Annons

USA och Turkiet är på kollisionskurs i norra Syrien

Michael Sahlin, om risken för storkonflikt när olika staters säkerhetsintressen möts i det konfliktfyllda Mellanöstern.

Under strecket
Publicerad

Presidenterna Trump och Erdogan.

Foto: TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1

Presidenterna Trump och Erdogan.

Foto: TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1
Presidenterna Trump och Erdogan.
Presidenterna Trump och Erdogan. Foto: TT NYHETSBYRÅN

När det ominösa året 2018 går mot sitt slut konkurrerar två bilder av den syriska brickan i det konfliktladdade Mellanöstern.

Det finns en bild av att konfliktnivån i Syrien håller på att sjunka till hanterligare nivåer med färre rapporter om humanitära katastroftillbud och destruktiva strider. Detta gäller särskilt i jämförelse med Sverigeaktuella och länge bortglömda Jemen. Den luttrade kan vad gäller den jämförelsen erinra om den långa raden av liknande försök av det internationella samfundet i den syriska krishanteringen. Raden har varit lång och djupt frustrerande, och den kan befaras bli lång också i fråga om ombudskriget i Jemen. 

Att det verkar lugnare i Syrien har främst att göra med att IS så när besegrats och att Assad-regimen, med ryskt och iranskt m fl stöd, så när vunnit det ursprungliga inbördeskriget mellan regimen och rebellsidan. Och med att den akuta – på olika sätt katastrofala – krisen om den ännu rebellkontrollerade Idlib-provinsen åtminstone provisoriskt kunde avvärjas genom den rysk-turkiska överenskommelsen i september. Den innebar att inrättades en buffertzon i provinsen mellan Assad-styrkorna och den brokiga skaran av mer eller mindre jihadistiska och mer eller mindre öppet Turkiet-stödda rebellstyrkor.

Annons
Annons

Men så finns den andra bilden, den som flaggar varning för de stora risker för återuppblossande och utvidgade strider som är priset för själva ombudskriget på syriskt territorium. Det handlar om involveringen av turkiska, iranska, ryska, amerikanska, israeliska och saudiska m fl säkerhetsintressen (både offensiva och defensiva). Detta är i sin tur en konsekvens inte minst av att Syriens geografiska läge och öde att inte kunna undgå att beröra och utgöra arena för alla dessa staters direkta säkerhetsintressen.

Så länge som de två tidigare dominerande krigen, Assad-regimen med stödländer mot rebellsidan med stödländer respektive den USA-ledda anti-IS koalitionen mot IS, inte kan läggas till handlingarna förblir det infernaliskt komplicerade läget att det fortsatt handlar om fem separata men hoptrasslade/överlagrade konflikter och variabla allianskonstellationer. Här ingår ju även den turkisk-kurdiska konflikten och de delvis sammanfallande konflikterna USA-Iran och Israel-Iran. Alltså minst 5 olika schackspel på en och samma bräda –och spel med olika regler.

Styrande i dessa sammanväxta konflikter är egensinniga självhärskartyper som Turkiets Erdogan, Rysslands Putin, Israels Netanyahu, USA:s Trump, saudiske kronprinsen MBS, Irans mullaregim, m fl, och så förstås självhärskaren Assad i Damaskus. Alla är de trängda av allehanda motigheter och äventyrligheter, och insnärjda i komplexa och överlappande allianskonstellationer. Ju mer komplicerat aktörsspelet i den tragiska syriska härvan har blivit, desto mer grannlaga (dvs angeläget men också svårt) har det blivit för de involverade externa aktörerna att hitta en balans.

Annons
Annons

Å ena sidan mellan att kunna fortsätta främja den egna intresseagendan, och å andra sidan visa operativ respekt för motparters röda linjer och undvika oönskad eskalering mot militär direktkonfrontation. 

Ingen part lär önska eller ens acceptera att det tredje världskriget skall uppstå i Syrien. Om det nu i allt virrvarr kan undvikas.

Men vad vill Putin, Erdogan, Trump, Netanyahu, MBS, Trump, Khamenei och andra? Vet man – och särskilt president Trump – ens vad de vill? Vilken slutlig lösning på det syriska traumat eftersträvar man i balansen mellan intressemaximering och riskminimering på kort, medellång och längre sikt? 

Den viktigaste och svåraste delfrågan med tanke på de globala implikationerna, är väl den om hur Putins Ryssland och Trumps USA ska definiera sina relationer: blir det kallt ställningskrig, het direktkonfrontation eller någon form av pragmatiskt och realpolitiskt samarbete? Svaret på den frågan styrs numera i hög grad av triangelförhållandet Ryssland-Turkiet-USA med elefanterna Iran och Israel i rummet. Därmed handlar alltså mycket om det komplicerade amerikansk-turkiska förhållandet.

På detta frontavsnitt ser det minst sagt ansträngt ut. I skrivande stund domineras nyhetsförmedlingen av uppgifter om att Turkiets självhärskare Erdogan proklamerat att turkiska armen i närtid kommer att intervenera i norra Syrien. Det rör sig om de områden öster om floden Eufrat där kurddominerade Syrian Democratic Forces (SDF) har kontrollen och med amerikanskt militärt stöd strider mot kvarvarande IS. Det handlar om de totalt nästan 30 procent av Syriens territorium (för övrigt den del där oljetillgångarna finns), som fortfarande inte kontrolleras av Damaskus.

Annons
Annons

Detsamma gäller alltså rebellkontrollerade Idlib samt de områden i norr (Afrin och Al Bab) som turkarna intagit och håller som det heter till dess en politisk slutlösning i Syrien uppnåtts.

En turkisk intervention öster om Eufrat innebär en kalkylerad risk för militära sammanstötningar med enheter från det Nato-allierade USA som nyligen utplacerade observationsposter längs gränsen. USA samverkar militärt sedan 2014 med kurdiska YPG (stommen i SDF) samtidigt som turkarna ser YPG som operativt samverkande med ”kusinen” inne i Turkiet, det av de flesta (men inte Ryssland) terrorstämplade PKK. Så det pågår nu något av ett ”chicken race” mellan de formellt allierade USA och Turkiet. 

Erdogan har länge ömsom hotat och ömsom vädjat i riktning Washington, men nu tycks han ha bestämt sig för att han väntat länge nog. Och med, kan man förmoda, kalkylen att om Turkiet trots amerikanska protester gör slag i saken kommer de tunnsådda USA-styrkorna att vika undan. För inte kan väl Trumps USA riskera att hamna i krigiska förvecklingar med en NATO-allierad? Och på amerikansk sida? Förmodar man att Erdogan, som är trängd på hemmaplan bl a inför lokalvalen i mars, hotar och bluffar igen i syfte att vinna stöd på hemmaplan?

Situationen i norra Syrien riskerar under alla omständigheter att accelerera spänningsförhållandet mellan de allierade. På bordet finns ett antal andra kontroversfrågor. Utom turkisk kontroll väster om Eufrat finns fortfarande staden Manbij, som kurdiska YPG med amerikanskt flygunderstöd först hann med att befria från IS för några år sedan. Även här kan det hetta till mellan USA som absolut inte har bråttom med att uppfylla löftet från 2016 om att evakuera all YPG-soldater och Turkiet (med rebellallierade) vars tålamod runnit ut. Dessa motsättningar kring den kurdiska faktorn – men även som en följd av USA:s fortsatta prioritering av kampen mot IS och den nu aktiva anti-Iran politiken – uppvägs i någon mån av en turkisk-amerikansk samsyn vad gäller den syriska regimens legitimitet och behovet av en övergångslösning bortom Assad. 

Annons
Annons

Men denna samsyn – om mål snarare än medel – undermineras av att Erdogan efter Aleppos fall för två år sedan har valt att prioritera samverkan med Ryssland och Iran, ett samarbete som i sin tur bäddat för att Assad har kunnat återerövra i stort samtliga rebellkontrollerade områden. Alltså utom Idlib. Detta samarbete dikteras i sin tur av att den ryska militären genom sin närvaro i Syrien, har vetomakt över varje turkiskt militärt uppträdande väster om Eufrat. Och öster om Eufrat finns kurder och amerikaner, och USA:s luftherravälde, dock med viktigaste bas i turkiska Incirlik. 

Så visst är det komplicerat. Och farligt. Små misstag eller överdrivna gester är gnistorna som kan detonera kruttunnorna.

Det finns också det mycket annat som kan utlösa en kritisk utveckling: att rysklevererade S-300 missiler lyckas skjuta ner ett israeliskt F16 eller t o m F35 plan. Eller att israeliska IDF bestämmer sig för att åter invadera södra Libanon för att undanröja eller minska det Iranstödda hotet från Hezbollah. Det kan inte heller uteslutas att Assad att trots ryskt, turkiskt och amerikanskt motstånd bestämmer sig för smida medan järnet är varmt och invadera Idlib eller att Trump till sist bestämmer sig för att ge järnet. Varianterna är tyvärr många.

I skrivande stund finns särskild anledning att oroa sig över tecken på att den synnerligen bräckliga och ömtåliga amerikansk-turkiska interaktionen i norra Syrien ska gå från ökande spänning till öppen kris och hårt ställas mot hårt. En öppen kris skulle i så fall sammanfalla med och måhända accelerera andra amerikansk-turkiska krishanteringsfrågor som fram emot årsslutet nalkas någon form av avgörande. 

Pastor Brunson släpptes till sist, men övriga amerikaner i Erdogans fängelser sitter kvar. En annan konfliktkälla är det turkiska beslutet att – mot protester från Nato och USA – anskaffa det ryska luftvärnssystemet S-400, vilket kan utlösa amerikanska motåtgärder av militär, juridisk och ekonomisk art. Det kommer i sådana fall att slå hårt mot den turkiska ekonomin och innebära en svår prestigeförlust för Erdogan.

Och listan med bilaterala konfliktämnen är längre än så. 

I detta perspektiv uppstår också frågan om hur Putins Ryssland skulle välja att ställa sig… 

Så det gäller att hålla ögonen på utvecklingen i norra Syrien.

MICHAEL SAHLIN är ambassadör och fil dr samt ordförande i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens avd VI.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons