Annons

Torgny Nordin:Upptäcktsresenärerna som korsade Australien

Victorian Exploration Expedition som åren 1860–61 gav sig ut för att upptäcka det inre av Australien blev legendarisk, inte minst tack vare de två ledarna Burke och Wills. En ny bok spårar skälen till att de alltjämt ­betraktas som ­nationalhjältar i Australien, trots att de misslyckades med sitt företag.

Under strecket
Publicerad

Kravet på ståndsmässighet gjorde att Victorian Exploration Expedition försågs med allt från dromedarer till järnbadkar och ett förråd av ljus gjorda av kaskelottvalolja.

Foto: Foto: Illustrated Australasian News, 4 maj 1881Bild 1 av 1

Kravet på ståndsmässighet gjorde att Victorian Exploration Expedition försågs med allt från dromedarer till järnbadkar och ett förråd av ljus gjorda av kaskelottvalolja.

Foto: Foto: Illustrated Australasian News, 4 maj 1881Bild 1 av 1
Kravet på ståndsmässighet gjorde att Victorian Exploration Expedition försågs med allt från dromedarer till järnbadkar och ett förråd av ljus gjorda av kaskelottvalolja.
Kravet på ståndsmässighet gjorde att Victorian Exploration Expedition försågs med allt från dromedarer till järnbadkar och ett förråd av ljus gjorda av kaskelottvalolja. Foto: Foto: Illustrated Australasian News, 4 maj 1881

Under den viktorianska eran hade historien en sällsam förmåga att upprepa sig när det kom till upptäcktsfärder. De brittiska expeditionshjältarna stod formligen i kö för att i imperiets namn utmana polartrakternas köld och tropikernas hetta – bara för att senare ofta frysa ihjäl eller duka under på grund av hårda umbäranden. En stilfull död blev sålunda något av ett signum för brittisk upptäcktshistoria under 1800-talet. Mest omtalade var de många arktiska polar­expeditionerna vilka syftade till att finna en nordlig sjöled till Ostasien. Kronan på verket var sir John Franklins tredje och ödesdigra försök att med två tunga krigsfartyg tråckla sig genom Nordvästpassagen.

Inte fullt så känd i vår del av världen, fast lika grandios och kostsam som de största polarprojekten, var den överdådiga Victorian Exploration Expedition 1860–61. Dess syfte var att korsa Australiens inland - från Melbourne i söder till Carpentariabukten i norr – samt att en gång för alla klarlägga om det låg något i ryktena om glömda städer, grönskande betesland och glimmande guldklimpar utströsslade över vidderna likt himmelsk manna. Sanningen var att kunskapen om den brittiska kolonins inre var obefintlig; man visste mer om månen, vilket ur den viktorianska självuppfattningens perspektiv sågs som en genant brist, närmast en skamfläck. 

Annons
Annons

Frågan måste skyndsamt avgöras och i delstaten Victorias prestigefulla Royal Society, med säte i Melbourne, inleddes 1857 diskussionen om att organisera en storskalig landexpedition. Flera samverkande faktorer låg bakom. Det handlade om att visa sig på styva linan; Melbourne var Australiens största stad och den snabbast växande i brittiska imperiet – Gud förbjude att Sydney skulle få för sig att utrusta en liknande expedition! Viktigt var också att utröna exploateringsmöjligheterna i det inre och tanken på nya guldfyndigheter var oemotståndlig, vilket är föga anmärkningsvärt med tanke på att Melbourne i princip byggts med guldpengar.

Att utse en ledare för expeditionen var inte enkelt. Fälterfarenhet hörde till sällsyntheterna i Melbourne, men det ansågs heller inte lika viktigt som att kunna briljera med fina familjeanor. Irländaren Robert O’Hara Burke var en person som kunde det. Han var född 1821 i Galway på Irland i en förnäm familj och med sina intelligenta ögon och praktfulla skägg fick han, sades det, Melbournes societetsdamer att kippa efter andan. Att han var renons på fälterfarenhet och notoriskt känd för att gå vilse längs vägen hem från puben var något man hade överseende med för han var en charmant konversatör och hade, som sagt, de rätta familjeförbindelserna. Och ingen var heller till närmelsevis lika ivrig att leda expeditionen som just Robert O’Hara Burke. Därmed passade han väl in i paraden av viktorianska upptäcktsresenärer vilka på ett lika sturskt som ödesdigert sätt konsekvent underskattade naturens krafter samtidigt som de grovt överskattade den egna förmågan.

Annons
Annons

Så inleddes arbetet med att sjösätta den stora öken­expeditionen. Finansiering, planering och utrustning sköttes av en kommitté med sekreteraren i Royal Society, John Macadam, som en av nyckelpersonerna. Förmögna Melbournebor bidrog med pengar och fick snart allt fler att göra detsamma; kombinationen av storståtligt äventyr, löften om ekonomisk vinning samt, inte minst, möjligheten att näpsa Sydneys ambitioner, gjorde att kassan snabbt fylldes på. För att ta sig de dryga 300 milen genom Australiens glödheta inre föddes idén att bruka en ökenflotta av kameler. Sålunda uppdrogs åt expeditionens ­andreman, George Landells, att bege sig till Afghanistan för att där inhandla ett trettiotal prima ökenskepp.

Någon lättviktig expedition med endast det nödvändigaste i bagaget kom inte ifråga. Det handlade trots allt om en ståndsmässig gentlemannaexpedition i stolt brittisk tradition och Robert O’Hara Burke skulle självklart ha med sitt badkar av järn. Fint porslin och bestick av högsta klass var lika självskrivna som jätteförråd med spermacitljus tillverkade av oljan från kaskelottvalar. Hundratals kilo pemmikan, bacon och torkat fårkött stuvades in tillsammans med ton av vetemjöl, socker och skeppsskorpor. Sjukvårdsartiklar till ett smärre fältsjukhus och ammunition för ett mindre krig samt en smedja med städ och blåsbälgar tog plats bredvid uppsättningar av hästskor och specialsydda skyddstofflor till dromedarerna för marscher i stenöken. Vidare extrakläder och dito skor till deltagarna samt växtpressar och en oändlig räcka med attiraljer inklusive en båt på hjul. Den senare var kanske inte självklar inför en ökenfärd, men den kunde bli användbar vid flodöverfarter, tänkte man, om flodbäddarna skulle fyllas med vatten i händelse av regn. Och det kunde förstås också tänkas att det inre av kontinenten verkligen var ett innanhav.

Annons
Annons

Förutom detta insisterade kamelchefen Landells på att flera tunnor rom måste med utifall hans skyddslingar skulle bli förkylda. En blandning av rom och peppar kunde dessutom, påstod han, få den kinkigaste kamel att uträtta stordåd. Förutom dromedarromen medföljde även ett halvt ton ghee, alltså smörfett av indisk typ vilket skulle blandas med havregryn till en specialanpassad dromedargröt. När smörfettet äntligen lastats kunde man konstatera att packningen uppgick till drygt tjugo ton - vilket i ett slag krävde ytterligare vagnar och ännu fler hästar.

Den 20 augusti 1860, vilket var alldeles för sent på säsongen, lämnade Victorian Exploration Expedition slutligen Melbourne. Med 19 deltagare och 6 fullmatade vagnar dragna av 23 hästar och 26 dromedarer rörde man sig i snigelfart förbi tusentals jublande åskådare. Vilken syn! Men knappt hann processionen lämna staden förrän den första vagnen körde fast i lera och en av dromedarerna fick fnatt och rymmer.

Om Victorian Exploration Expeditions historia har åtskilliga böcker skrivits och nu har det utkommit ännu en välskriven tegelstensvolym av författaren Peter Fitzsimons. I ”Burke & Wills. The triumph and tragedy of Australia’s most famous explorers” (Hachette Australia) tröskar författaren än en gång igenom den överlastade expeditionens historia och spårar samtidigt skälen till att dess ledare alltjämt uppfattas som nationalhjältar i Australien. Fitzsimons ligger mycket nära de konkreta händelserna; han följer slitet genom dagböcker och brev och resultatet är en riktig nagelbitare, åtminstone för den som inte är bekant med expeditionens öden. Man hade kunnat önska en mer driven och vetenskapshistoriskt relevant text, men det bör i sammanhanget uppfattas som en randanmärkning.

Annons
Annons

Redan titeln låter antyda att något viktigt ­inträffade som gjorde att projektet också kom att kallas för ”Burkes och Wills expedition”. Orsaken var dromedarerna, eller rättare sagt dess skötare och Burkes andreman; de blev nämligen grundligt osams efter att Burke retat upp sig på det, som han ansåg, myckna pjåskadet med kamelerna. Resultatet blev att William John Wills, född i engelska ­Devon 1834, utsågs till ny ställföreträdande expeditions­ledare. Wills hade emigrerat till Australien samma år som Burke, 1853, och hade vid sidan om arbete som fåraherde studerat astronomi och var därigenom en av få på expeditionen som kunde hantera en kompass.

Några veckor efter att expeditionen lämnat Melbourne insåg även Burke att det höll på att gå överstyr. Det ösregnade och vägarna förvandlades till lervälling, kamelerna fick diarré och moralen befann sig på samma låga nivå som de smala vagnshjulen som sjunkit djupt ner i leran. Det beslutades att det mesta av packningen skulle lämnas kvar. Expeditionen delades upp i flera grupper där Burke och Wills i främsta ledet ryckte fram mot nordkusten med minsta möjliga packning. De två tyska deltagarna, biologen och tecknaren Ludwig ­Becker samt botanisten och skribenten Herman Beckler, fick order om att sluta med sina vetenskapliga studier och istället ägna sig åt praktiska göromål. Vetenskap var visserligen en prioriterad uppgift för expeditionen, men John Macadam vid Royal Society hade släppt igenom ett olycksaligt tillägg om att vetenskapligt arbete inte fick genomföras om det stod i vägen för expeditionens framryckande, vilket ­endast expeditionsledaren fick och kunde avgöra.

Annons
Annons

Fortsättningen är en dolorosavandring genom landskap inga vita tidigare skådat. Personal och utrustning lämnades i tre depåer längs vägen, men missförstånd gjorde att kommunikationslinjerna bröts vilket bidrog till expeditionens undergång. Den 11 februari 1861 nådde Burke och Willis äntligen fram till Carpentariaviken, men leriga mangroveträsk skymde sikten. De var utmärglade och dog några veckor därefter.

Vad hände sedan? Ja, när inget hördes sändes räddningsexpeditioner iväg – och därmed inleddes exploateringen av kontinentens inre. Burkes och Wills kroppar återfördes och fick furstlig begravning. Beck och Becklers insatser hyllades, såväl när det gällde den sakliga skildringen av aboriginerna som alla fynd av nya botaniska arter. Dromedarerna från Afghanistan förökade sig snabbt och en miljon av deras ättlingar tuggar sig nu genom landets vegetation. En oväntad konsekvens är också att Australien i dag är världens största exportör av dromedarer till Mellanöstern. Slutligen, John Macadam i Royal Society, vars roll i expeditionens undergång aldrig blev riktigt klarlagd: hur gick det med honom? Hans kollega i Royal Society, botanisten Ferdinand von Mueller, uppkallade ett träd – macadamia – med ätliga nötter efter ­honom. Åtskilliga uppfattade det som ett kongenialt drag: att uppkalla en nöt efter en nöt. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons