Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

Hawking: Är inte science fiction – vi kan överleva

EXKLUSIVT UTDRAG | Både Ragnarök och en ny medeltid har människan goda chanser att överleva, enligt Stephen Hawking. Men hur? Boken ”Korta svar på stora frågor” (Modial) är baserad på material från den världsberömde fysikerns eget arkiv. SvD publicerar här ett exklusivt utdrag.

Uppdaterad
Publicerad

I januari 2018 flyttade Bulletin for Atomic Scientists, en sammanslutning grundad av några av de fysiker som var inblandade i Manhattanprojektet, fram visarna på sin domedagsklocka. Klockan, som används för att indikera hur nära förestående en katastrof – militär eller miljömässig – är för vår planet, står nu på två minuter i tolv.

Domedagsklockan har en intressant historia. Den installerades 1947, vid en tidpunkt då atomåldern ännu var ny. Om den första detonationen av en atombomb två år dessförinnan, i juli 1945, skulle Robert Oppenheimer, Manhattanprojektets ledande forskare, senare yttra följande: ”Vi visste att världen aldrig mer skulle bli densamma. Några människor skrattade, några grät, de flesta var tysta. Jag drog mig till minnes frasen från den hinduiska skriften Bhagavad-Gita: ‘Nu har jag blivit döden, världarnas förstörare’”

År 1947 ställdes klockan på sju minuter i midnatt. Den är nu närmare domedagen än den någonsin varit förut, med undantag för vid början av det kalla kriget under tidigt 50-tal. Som forskare känner jag mig nödgad att ta denna oroande varning från andra forskare på allvar, delvis på grund av valet av Donald Trump till USA:s president. Är klockan, och tanken att tiden är på väg att rinna ut för mänskligheten, realistisk eller alarmistisk? Är det en varning i rättan tid, eller bara slöseri med tid?

”Som någon som vid 21 års ålder fick höra av sin läkare att han bara hade fem år kvar att leva, och som tidigare i år fyllde 75, så är jag tidsexpert i en annan bemärkelse, en mycket mer personlig sådan”. Illustration: Thomas Molén
”Som någon som vid 21 års ålder fick höra av sin läkare att han bara hade fem år kvar att leva, och som tidigare i år fyllde 75, så är jag tidsexpert i en annan bemärkelse, en mycket mer personlig sådan”. Illustration: Thomas Molén
Annons

Till att börja med är vi på väg att växa ur jorden. Våra naturresurser förbrukas i en alarmerande takt. Vi har skänkt jorden klimatförändringarnas katastrofala gåva.

Mitt intresse för tiden är i högsta grad personligt. Till att börja med var den engelska titeln på min bästsäljande bok, som också utgör skälet till att jag är känd utanför en begränsad vetenskaplig krets, ”A brief history of time”. Så vissa kanske föreställer sig att jag är något slags tidsexpert, även om jag inser att det att vara expert nuförtiden inte alltid anses som något positivt. För det andra, som någon som vid 21 års ålder fick höra av sin läkare att han bara hade fem år kvar att leva, och som tidigare i år fyllde 75, så är jag tidsexpert i en annan bemärkelse, en mycket mer personlig sådan. Jag är obehagligt, intensivt medveten om tidens gång, och jag har levt en stor del av mitt liv med en känsla av att jag så att säga lever på lånad tid.

Det är tveklöst så att vår värld idag är mer politiskt instabil än någonsin tidigare i mitt liv. Ett stort antal människor känner sig förfördelade, både ekonomiskt och socialt. Som en konsekvens av det söker de sig till populister, eller åtminstone folkliga politiker, som har begränsad erfarenhet av politisk styrning och vars förmåga att fatta avvägda beslut i en krissituation är oprövad. Detta skulle medföra att en domedagsklocka bör ställas närmare en kritisk punkt, eftersom risken att omdömeslösa eller illasinnade krafter för oss närmare ett Ragnarök växer.

Annons

Jorden står under hot från så många håll att jag har svårt att vara optimistisk. Hoten är för stora och för många.

Till att börja med är vi på väg att växa ur jorden. Våra naturresurser förbrukas i en alarmerande takt. Vi har skänkt jorden klimatförändringarnas katastrofala gåva. Stigande temperaturer, avsmältning av polarisarna, avskogning, överbefolkning, farsoter, krig, svält, vattenbrist och artutrotning. Alla dessa problem skulle vi kunna lösa, men inget av dem har vi hittills löst.

Den globala uppvärmningen är orsakad av oss alla. Vi vill ha bilar, möjlighet att resa och en högre levnadsstandard.

Problemet är att vid det laget att människor inser vad som är på väg att hända, kan det vara för sent. När vi nu befinner oss vid randen av en andra atomålder, och en period av klimatförändringar som saknar motstycke i historien, har forskarna återigen ett särskilt ansvar, att informera allmänheten och ge råd till de styrande om de faror som mänskligheten står inför.

Som forskare förstår vi riskerna med kärnvapen och deras förödande effekter, och vi lär oss hela tiden mer om hur mänsklig verksamhet och teknologi påverkar klimatsystemen på sätt som kan förändra livet på jorden för all framtid. Som världsmedborgare har vi en skyldighet att dela med oss av den kunskapen, och att göra allmänheten uppmärksam på de onödiga risker som vi lever med varje dag. Vi ser att en mycket farlig utveckling väntar om regeringar och samhällen inte skrider till handling nu, för att avskaffa kärnvapen och förhindra ytterligare klimatpåverkan.

Annons

Mot en asteroidkollision är vi försvarslösa. Den senaste sådana kollisionen inträffade för 70 miljoner år sedan och utrotade dinosaurierna. Om vi väntar tillräckligt länge kommer vi att bli träffade igen.

Och samtidigt är det så att många av dessa politiker förnekar att människan förändrar klimatet, eller åtminstone att hon skulle ha någon förmåga att vända utvecklingen, precis vid en tidpunkt då vår värld går igenom ett antal avgörande miljökriser. Risken är att den globala uppvärmningen blir självdrivande, om den inte redan har blivit det. Avsmältningen av isen vid polerna minskar den andel av solenergin som återreflekteras ut i rymden, och ökar på så sätt temperaturen ytterligare. Klimatförändringarna kan ta död på Amazonas och andra regnskogar, vilket skulle avlägsna en av de huvudsakliga vägar på vilka koldioxid försvinner från atmosfären. Stigande havstemperaturer kan få stora mängder koldioxid som idag är bundna i väteföreningar på havsbotten att avges. Båda dessa fenomen skulle öka växthuseffekten, och således också den globala uppvärmningen, ytterligare. Båda skulle kunna få vårt klimat att mer likna det som råder på venus: kokande hetta och svavelsyreregn, med en temperatur på 250 grader Celsius. Mänskligt liv skulle inte längre vara möjligt att upprätthålla. Vi måste gå längre än Kyotoprotokollets mål, och strypa koldioxidutsläppen nu. Teknologin har vi redan. Vi saknar bara den politiska viljan.

Annons

Vi kan vara en okunnig, tanklös skara. När liknande kriser har uppstått tidigare i historien, har det i regel funnits något nytt ställe att kolonisera. Columbus gjorde det 1492 när han upptäckte den nya världen. Men nu finns det ingen ny värld, inget Utopia runt hörnet. Vi håller på att få slut på utrymme, och de enda nya platser som nu står till buds är andra världar.

Universum är ett våldsamt ställe. Stjärnor slukar planeter, supernovor sänder ut dödliga strålar genom rymden, svarta hål kolliderar, och asteroider susar omkring med hastigheter på hundratals kilometer i sekunden.

Att dessa fenomen får rymden att framstå som mindre inbjudande behöver knappast sägas. Men de är också orsaken till att vi bör röra oss ut i rymden, istället för att stanna kvar. Mot en asteroidkollision är vi försvarslösa. Den senaste sådana kollisionen inträffade för 70 miljoner år sedan och utrotade dinosaurierna. Om vi väntar tillräckligt länge kommer vi att bli träffade igen. Detta är inte science fiction. Det är en otvivelaktig konsekvens av fysikens och sannolikhetsteorins lagar.

Annons
Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

Att sprida ut oss kan tänkas vara vårt enda sätt att rädda oss från oss själva. Jag är övertygad om att människan behöver lämna jorden. Att stanna innebär att riskera utplåning.

Troligen utgörs det största hotet mot mänskligheten i nuläget fortfarande av kärnvapenkrig. Det är en fara som vi lite grann tycks ha glömt bort. Ryssland och USA är inte längre lika skjutglada, men de har fortfarande tillräckligt med bomber för att utplåna varenda människa på jordens yta. En olycka skulle kunna inträffa, eller terrorister skulle kunna få tillgång till dem. Och riskerna ökar ju fler länder som skaffar sig kärnvapen. Även efter det kalla krigets slut finns det tillräckligt med kärnvapen i lager för att döda oss alla, flera gånger om, och nya kärnvapennationer ökar instabiliteten. Med tiden kommer kanske kärnvapenhotet att avta, men andra hot kommer att växa fram, så vi måste förbli på vår vakt.

Annons

Hur som helst betraktar jag det som i det närmaste oundvikligt att antingen en kärnvapenkonflikt eller en miljökatastrof kommer att göra jorden obeboelig någon gång inom de närmaste 1000 åren, vilket ur ett geologiskt tidsperspektiv inte är mer än ett ögonblick. Vid det laget hoppas och tror jag att vårt uppfinningsrika släkte kommer att ha hittat ett sätt att frigöra sig från jordens bojor, och på så sätt överleva katastrofen. Detsamma kommer förstås kanske inte att vara möjligt för de miljoner andra arter som bebor jorden, och det kommer mänskligheten att ha på sitt samvete.

Jag anser att vi agerar med ett vårdslöst ointresse inför vår framtid på planeten Jorden. För tillfället har vi ingen annanstans att ta vägen, men på lång sikt bör mänskligheten inte lägga alla sina ägg i samma korg, eller på samma planet. Jag bara hoppas att vi kan undvika att tappa korgen innan dess. Men vi är, av naturen, utforskare. Motiverade av nyfikenhet. Detta är en unikt mänsklig egenskap. Det är denna drivna nyfikenhet som fick upptäcktsresande att ge sig av för att bevisa att jorden inte är platt, och det är den som låter oss färdas mot stjärnorna med tankens hastighet, och som manar oss att verkligen besöka dem. Och varje gång vi tar ett nytt stort språng, som månlandningarna, upphöjer vi mänskligheten, för människor och nationer samman, och öppnar dörren för nya upptäckter och nya teknologier.

Annons

Att lämna jorden kräver en koordinerad global ansträngning, som alla bör vara delaktiga i. Vi behöver återuppväcka entusiasmen från rymdresandets barndom på 60-talet. Teknologin är nästan inom räckhåll. Det är dags att utforska andra solsystem. Att sprida ut oss kan tänkas vara vårt enda sätt att rädda oss från oss själva. Jag är övertygad om att människan behöver lämna jorden. Att stanna innebär att riskera utplåning.

Hur kommer då framtiden att se ut, och vilken hjälp kan vi få från vetenskapen?

Den populära bilden av framtidens vetenskap visas upp på tv varje kväll i science fiction-serier som Star Trek. De övertalade till och med mig att medverka, inte för att det var särskilt svårt.

Att vara med i Star Trek var superkul, men jag nämner det för att illustrera någonting viktigt. Nästan alla framtidsvisioner som vi har serverats från H G Wells och framåt har varit i grunden statiska. De visar upp ett samhälle som i de flesta avseenden ligger långt före vårt eget, när det gäller vetenskap, teknologi och politisk organisation. (För det sistnämnda krävs det kanske inte särskilt mycket.)

Annons

Stora förändringar, och med dem spänningar och oroligheter, måste ha ägt rum i perioden mellan nu och då. Men i den framtid som visas upp för oss antas vetenskap, teknologi och samhällsorganisation alltid ha nått en närapå fulländad nivå.

Det finns inga tecken på att den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen skulle sakta ned och avstanna. Säkerligen inte före den tid då Star Trek utspelar sig, vilket är omkring 300 år framåt i tiden.

Jag ifrågasätter den här bilden, och undrar om vi någonsin kommer att få uppleva en slutgiltig stabil fas för vetenskap och teknik. Aldrig under uppskattningsvis 10 000 åren sedan den sista istiden har mänskligheten befunnit sig i ett tillstånd där kunskapsläget är konstant och tekniken fix. De har förkommit tider av tillbakagång, som under medeltiden eller efter romarrikets fall. Men den globala befolkningsmängden, som är ett mått på vår tekniska förmåga att fortleva och försörja oss, har ökat stadigt, med undantag för en handfull hack i kurvan orsakade av till exempel digerdöden. Under de senaste 200 åren har tillväxten blivit exponentiell, det vill säga befolkningen växer med samma procentsats varje år.

Annons

För närvarande är tillväxttakten ungefär 1,9 procent per år. 1,9 procent låter kanske inte så mycket, men det innebär att världens befolkning dubbleras vart fyrtionde år. Andra mått på senare tiders teknologiska utveckling är elförbrukning, eller antalet publicerade vetenskapliga artiklar. Också dessa uppvisar exponentiell tillväxt, med en fördubblingstid på 40 år eller mindre. Så förhöjda är våra förväntningar att vissa människor känner sig lurade av politiker och forskare för att de utopiska framtidsvisionerna inte redan har blivit verklighet. Exempelvis framställde filmen 2001 en mänsklighet som har etablerat en bas på månen, och företar en bemannad – eller ska jag säga bemänniskad – expedition till jupiter. Jag kan inte se framför oss hur vi ska åstadkomma det inom de närmaste tre åren, oavsett vem som vinner valet.

Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén
Annons

Det finns inga tecken på att den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen skulle sakta ned och avstanna inom den närmaste framtiden. Säkerligen inte före den tid då Star Trek utspelar sig, vilket är omkring 300 år framåt i tiden.

Men nuvarande exponentiella tillväxt kan inte fortsätta i tusen år till. Redan omkring år 2600 skulle den mänskliga befolkningen börja trampa varandra på tårna, och dess elförbrukning skulle få jorden att glöda i rött. Om man skulle lägga alla nya böcker som ges ut i en lång rad skulle man vara tvungen att röra sig med en hastighet på närmare 145 kilometer i timmen bara för att hålla jämna steg med dess ökande längd. År 2600 kommer förstås nya konstnärliga och vetenskapliga arbeten att utkomma i elektronisk form, snarare än som fysiska böcker och artiklar. Men faktum kvarstår att vi, om den exponentiella tillväxten fortsatte ohämmat, skulle ha tio nya artiklar bara i mitt område av den teoretiska fysiken varje sekund, men ingen tid att läsa dem.

Det är uppenbart att den nuvarande exponentiella tillväxttakten inte kan bestå hur länge som helst. Så vad kommer att inträffa? En möjlighet är att vi utplånar oss själva helt och hållet genom någon katastrof i stil med kärnvapenkrig. Även om vi inte helt orsakar vår egen undergång kan vi tänkas degenerera till ett tillstånd av brutalitet och barbari, som i öppningsscenen till Terminator.

Annons

Inom kvantteorin har tingen inte en enda, unik historia, som vårt vardagliga sunda förnuft skulle göra gällande. Istället har de varje möjlig historia, var och en med sin egen sannolikhet. Det kan ha funnits en historia där Örgryte IF tog hem Champions League, men den sannolikheten var kanske liten.

Men jag är optimist. Jag tror att vi har goda chanser att överleva både Ragnarök och en ny medeltid.

Hur kommer då vår vetenskap och teknologi att utvecklas under det kommande årtusendet? Denna fråga är mycket svår att besvara. Men tillåt mig att sticka ut hakan och erbjuda mina förutsägelser för framtiden. Mina chanser att ha rätt gällande det närmaste seklet är kanske hyfsat goda, men resten av årtusendet blir vild spekulation.

Vår moderna förståelse av vetenskapen härrör från ungefär samma tid som européernas kolonisation av Nordamerika. År 1687 publicerade Isaac Newton, den andre vetenskapsmannen att inneha Lucasprofessuren i Cambridge, sin gravitationsteori, och 1864 upptäckte Clerk Maxwell, en annan Cambridgeman, de ekvationer som styr elektricitet och magnetism. Vid 1800-talets slut tycktes det som att vi var på väg att tillägna oss en fullständig förståelse av universum i termer av vad som nu är känt som de klassiska lagarna. De svarar mot de skenbart förnuftiga antagandena att fysikaliska storheter som läge, hastighet och rotationstakt är väldefinierade och förändras på ett kontinuerligt sätt.

Annons

Men förnuft är bara ett annat ord för de fördomar som vi har fostrats in i. Förnuftet skulle kunna få oss att förutsätta att en storhet som energi är kontinuerlig. Men med början på tidigt 1900-tal började observationer antyda att energin kommer i diskreta små paket som kallas kvanta. Naturen tycks vara grynig, inte slät.

En ny typ av teori som fick namnet kvantmekanik utvecklades under 1900-talets inledande år. Kvantteori är en radikalt annorlunda bild av verkligheten så den borde angå oss alla, men den är knappt känd utanför fysiken och kemin, och inte ens riktigt förstådd av många inom dessa fält.

Och trots det kommer den, om det blir som jag hoppas och grundläggande vetenskap blir en del av det allmänna medvetandet, för våra barnbarn att framstå som precis lika förnuftig.

Inom kvantteorin har tingen inte en enda, unik historia, som vårt vardagliga sunda förnuft skulle göra gällande. Istället har de varje möjlig historia, var och en med sin egen sannolikhet. Det kan ha funnits en historia där Örgryte IF tog hem Champions League, men den sannolikheten var kanske liten. För storskaliga system som fotbollsmatcher har sannolikheten normalt en topp kring en enda historia, så osäkerheten är mycket begränsad. Men när man rör sig ned till de mycket små längdskalor som individuella partiklar befinner sig på, kan osäkerheten blir rejält stor. Om man till exempel känner till att en partikel befinner sig vid punkten A vid en viss tidpunkt, kan den vid en senare tidpunkt vara var som helst, eftersom den kan välja vilken väg eller historia som helst. För att beräkna sannolikheten för att den befinner sig vid punkten B måste man lägga samman sannolikheterna för alla vägar eller historier som tar den från A till B. Denna idé att summera över alla möjliga historier kommer från den amerikanske fysikern och bongotrummisen Richard Feynman.

Annons
Stephen Hawking under en framträdande på One World Observatory i New York 2016.
Stephen Hawking under en framträdande på One World Observatory i New York 2016. Foto: Bebeto Matthews/AP

Ett oändligt antal slutna partikelkurvor skulle motsvara en oändlig energimängd, som skulle få rum och tid att rulla ihop sig till en enda punkt. Inte ens i science fiction-litteraturen förekommer någonting så märkligt.

Partikelns möjliga historier måste inkludera vägar som är snabbare än ljusets, och till och med vägar som går bakåt i tiden. Låt mig, innan någon rusar iväg för att ta patent på en tidsmaskin, påpeka at det åtminstone under normala omständigheter inte är möjligt att utnyttja detta för att göra tidsresor. Vägar som går bakåt i tiden är emellertid inte bara som änglar som dansar på ett nålshuvud. De har verkliga konsekvenser som är möjliga att observera.

Även det vi tänker på som tomrum är fullt av partiklar som rör sig längs slutna kurvor i rum och tid. Det vill säga, längs halva den slutna banan rör de sig framåt i tiden, och längs den andra halvan bakåt. 

Annons

Bekymret är att eftersom rumtiden består av ett oändligt antal punkter, så finns det ett oändligt antal slutna partikelkurvor. Och ett oändligt antal slutna partikelkurvor skulle motsvara en oändlig energimängd, som skulle få rum och tid att rulla ihop sig till en enda punkt. Inte ens i science fiction-litteraturen förekommer någonting så märkligt. Att hantera denna oändliga energi kräver en del kreativ bokföring, och mycket av forskningen inom teoretisk fysik de senaste 20 åren har bestått i sökandet efter en teori med någon mekanism som leder till att det oändliga antalet kurvor i rum och tid helt försvinner ur beräkningarna. Bara med hjälp av en sådan blir det möjligt för oss att förena kvantteorin med Einsteins allmänna relativitet och åstadkomma en fullständig teori för universums grundläggande lagar. 

Vilka är utsikterna att vi ska komma fram till denna slutgiltiga teori under nästa årtusende? Jag skulle säga att de är mycket goda, men så är jag också optimist. År 1980 sade jag mig tro att oddsen att vi skulle upptäcka en fullständig förenad teori inom de närmaste 20 åren var 50-50. Under den tid som gått sedan dess har vi gjort en del betydande framsteg, men den slutgiltiga teorin tycks ungefär lika avlägsen som den gjorde då. Kommer fysikens heliga Graal att befinna sig precis utom räckhåll för oss för alltid? Jag tror inte det.

Annons

Vid 1900-talets början förstod vi hur naturen fungerar på den klassiska fysikens skala, ned till ungefär en hundradels millimeter. Arbetena inom atomfysik under århundradets tre första decennier tog vår förståelse ned till en miljondels millimeter. Sedan dess har forskning inom kärn- och högenergifysik tagit oss till längdskalor som är ytterligare en miljard gånger mindre. Det kan tyckas som att vi skulle kunna fortsätta hur länge som helst med att utforska strukturer i allt mindre skala. Men, precis som det finns en gräns för följden av ryska dockor inuti ryska dockor, finns det en gräns för denna följd. Så småningom träffar man på den innersta, minsta dockan, som inte är möjlig att ta isär. Inom fysiken kallas den minsta dockan Plancklängden, och är en millimeter delad med hundratusen miljarder miljarder miljarder. Vi står inte i begrepp att konstruera partikelacceleratorer som kan utforska så korta avstånd. En sådan accelerator skulle behöva vara större än solsystemet, och kommer knappast att beviljas finansiering under rådande omständigheter. Men som tur är har våra teorier också konsekvenser som kan prövas med mycket mer anspråkslösa maskiners hjälp.

Annons

Det kommer inte att vara möjligt att utforska verkligheten ned till Planckskalan i laboratoriet, men genom att studera effekterna av big bang kan vi få observationer från högre energier och kortare längdskalor än vad som är möjligt att åstadkomma på jorden. Trots det kommer vi i stor utsträckning att behöva sätta vår lit till matematikens skönhet och konsistens i vår strävan att hitta den slutgiltiga teorin om allt.

Den framtidsvision som Star Trek levererar, att vår civilisation uppnår en avancerad men i allt väsentligt statisk nivå, kan komma att realiseras med avseende på de grundläggande lagar som styr universum. Men när det gäller hur vi gör bruk av dessa lagar tror jag aldrig att vi kommer att uppnå ett jämviktsläge. Den slutgiltiga teorin kommer inte att sätta någon begränsning på komplexiteten hos de system vi kan producera, och jag är övertygad om att nästa millenniums mest betydelsefulla framsteg kommer att ha att göra just med denna komplexitet.

De överlägset mest komplexa system som vi känner till är våra egna kroppar. Livet verkar ha uppstått i de urhav som för fyra miljarder år sedan täckte jordens yta. Hur det gick till vet vi inte. Det kan ha varit så att atomers slumpmässiga kollisioner resulterade i makromolekyler som kunde reproducera sig själva och sätta sig samman till med komplicerade strukturer. Vad vi däremot vet är att för tre och en halv miljarder år sedan hade den synnerligen komplicera DNA-molekylen gjort entré. DNA utgör basen för allt liv på jorden. Den har strukturen av en dubbelspiral, som en spiraltrappa, vilket upptäcktes av Francis Crick och James Watson i Cavendishlaboratoriet i Cambridge år 1953. De två strängarna i dubbelspiralen länkas samman av par av nukleinsyror, som stegen i en spiraltrappa. Det finns fyra sorters nukleinsyror: adenin, cytosin, guanin och tymin. De olika nukleinsyrornas ordning längs med spiraltrappan bär på den genetiska information som möjliggör för DNA-molekylen att skapa en organism omkring sig och mångfaldiga sig själv.

Annons

”Jag har sett framtiden och den fungerar”, sade en gång Lincoln Steffens. Han talade om Sovjetunionen, som vi nu vet inte fungerade särskilt bra. Icke desto mindre tror jag att den nuvarande världsordningen har en framtid, men den kommer att vara mycket annorlunda.

När DNA:t gjorde kopior av sig självt kan man tänka sig att det då och då måste ha uppstått fel i hur nukleinsyrorna var ordnade längs spiralen. I de flesta fall gjorde kopieringsmisstagen DNA-molekylen oförmögen att reproducera sig. Sådana genetiska fel, eller mutationer som de kallas, kom att dö ut. Men i ett fåtal av fallen ökade felen eller mutationerna DNA-molekylens chanser att överleva och reproduceras. På så sätt kom informationsinnehållet i sekvensen av nukleinsyror att utvecklas gradvis och öka i komplexitet. Idén om ett sådant naturligt urval bland mutationer framfördes för första gången år 1857 av en annan Cambridgeförmåga, Charles Darwin, som dock inte kände till mekanismen bakom det.

Eftersom biologisk evolution i grunden är en slumpvandring i rummet av alla genetiska möjligheter, har den skett mycket sakta. Komplexiteten hos DNA, eller det antal bitar information som är kodat i det, är grovt räknat detsamma som antalet nukleinsyror som bygger upp molekylen. En bit information kan förstås som svaret på en ja/nej-fråga. Under evolutionens första två miljarder år eller så, måste komplexitetens ökningstakt ha varit i storleksordningen en bit information vart hundrade år. Under de senaste miljarder åren har takten kommit att öka till ungefär en bit per år. Människans DNA har inte förändrats nämnvärt under de senaste 10 000 åren. Men det är mycket troligt att vi kommer att vara förmögna att omskapa det helt och hållet under de kommande 1000. Naturligtvis finns det många som hävdar att det inte bör vara tillåtet att använda genteknik av denna typ på människor. Men jag betvivlar starkt att de kommer att kunna förhindra att det sker. Genmodifiering av växter och djur kommer att tillåtas av ekonomiska skäl, och det är ofrånkomligt att någon kommer att prova det på människor. Om vi inte har en totalitär världsordning kommer någon någonstans att en dag skapa förbättrade människor.

Annons

Det är uppenbart att utvecklandet av gentekniskt förbättrade människor kommer att orsaka stora sociala och politiska svårigheter i relation till oförbättrade människor. Jag förespråkar inte genmodifiering av människor, jag säger bara att det är troligt att det kommer att bli verklighet under det kommande årtusendet, vare sig vi önskar det eller inte. Detta är skälet till att jag inte tror på science fiction som Star Trek, där människor är ungefär de samma 400 år in i framtiden. Jag tror att komplexiteten hos mänskligheten, och hos dess DNA, kommer att öka rätt så snabbt.

Och visst behöver mänskligheten förbättra sina mentala och fysiska förmågor om den ska ha en chans att kunna handskas med omvärldens ökande komplexitet, och att ta sig an nya utmaningar som till exempel rymdfärder. Den är också tvungen att öka sin komplexitet om biologiska system ska kunna behålla sitt övertag över elektroniska. För tillfället har datorerna ett klart övertag när det gäller hastighet, men de uppvisar inga tecken på intelligens. Att det är så är inte förvånande, eftersom våra nuvarande datorer har en komplexitet som underskrider den hos hjärnan på en daggmask, en art som inte är känd för sin intellektuella kapacitet. Men datorer lyder under Moores lag, som formulerades av Intel-medarbetaren Gordon Moore. Lagen säger att datorers hastighet och komplexitet fördubblas var 18:e månad. Detta är förstås ett exempel på exponentiell tillväxt som inte kan fortgå för evigt. Att den kommer att fortgå till dess att datorer besitter en komplexitet svarande mot den mänskliga hjärnans är dock inte osannolikt.

Annons

Vissa hävdar att datorer aldrig kan visa prov på verklig intelligens, vad nu det är för något. Men för mig tycks det som att om ytterst komplicerade kemiska molekyler kan verka i människors hjärnor för att göra dem intelligenta, så borde lika komplicerade elektroniska kretsar också kunna få datorer att uppvisa intelligent beteende. Och om de är intelligenta får man anta att de är förmögna att själva utforma datorer som är i besittning av ännu större komplexitet och intelligens.

Därför tror jag alltså inte på science fiction-genrens bild av en avancerad men stillastående framtid. Tvärtom förväntar jag mig att komplexiteten kommer att öka i rask takt, både i den biologiska och den elektroniska sfären. Troligtvis kommer inte mycket av detta att ske inom de närmaste hundra åren, som utgör den tidsrymd för vilken vi kan göra några pålitliga förutsägelser över huvud taget. Men om vi tar oss så långt som till slutet av årtusendet, kan vi förvänta oss att förändringen kommer att vara fundamental.

”Jag har sett framtiden och den fungerar”, sade en gång Lincoln Steffens. Han talade om Sovjetunionen, som vi nu vet inte fungerade särskilt bra. Icke desto mindre tror jag att den nuvarande världsordningen har en framtid, men den kommer att vara mycket annorlunda.

Stephen Hawking

Översättning: Helena Granström

Förlag: Mondial

”Som någon som vid 21 års ålder fick höra av sin läkare att han bara hade fem år kvar att leva, och som tidigare i år fyllde 75, så är jag tidsexpert i en annan bemärkelse, en mycket mer personlig sådan”. Illustration: Thomas Molén

Illustration: Thomas Molén

Illustration: Thomas Molén

Stephen Hawking under en framträdande på One World Observatory i New York 2016.

Foto: Bebeto Matthews/AP