Annons

Utan alliansen hade Väst aldrig blivit så mäktigt

”När man studerar medeltiden, och även 1500- och 1600-talen, blir det snart uppenbart att Västeuropa inte alls var lika mäktigt som vi lätt inbillar oss. Kina var jordens starkaste stat, och det fanns flera muslimska riken som var mycket starkare än länder som England och Frankrike, till exempel Osmanska riket och Stormoguls rike. Så varför vann ändå Europa? Berodde det på industriella revolutionen?”

Under strecket
Publicerad

Ostindiska kompaniets flotta lämnar hamnen i Woolwich år 1601.

Foto: Mary Evans/IBL

Ostindiska kompaniets flotta lämnar hamnen i Woolwich år 1601.

Foto: Mary Evans/IBL
Ostindiska kompaniets flotta lämnar hamnen i Woolwich år 1601.
Ostindiska kompaniets flotta lämnar hamnen i Woolwich år 1601. Foto: Mary Evans/IBL

Frågan är gigantisk, men mycket vanlig, och även om jag här endast kan ge ett smärre utkast till svar är det på sin plats med ett försök.

När det gäller industriella revolutionen kan frågan besvaras med ett entydigt nej. Orsaken är kronologisk. När Europa industrialiserades hade den västeuropeiska maktutvecklingen i andra världsdelar redan inletts, och kolonialismen blomstrade sedan ett par sekler, särskilt i Amerika och Västindien, men också i södra Asien.

Vad industriekonomin medförde var snarast att en redan pågående process fick förutsättningar att gå ännu snabbare, inte minst genom att européerna lärde sig tillverka bättre vapen samtidigt som de sporrades att vidga marknaderna och söka efter fler råvaror. Om vi vill söka efter de viktigaste orsakerna till Västeuropas globala uppsving måste vi gå längre tillbaka i historien.

Annons
Annons

Ett av de främsta skälen var alliansen mellan staten och kapitalet. Paradoxalt nog berodde denna allians på att båda parter var förhållandevis svaga. Ett medeltida europeiskt standardkungarike var mycket svagare än det kinesiska kejsardömet och andra asiatiska imperier. Under det sekel som följde på digerdöden och pestepidemierna på 1300-talet nådde centralmakten i Västeuropa ett politiskt, militärt och juridiskt lågvattenmärke, kännetecknat av självsvåldiga rovriddare, bondeuppror, adelsfejder och allmän splittring, med Tyskland och Italien som värsta skräckexempel.

Lösningen på kungarnas problem var att söka stöd hos bankirer och affärsmän. Successivt etablerades ett symbiotiskt förhållande: fursten lånade pengar av den förmögne borgaren, som i gengäld fick handelsprivilegier eller panträttigheter till exploatering av allt från gruvor till post- och tullväsen.

I förlängningen ledde detta till att statsledningen öppet stödde handelskompanier som ville berika sig i främmande land, till exempel genom att hjälpa dem med skeppsbyggnad och militärt understöd. Ett tidigt exempel är den portugisiska expansionen runt Afrikas kust på 1400-talet, vilket på 1500-talet resulterade i skapandet av det första västeuropeiska kolonialväldet, med indiska Goa som centrum.

På 1600-talet hade denna taktik blivit rutin. Alliansen mellan stat och kapital manifesterade sig i väst- och ostindiska kompanier som etablerade kolonier och faktorier från Filippinerna i öst till Nord- och Sydamerika i väst. Det kändaste exemplet är Indien: det var inte Storbritannien som stat som skapade ett kolonialvälde i landet på 1700-talet utan det engelska ostindiska kompaniet, East India Company, med beredvilligt stöd av regeringen i London.

Annons
Annons

Det är osannolikt att en liknande utveckling hade ägt rum om kungarikena varit starkare och inte behövt samarbeta med borgerskapet. I de asiatiska och muslimska stormakterna var det snarare regel att borgerskapet underkuvades, beskattades och utsattes för den politiska elitens förakt. Så inte i Europa. Här blev den handelskapitalistiska logiken en motor som förde in de västeuropeiska sjömakterna på den väg som ledde rakt vidare till 1800-talets imperialism.

Till detta kommer en annan orsak, som är av särskild relevans för den europeiska erövringen av Amerika. När de spanska conquistadorerna lade under sig aztekernas, inkafolkets och andra indianers territorier skedde det i regel med gamla beprövade medeltida vapen och små truppstyrkor.

På längre sikt hade de haft mycket svårt att kontrollera sina väldiga erövringar om de inte haft biologiska allierade i form av sjukdomar som var okända för urbefolkningen. Ingen urinvånare i Nya världen hade haft smittkopporna eller mässlingen. Dessa och andra sjukdomar, mot vilka många vuxna européer hade utvecklat immunitet, hade förödande verkan i Amerika.

Exakt hur många som dog är okänt, och beräkningarna försvåras av att vi inte vet hur många som levde i Amerika före katastrofen. Vissa regioner är dock lättare att analysera än andra. År 1519 torde nuvarande Mexiko ha haft mellan 25 och 26 miljoner invånare. Redan 1523, efter den spanska erövringen av aztekimperiet, hade antalet sjunkit till ca 16,8 miljoner. År 1548 återstod 6,3 miljoner, 1568 2,6 miljoner, 1605 en miljon.

Så många människor kunde inte en tidigmodern kolonialmakts krigare, plantageägare och gruventreprenörer med värsta vilja massakrera själva, men mot smittkoppor och mässlingen hade indianerna ingen chans. I vissa områden försvann bokstavligt talat hela urbefolkningen – hit hörde Kuba, Hispaniola och flertalet övriga öar i Karibiska havet.

Alltså: rötterna till det västeuropeiska maktuppsvinget kan sökas i en kombination av (a) den speciella ekonomiska och politiska maktstruktur som skapades i alliansen mellan stat och kapital och (b) ett virologiskt och bakteriologiskt försprång.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons