli psykiater därför han då kunde han stå med en fot i det biologiska och med den andra i det humanistiska. ”Jag har i hela mitt liv varit intresserad av båda dessa två läger.”

Foto: JUREK HOLZER

Nils Uddenberg valde att bli psykiater därför han då kunde han stå med en fot i det biologiska och med den andra i det humanistiska. ”Jag har i hela mitt liv varit intresserad av båda dessa två läger.”

Foto: JUREK HOLZER
Nils Uddenberg valde att bli psykiater därför han då kunde han stå med en fot i det biologiska och med den andra i det humanistiska. ”Jag har i hela mitt liv varit intresserad av båda dessa två läger.”
Nils Uddenberg valde att bli psykiater därför han då kunde han stå med en fot i det biologiska och med den andra i det humanistiska. ”Jag har i hela mitt liv varit intresserad av båda dessa två läger.” Foto: JUREK HOLZER

Är psykiatrin en vetenskap?

– Den kan vara det, då den sysslar med att kategorisera sjukdomar som antas finnas i hjärnan och söker botemedel i form av mediciner. Men psykiatrin har alltid haft en humanistisk sida, som inte främst ser patienten som någon med en sjukdom i hjärnan, utan som en hel människa med en historia och så vidare. Den sidans teorier kan inte ses som vetenskapliga, naturvetenskapliga menar jag, utan mer som livsåskådningar.

Mycket av psykiatrins historia har präglats av strider mellan dessa två läger, den biologiska och den humanistiska. Varför blir de ofta så hätska?

– Striderna bottnar i två olika människosyner. Är människan en maskin som kan repareras eller en själ som kan helas? Mycket står på spel. Frågor som ansvar och den fria viljan blir aktuella. Mår man dåligt eller beter sig illa för att det är något fel i hjärnan har man inte så mycket ansvar, och valfriheten är minimal. Fast det måste påtalas att det också varit stridigheter inom den humanistiska gruppen som lutar sig på Freud, Jung, Fromm, Adler eller någon annan psykoanalytiker eller psykodynamiker. De bråken kan vara än bittrare, ha mer sekteristiska drag, eftersom ingen kan bevisa vem som har rätt. I mångt och mycket liknar de den tidiga medeltidens dispyter om Kristi natur.

Annons
Annons

- - -

När du säger att psykiatrins humanistiska sida inte är vetenskaplig, menar du då att den är sämre?

– Inte alls. Psykiatrin kommer kanske bäst till sin rätt då den visar sin humanistiska sida, då man möter människor som människor, tar sig tid att lyssna, samtalar, försöker förstå. Vetenskapen har hög status. Alla vill vara ”vetenskapliga”. Men vetenskapen är först och främst en metod, och den har sina begränsningar. Den kan ge förklaringar till vad som gäller generellt, men den kan aldrig förstå och beskriva en enskild individ. Jag tror att psykiatrin behöver andra tolkningsmodeller, som de psykoanalytiska. De kan inte heller förklara allt, men de ligger nära myten och religionen, och kan ge en del personer ett språk för att bättre hantera sitt liv.

Numera ses neurofysiologin som psykiatrins hetaste område. Kan inte den vetenskapen förklara människan?

– Det vete tusan om det är möjligt. Att man objektivt kan visa att det och det händer i hjärnan när vi tänker på något särskilt eller känner något säger ju egentligen ingenting. Korrelaten man kan se på hjärnbilderna är inte våra tankar och känslor som vi upplever. Mycket av det som neurofysiologin kommer fram till vet vi redan, och det finns andra, mer effektiva, språk att uttrycka samma sak.

Kan de båda sidorna av psykiatrin integreras?

– Många har försökt, exempelvis Johan Cullberg. Han har delvis lyckats, men inte helt. Jag vet inte om det är möjligt, men jag tror att båda sidorna behövs. Vid svåra psykiska sjukdomar, som psykoser och bipolär sjukdom, är det nödvändigt att medicinera, likaså vid djupa depressioner, då man även kan behöva elchocker. Dessa sjukdomar är relativt lätta att diagnosticera, men vad ska man kalla alla de människor som känner sig vilsna eller olustiga, som är ängsliga och har svårt att lita på sig själva? Även om de mår dåligt är det kanske inte rätt att kalla dem sjuka och jag är skeptisk till försöken att diagnosticera dem.

- - -

Din mor trodde på den biologiska psykiatrin och utsatte dig för en del tester och behandlingsmetoder. Har du blivit hjälpt av dem?

– Jag betvivlar inte att hon gjorde det av kärlek. Hon satte olika diagnoser på mig och gav mig bland annat att amfetamin. Den biten hade jag nog kunnat vara utan. Hon lät också intelligenstesta mig. Eftersom jag fick mycket bra resultat gav det mig självförtroende och frihet. Trots att jag presterade dåligt i skolan ”visste” alla att jag var en begåvning. Hade jag fått ett dåligt resultat vet man aldrig hur det hade gått för mig. Det har aldrig fallit mig in att intelligenstesta mitt eget barn.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons