Annons

Urfascisten inledde sin bana som vänsterextrem

Benito Mussolini som soldat 1915.
Benito Mussolini som soldat 1915. Foto: SZ-Photo/IBL

”Den italienske diktatorn Benito Mussolini har gått till historien som fascismens grundare. Men jag har hört att han började sin bana som socialist, långt till vänster. Är det sant? I så fall – varför bytte han ideologi?”

Publicerad

Det är helt korrekt. Benito Mussolini hade i princip socialismen i blodet. Fadern Alessandro var en socialistisk grovsmed som avskydde präster och kungligheter. Sonen fick namnet Benito efter den mexikanske revolutionären och presidenten Benito Juárez och lärde sig att beundra 1800-talets italienska vänsterpolitiker. Radikalismen utvecklades ytterligare sedan han som ung man 1902 emigrerat till Schweiz. Under de formativa ynglingsåren kom Mussolini att förakta den liberala demokrati och kapitalism som präglade den västerländska borgerligheten. Han vurmade för generalstrejker, attentat och kupper och drömde om revolution.

Av detta följer att Mussolini, när han beslöt sig för att bli politiker i Schweiz, anslöt sig till socialisterna, började organisera möten och höll brandtal för att entusiasmera arbetarna. Myndigheterna betraktade honom som en orosstiftare, varför Mussolini häktades och deporterades till Italien, där han fortsatte arbetet. (Ett av skälen till att han hellre befann sig i Schweiz än i Italien var att han ville undvika italiensk militärtjänstgöring. Problemet löstes i december 1904, då Mussolini fick amnesti och återvände hem för att fullgöra sin värnplikt.)

Väl att märka var Mussolini ingen renlärig socialist. Han ville inte ha ett jämlikt kommunistiskt samhälle.

Annons

År 1906, med militärtjänstgöringen bakom sig, började Mussolini arbeta som lärare, men han tröttnade fort. Tre år senare anslöt han sig till den socialistiska arbetarrörelsen i Trento, en italienskdominerad stad i österrikiska Sydtyrolen. Sedan följde nya projekt. I Forlì blev han redaktör för en veckotidning med titeln Lotta di classe (”Klasskampen”). De många journalistiska uppdragen gjorde på kort tid Mussolini till en av Italiens mest kända och inflytelserika socialister. Efter en fängelsevistelse – sedan han lett ett upplopp som motsatte sig det italienska kriget i Libyen 1911 – blev han redaktör för socialistpartiets tidning Avanti!.

Väl att märka var Mussolini ingen renlärig socialist. Han ville inte ha ett jämlikt kommunistiskt samhälle. Vad han framför allt syftade till var att göra människan starkare genom den socialistiska kampen som sådan, genom att låta de dådkraftiga individerna ta strid mot den förstockade omvärlden. Men det som resulterade i att han lämnade partiet var något annat. När första världskriget bröt ut var det italienska socialistpartiets ledning emot ett krigsdeltagande. Mussolini, å andra sidan, ville ha krig, av många skäl – för att befria Sydtyrolen från österrikarna, för att krossa de reaktionära regimerna i Berlin och Wien, med mera – men trots att många socialister höll med honom blev han utesluten ur partiet.

I och med det måste Mussolini skapa en ny bas för den egna politiska verksamheten. Lösningen blev skapandet av en revolutionär nationalism som skulle stå över alla klasskonflikter. I oktober 1914 började han organisera kampgrupper som fick namnet Fasci Rivoluzionari d’Azione Internazionalista (”Revolutionära fasci för internationell aktion”), vilket brukar betecknas som fascismens födelse. Ordet fasci kommer av latinets fasces, ”spöknippen” som burits av liktorerna i det antika Rom som symbol för makten att bestraffa illgärningsmän.

Steget från socialism till fascism var alltså inte långt, och Mussolini var långt ifrån ensam om att göra den resan. Engelsmannen Oswald Mosley, som på 1930-talet byggde upp det av Mussolini influerade British Union of Fascists, hade varit medlem av Labour – till och med minister i en labourregering – innan han drog på sig svartskjortan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons