Annons

CarmenUr rökmolnen stiger en Carmen värd att vänta på

Miriam Treichl som Carmen omgiven av Marianne Odencrants som Frasquita och Johanna Rudström som Mercédès.
Miriam Treichl som Carmen omgiven av Marianne Odencrants som Frasquita och Johanna Rudström som Mercédès. Foto: Markus Gårder

Carmen – igen?! I Johanna Garpes regi leks det med schabloner men det tar ett bra tag innan sångarna får komma till sin rätt. Det lönar sig dock att hålla ut och orkesterspelet är underbart spänstigt.

Under strecket
Publicerad

Daniel Johansson som José och Miriam Treichl som Carmen.

Foto: Markus Gårder Bild 1 av 2

Toreadoren Escamillo sjungs av Alessio Cacciamani. Här omgiven av Johanna Rudström, Marianne Odencrants och Kungliga Operans kör.

Foto: Markus Gårder Bild 2 av 2

Carmen

Genre
Opera
Regi
Johanna Garpe
Medverkande
Miriam Treichl, Daniel Johansson, Magdalena Risberg, Alessandro Cacciamani, Johan Edholm m fl. Hovkapellet och kör.
Var
Kungliga Operan

Musik: Georges Bizet. Text: Henri Meilhac, Ludovic Halévy efter Prosper Mérimée. Scenografi: Per A Jonsson. Kostym: Nina Sandström. Dirigent: Joana Carneiro

På Kungliga Operan har det bara gått sju och ett halvt år sedan förra uppsättningen av ”Carmen”. Så varför var det redan dags igen? Kanske svaret finns i scenbildens starkt lysande ridå, med samma röda färg som utsålt-lampor? ”Carmen” har alltid varit teaterchefernas säkraste kort i leken.

Annars trodde jag Carmenfebern var på väg att ebba ut. Bara under 2010-talet har vi sett nya ”Carmen” på landets samtliga operascener – 2011 Stockholmsoperan och Opera på Skäret, 2012 Malmö och Umeå, 2016 Göteborg, Dalhalla och Folkoperan, och om ett par månader står Karlstad på tur. Var och en har haft sina poänger, och alla har förstås varit mer eller mindre måna om att distansera sig från schablonbilden av Carmen som en höftsvängande förförerska.

Tiderna förändras. När ”Carmen” hade premiär i Paris 1875 var det verkligt uppseendeväckande att en enkel fabriksarbeterska framställdes som tragisk hjältinna. I dag får hon kämpa hårt för att inte uppfattas som dammig kvinnobild.

... den vindlande tobaksröken besjungs av både män och kvinnor i den vällustigaste rökpaus man sett på en operascen.

Annons
Annons

Daniel Johansson som José och Miriam Treichl som Carmen.

Foto: Markus Gårder Bild 1 av 1

Johanna Garpes nya uppsättning tar inte heller bort schablonerna, hon leker med dem i stället – och hittar på nya.

Självklart är Carmen klädd i rött och den oskuldsfulla Micaëla i ikonografiskt madonnablått. Men på scenen är det grått och kalt. Tobaksfabriken där Carmen arbetar uppges vara en textilfabrik, men det vi ser är mest en massa lådor som flyttas runt på scenen. Här finns inga soldater, utan den oavbrutet sysselsatta kören ägnar sig ivrigt åt att stapla kartonger innan de får ta en cigarrett – den vindlande tobaksröken besjungs av både män och kvinnor i den vällustigaste rökpaus man sett på en operascen. Här finns en humoristisk rökdoft som bådar gott.

Daniel Johansson som José och Miriam Treichl som Carmen.
Daniel Johansson som José och Miriam Treichl som Carmen. Foto: Markus Gårder

Så gör Miriam Treichls Carmen entré – med en duns, rakt in i en glasbur. Hon har röda Carmenskor men gör sig inte till, och sjunger sin habanera mer vänd mot kvinnorna än männen. Lite inåtvänt, liksom på skoj. Daniel Johanssons Don José är förman på fabriken, förstår vi, med en ständig blick på papper och datorer. Liksom några mobiltelefoner hör de till föreställningens ganska vaga nutidsmarkörer.

Allt blir en kommentar, en sorts Carmenrevy med highlights ur världens mest kända opera

Men det som till en början känns skojigt och nytt går småningom allt mer på tomgång. Regin verkar helt och hållet upptagen med att visa vad Carmen inte är. Allt blir en kommentar, en sorts Carmenrevy med highlights ur världens mest kända opera, där det ena numret följer på det andra. Men persongestaltningen blir underordnad allt lekfullt experimenterande. Det är som om ingen menar vad de sjunger eller sjunger vad de menar. Den enda som framstår som en människa från början till slut är Magdalena Risbergs vackert lyriska Micaëla.

Annons
Annons

Toreadoren Escamillo sjungs av Alessio Cacciamani. Här omgiven av Johanna Rudström, Marianne Odencrants och Kungliga Operans kör.

Foto: Markus Gårder Bild 1 av 1

I ”Glada änkan” drog Miriam Treichl ner applåder varje kväll som teaterchefens förälskade assistent. Tyvärr tar det tid innan hon kommer till sin rätt i denna uppsättning, och inte heller Daniel Johanssons försynta Don José sätter till en början mycket avtryck. Men det lönar sig att hålla ut! I tredje akten händer äntligen något med den sceniska energin, och en del av det instängda och tillkämpade släpper.

Orkesterspelet är underbart spänstigt och omväxlande, med full fart redan från de första takterna.

Slutscenen med sin svåra duett är enastående vacker och dessutom direkt gastkramande, med en oväntad touch av ”Tosca”. Den utspelar sig på taket till den arena där Escamillo – i denna version tatuerad kampsportare – slåss mot sin motståndare ”Tjuren”.

Och musikaliskt finns det mycket att glädjas åt, framför allt i orkesterdiket. Portugisiska Joana Carneiro är sedan flera år en omtyckt gäst både i Konserthuset och Berwaldhallen. Det här är första gången på Operan men förhoppningsvis inte den sista. Orkesterspelet är underbart spänstigt och omväxlande, med full fart redan från de första takterna. Förspelet framförs med sådan bravur att det blir applåd mitt i ouvertyren.

Toreadoren Escamillo sjungs av Alessio Cacciamani. Här omgiven av Johanna Rudström, Marianne Odencrants och Kungliga Operans kör.
Toreadoren Escamillo sjungs av Alessio Cacciamani. Här omgiven av Johanna Rudström, Marianne Odencrants och Kungliga Operans kör. Foto: Markus Gårder
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons