Annons

Kägelresare – yrket som dog ut

Latrintömmarna kom nattetid till det ståtliga huset på Östermalm. SvD-läsaren Margareta Grogarn berättar om sin mors erfarenheter som hembiträde i början av 1900-talet. Då fanns ännu ”budare” som tömde dassen i Stockholms hus. En annan läsare berättar att han var kägelresare och fick blåmärken på benen. Här har vi samlat några av läsarhistorierna som har kommit in efter artikeln om bödeln, sumprunkaren och andra försvunna svenska yrken.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Okänd Bild 1 av 2

Per-Erik Nyström – på bilden till höger – arbetade extra som kägeluppsättare i en bowlinghall.

Foto: Privat Bild 2 av 2

1 / 24

Foto: Okänd

Frågan till er läsare om att bidra med egna berättelser om försvunna yrken gav utdelning direkt. Vi tar gärna emot fler historier – om du eller någon släkting har haft ett försvunnit yrke så kan du mejla till mittstockholm@svd.se.

Här är några av de som hittills har kommit in.

Kägeluppställare: ”Fick hålla upp fötterna”

Per-Erik Nyström – på bilden till höger – arbetade extra som kägeluppsättare i en bowlinghall.
Per-Erik Nyström – på bilden till höger – arbetade extra som kägeluppsättare i en bowlinghall. Foto: Privat

Charlotte Blomgren: Min pappa Per-Erik, som var född 1938, jobbade som pojke extra som kägeluppställare i en bowlinghall. Han beskrev det som att man satt på en ställning vid käglorna och höll upp fötterna och sedan kvickt hoppade ner och ställde upp käglorna när klotet hade slagit ner dem. Jag tror att lönen var cirka 25 öre i timmen. Men är osäker på det.

Sedan jobbade han också med att stå bak på en lastbil och sedan hoppa ner och lasta av tidningar till kiosker när lastbilen stannade till. Sedan hoppade han upp igen för att åka vidare till nästa kiosk. Låter livsfarligt för en liten kille. Något annat farligt de roade sig med var att hoppa mellan isflaken i Karlbergskanalen. Jag är glad att det finns iPads idag så ens barn slipper hitta på såna tokerier för att få kickar.

En annan läsare, Nils Åke Kadeby, har själv arbetat som kägelresare. Så här skriver han: Under min pluggtid åkte jag på 1950-talet in till Kungsholmen och Hornsgatan på kvällarna för att köa till kägelresning på de hallar jag kände till då. Mina minnen av detta är dels mycket blåmärken på benen, samt att en del ”gubbar” rullade iväg kloten innan käglorna hunnit bli färdigsatta för att öka tempot på vårt ”jobb”. Då hann man inte alltid undan. Men nån gång då och då kunde vi få lite dricks. Om jag minns rätt tjänade vi cirka 25–30 ”spänn” för en kväll mellan kl 6 och 10.

Erik Söderman: I början på 50-talet jobbade jag också som kägelresare på bowlinghallen i Örebro. Lönen var 1.35 i timmen. Efter ett par år höjdes den till 1.75. Då hade jag fått upp takten och klarade två banor samtidigt. Jag tyckte ersättningen var furstlig. Vi resare fick också uppdraget att ”spela in” nya käglor, de stod alltför stadigt på banan innan de hunnit bli litet slitna i kanterna.

Annons
Annons

En okänd budare år 1909. Till höger Strandvägen på Östermalm.

Foto: Stadsmuseet och TT Bild 1 av 1

2 / 24

Budare: ”Fick inte störa fina familjens känsliga näsor”

En okänd budare år 1909. Till höger Strandvägen på Östermalm.
En okänd budare år 1909. Till höger Strandvägen på Östermalm. Foto: Stadsmuseet och TT

Margareta Grogarn, Hallagården, Väröbacka: Min mamma, född 1898, arbetade en tid som hembiträde hos en så kallad "fin" familj på Östermalm. I våningen fanns märkligt nog ett torrdass i en liten smatt i serveringsgången. Detta dass måste ju tömmas lite då och då. Detta gjordes av "budare" och fick icke ske dagtid av hänsyn till den fina familjens känsliga näsor. 

Budarna utförde således sin gärning nattetid. Hembiträdet hade då som uppgift att kvällen innan ställa två spetsglas med brännvin på dasslocket, för att göra budarna välvilligt inställda. Glömdes detta kunde det hända, att budarna "tappade" lite av tunnornas innehåll på väg ut! De fick naturligtvis inte använda stora ingången, utan tvingades gå genom köket och sedan bära de otympliga tunnorna nerför de smala, vinklade kökstrapporna! Lite på lyran också, allteftersom natten skred!

Bo Ulrich: Min farmor och farfar bodde i 1900-talets början på Polhemsgatan i Stockholm. Huset var gammalt och har rivits och ersatts. Där hade man avträden på vinden – så kallade skittunnor. Dessa hämtades av budare, oftast på natten, och det hörde till att det skulle finnas pilsner tillgänglig vid hämtplatsen. Farfar var skomakare. Det gav väl inte så stor inkomst och man tog tacksamt emot regnväder som nötte fortare på den tidens lädersulor. Farmor arbetade som flasksköljare på Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand.

Annons
Annons

Gråterskor garanterade att det sörjdes över avlidna i lokalsamhället.

Foto: Okänd Bild 1 av 1

3 / 24

Gråterskan: ”Sörjde på beställning”

Gråterskor garanterade att det sörjdes över avlidna i lokalsamhället.
Gråterskor garanterade att det sörjdes över avlidna i lokalsamhället. Foto: Okänd

Gunnar Nilsson: En syssla från det förgångna var gråterskans. Gråterskor som grät över avlidna, så att säga på beställning har förekommit, sannolikts sent som på 1950-talet, i inre Norrland och Jämtland. En av mina vänner, född 1951, uppger att hans mormor var gråterska och grät symboliskt ett antal dagar över avlidna personer i byn. Dessa behövde således inte vara närstående, utan gråterskan sörjde för att det gräts över avlidna i lokalsamhället.

En annan syssla som tillhör svunnen tid är likrakerskans, hon som hade ansvar för att raka avlidnas (männens) ansikten cirka en vecka efter dödsfallet. Min framlidna svärmor ålades uppgiften under sitt första vikariat som distriktssköterska i Medelpad i början på 1950 talet, eller slutet på 40-talet. I den aktuella byn var sedvanan att den ordinarie distriktssköterskan även hade ansvaret för likrakning, något som skulle utföras efter ca en vecka. Avlidna låg vanligen kvar hemma en tid efter dödsfallet, så att folk skulle ha möjlighet till ett sista farväl, innan jordfästningen. Detta var sedvanan ända in på 1960-talet i vissa bygder. Men mig veterligt var det inte vanligt att en sjuksköterska var ansvarig för likrakningen, det var nog en civil person, men således inte någon inom familjen.

Annons
Annons

Kitty Holmström (vänstra bilden) arbetade med snörväxlar på 1960-talet. Bilden till höger visar en annan kvinna vid en snörväxel.

Foto: Privat Bild 1 av 1

4 / 24

Växeltelefonist: ”Snörväxel mitt livs tristaste upplevelse”

Kitty Holmström (vänstra bilden) arbetade med snörväxlar på 1960-talet. Bilden till höger visar en annan kvinna vid en snörväxel.
Kitty Holmström (vänstra bilden) arbetade med snörväxlar på 1960-talet. Bilden till höger visar en annan kvinna vid en snörväxel. Foto: Privat

Viveca Lidberg: När jag var tio år skildes mina föräldrar. Min mamma Kitty blev ensam med fyra barn. Utan arbete och med en utbildning som bestod av sjuårig folkskola. Första tanken var att hon bli kontorist och därför inköptes en reseskrivmaskin med hättor som placerades på tangenterna för att dölja vilken tangent som var vilken. Mamma tappade sugen ganska snart och efter några veckor ingick maskinen i vår arsenal av leksaker.

Nej, att skriva räckte inte tålamodet till för. Däremot var mamma väldigt bra på att prata. Och det var rätt kvalifikation för en växeltelefonist. På 1960-talet fanns det gott om kvinnor i den yrkeskategorin. Mamma fick jobb på en resebyrå och lärde sig hur en snörväxel fungerar. När en lampa blinkade att ett ingående samtal stod på kö, tryckte hon in en propp i hålet under lampan och svarade ”Brodins, god middag”. Lillsyrran trodde länge att hon sa ”Proppin, god middag”. Den som ringde talade om vem den önskade tala med och mamma tog proppen framför svarsproppen och tryckte in den i mottagarens anknytningshål.

Mamma var växeltelefonist i resten av sitt arbetsliv och jag började mitt arbetsliv på samma sätt. Ett av mina första sommarjobb på slutet av 1960-talet var i växeln på Domus i Skärholmen. Även det en snörväxel. Jag kan lätt säga att det var en av mitt livs tristaste upplevelse. Knappt en människa ringde. På dag tre tog jag med mig en stickning. Då gick kontorschefen i taket. ”Men jag kan ju inte sitta här och glo in i väggen hela dagarna. Ge mig något att göra istället”. Jag lärde mig en sak i alla fall en sak av den erfarenheten: aldrig ett jobb där man bara får sitta av tiden.

Annons
Annons

En koncentrerad Arvid Karlsson i arbete.

Foto: Privat Bild 1 av 1

5 / 24

Preparator: ”Stenar bevarades på den spöklika vinden”

En koncentrerad Arvid Karlsson i arbete.
En koncentrerad Arvid Karlsson i arbete. Foto: Privat

Annika Widell: Min morfar Arvid Karlsson (1887-1968) tjänstgjorde som preparator vid Naturhistoriska Riksmuseet från 1914 till pensioneringen 1950. Morfar var den förste preparatorn vid avdelningen. I arbetsuppgifterna ingick iordningsställande av mineraler för museets utställningar, fotografering, tillverkning av pappaskar, tillverkning av atommodeller i trä mm. Vid avdelningen bedrevs också forskning. Min mamma (1927–2018) följde ofta med sin far till arbetet och fick hjälpa till med hantering av “stufferna” (prov av mineral).

Mamma Birgit har målande beskrivit miljön på avdelningen: “Mineralogiska avdelningen låg i högra flygeln. På nedre botten fanns ett arbetsrum för preparatorn. Därinne fanns två slipmaskiner, zinkvask, mikroskop samt stort skrivbord. Mittemot i korridoren låg “papprummet”. Här tillverkades för hand alla askar som behövdes för mineralerna. I ena änden av korridoren på bottenvåningen fanns en knirkande hiss med vilken man kunde åka upp till den stora och spöklika vinden, där stenar av alla storlekar förvarades. På andra våningen bedrevs forskning av olika slag. Vid ett tillfälle fick jag se flytande luft, vackert blå. I “skådesamlingarna” fanns vackra stenar och atommodeller i trä, tillverkade av pappa.”

En stor händelse var när morfar fick hjälpa professor Aminoff att iordningställa en mineralsamling till dåvarande kronprins Gustaf Adolf. När samlingen var klar fördes den till Ulriksdals slott.

Annons
Annons

Hilma Davidsson reste på 1920-talet runt och lärde ut maskinsömnad.

Foto: Privat Bild 1 av 1

6 / 24

”Reste runt och lärde ut maskinsömnad på 20-talet”

Hilma Davidsson reste på 1920-talet runt och lärde ut maskinsömnad.
Hilma Davidsson reste på 1920-talet runt och lärde ut maskinsömnad. Foto: Privat

Catharina Nolin: Vilken bra idé att fråga om olika yrken. Jag tänker på min mormor Hilma (1894–1966) som innan hon gifte sig arbetade åt Husqvarna och reste runt i Blekinge och kanske Skåne för att lära ut maskinsömnad åt unga kvinnor på landsbygden (under 1920-talet tror jag). Detta gjorde hon på vintrarna när det inte var så mycket arbete att utföra i jordbruket, och på somrarna när all arbetskraft behövdes i jordbruket arbetade hon på Husqvarnas kontor i Malmö. Att kunna sy på maskin innebar att kvinnor naturligtvis snabbare kunde sy kläder till sig själva och till eventuella barn, men det betydde också att de i hemmet (på beställning?) kunde sy kläder, dukar, vad vet jag, som kunde säljas och därigenom ge dem en extrainkomst. Fotogenlampan och så småningom det elektriska ljuset gjorde att man kunde utföra arbeten av detta slag även när det var mörkt ute, vilket man inte hade kunna tidigare. Så det blev en stor skillnad i tillgängliga arbetstimmar.

Annons
Annons

Familjen Hjelm på Karlbergs slott: Viveka, mamma Asta Hjelm, Gunilla, samt pappa Bengt Hjelm.

Bild 1 av 2

Familjen Hjelm på Karlbergs slott: Gunilla med taxen Caddy i knät, Olov, pappa Bengt Hjelm, mamma Asta Hjelm och Viveka.

Bild 2 av 2

7 / 24

”En flaska lättöl ställdes dit för att uppmuntra”

Familjen Hjelm på Karlbergs slott:  Viveka, mamma Asta Hjelm, Gunilla, samt pappa Bengt Hjelm.
Familjen Hjelm på Karlbergs slott: Viveka, mamma Asta Hjelm, Gunilla, samt pappa Bengt Hjelm.

Viveka Friberg: Under fem år i mitten av 1950-talet var min far, då överste, Bengt Hjelm chef för Krigsskolan och hela familjen bodde i en stor magnifik våning i den västra flygeln på Karlbergs slott. Vi hade badrum, men torrdass inne i våningen. För att dra ut dåligt lukt från toautrymmet brann ständigt en liten gaslåga, ansluten med ett rör till tunnan. Två gånger i veckan parkerade nattetid en mindre lastbil med öppet flak på borggården och en man ”budade”, det vill säga bytte ut den använda tunnan mot en ren.

Familjen Hjelm på Karlbergs slott: Gunilla med taxen Caddy i knät, Olov, pappa Bengt Hjelm, mamma Asta Hjelm och Viveka.
Familjen Hjelm på Karlbergs slott: Gunilla med taxen Caddy i knät, Olov, pappa Bengt Hjelm, mamma Asta Hjelm och Viveka.

Mor brukade sätta en flaska lättöl på toabänken för att uppmuntra och även tacka mannen i den numera utdöda yrkesgruppen. I gamla tider tömdes inte tunnorna så ofta, i stället gick en topphuggare och kapade av högen så att mer skulle få plats innan det var dags för tömning. Även det ett definitivt utdött ett yrke!

Annons
Annons

Hålkort läses in. De stora maskinerna till höger är skrivare för att ta ut alla rapporter. Alla resultat kom ut på papper.

Foto: Hans Andersson Bild 1 av 3

Hans Andersson står här och pratar med en kollega. Alla band skulle hämtas från och sorteras tillbaka på vagnarna. Till höger i bilder är två kollegor upptagna med att rätta en körning, med penna i handen. All kontroll av alla körningar skedde med papper och penna.

Foto: Privat Bild 2 av 3

SvD-läsaren Hans Andersson under en av arbetsdagarna på 1970-talet.

Foto: Privat Bild 3 av 3

8 / 24

Hålkortsoperatör: ”Katastrof när 2 000 hålkort flög fritt”

Hålkort läses in. De stora maskinerna till höger är skrivare för att ta ut alla rapporter. Alla resultat kom ut på papper.
Hålkort läses in. De stora maskinerna till höger är skrivare för att ta ut alla rapporter. Alla resultat kom ut på papper. Foto: Hans Andersson

Hans Andersson: Angående er roliga och tankeväckande artikel om gamla yrken så har jag insett att jag haft två yrken som numera är utdöda. Och ända hade jag dem så sent som i mitten på 1970-talet. Jag hade gjort lumpen och fick jobb på en stordatorcentral. Först arbetade jag som hålkortsoperatör, och fick läsa in alla hålkort som hålkortsstansarna hade skapat. En detalj kring hålkorten: alla 80 kolumner på ett hålkort var inte till för data eller information. Det var endast kolumn 1 till 72. De sista åtta positionerna, 73 till 80, var till för att stansa ett sekvensnummer så man visste att alla hålkort låg i rätt ordning.

En gudasänd tanke för en nybliven operatör som undertecknad, som på grund av ett slarvigt handgrepp tappade en låda med 2 000 hålkort, färdiga att bearbetas, och alla flög fritt över golvet. Katastrof! Men jag räddades av en så kallad kollator, en maskin vars uppgift var bland annat att sortera hålkort baserat på sekvensnumreringen i position 73-80.

Hans Andersson står här och pratar med en kollega. Alla band skulle hämtas från och sorteras tillbaka på vagnarna. Till höger i bilder är två kollegor upptagna med att rätta en körning, med penna i handen. All kontroll av alla körningar skedde med papper och penna.
Hans Andersson står här och pratar med en kollega. Alla band skulle hämtas från och sorteras tillbaka på vagnarna. Till höger i bilder är två kollegor upptagna med att rätta en körning, med penna i handen. All kontroll av alla körningar skedde med papper och penna. Foto: Privat

Jag fick samla upp alla hålkort från golvet, ta bort damm och skräp, köra i kollatorn och sedan gick det att köra jobbet. Om hålkorten var böjda eller vikta gick de inte att läsa, och fick man försöka rätta till dem och sedan försöka igen. Senare blev jag tapeoperatör. Det mesta av datat låg på magnetband, så när ett jobb skulle köras kunde man plötsligt få springa runt och montera 10-20 magnetband innan jobbet gick igång.

SvD-läsaren Hans Andersson under en av arbetsdagarna på 1970-talet.
SvD-läsaren Hans Andersson under en av arbetsdagarna på 1970-talet. Foto: Privat

När jobbet väl var slut, fick man springa runt och samla upp alla använda band, och i stället montera alla magnetband som behövdes för nästa körning. Magnetbanden monterades ofta manuellt på en bandstation. Ibland kunde det bli trassel på ett band om det rullade ut för långt. Dessbättre var datacentralen på nionde våningen, så om det inte regnade brukade vi öppna ett fönster och skaka loss bandet så det hängde 3-5 meter ned. Då kunde man rulla upp det och montera bandet. Databehandling var mycket mer fysisk förr….

Annons
Annons

Karin Adolfsson arbetade på posten på 1970-talet.

Foto: TT/Privat Bild 1 av 1

9 / 24

Sortering på Posten: ”Kom brev med snö och en bidrottning”

Karin Adolfsson arbetade på posten på 1970-talet.
Karin Adolfsson arbetade på posten på 1970-talet. Foto: TT/Privat

Karin Adolfsson: Under några år i slutet av 1970-talet arbetade jag på Posten varannan kväll. Jag gick då i början av högstadiet. Jag och några andra ungdomar stod kring ett stort bord och ”reste” post. Det kom en person med smutsiga, dammiga postsäckar och tömde ut allt innehåll på det stora bordet. Vår uppgift var att sortera allt som kom; breven skulle sorteras i rätt storlek, små urklippta lappar skulle ges till en man som satt vid ett bord och handstämplade dem. Breven gick vi sedan med till en maskin, där vi lade dem och de stämplades. Det kunde komma vad som helst ur säckarna! Ibland kom det snö, en gång en liten kartong med en surrande bidrottning i! Vi var inte helt glada åt de breven där det stod avföringsprov på!

Det var mycket smutsigt och dammigt. Jag vet att jag under några dagar jobbade direkt efter en liten ögonoperation. Det kändes inte helt behagligt med allt damm i ögat... Ibland fick jag utföra mer avancerade uppgifter som att ”kasta klump” d v s det stod ett flertal säckar på ställ och det var framför allt små paket från Kodak vi skulle kasta i rätt säck. Hamnade de fel fick man skjuta undan säckarna, ställa tillbaka dem och fortsätta kasta. Det roligaste var när jag fick sortera post efter postadresserna. Jag var mycket imponerad av en kille som kunde alla postnummer i hela Sverige!

Annons
Annons

Vera Nordling hade starka minnen från sin tid på Engelbrektsgatan 1914. Här en bild på Vera från detta år.

Foto: Stadsmuseet/Privat Bild 1 av 1

10 / 24

Hembiträde: ”Skärmen dolde mig för gummans ögon”

Vera Nordling hade starka minnen från sin tid på Engelbrektsgatan 1914. Här en bild på Vera från detta år.
Vera Nordling hade starka minnen från sin tid på Engelbrektsgatan 1914. Här en bild på Vera från detta år. Foto: Stadsmuseet/Privat

Birgitta Nordström: I slutet av augusti 1914 började den 21-åriga Vera arbeta som sällskapsdam eller möjligen hembiträde hos en gammal dam, som bodde på Engelbrektsgatan på Östermalm i Stockholm. Hon ville tjäna en slant innan hon skulle gifta sig den 24 oktober. Dessa två månader var långa och trista för Vera, som längtade efter sin fästman och giftermålet. Det framgår av brev, som hon skriver till fästmannen Johan. Här följer delar av brevet:

1/9 1914 – Stockholm hatade tisdag kl 12.

Nu har jag redan längesen satt gumman i sin stol och har således klart för förmiddagen. Hon sitter här mittemot mej och virkar sina dammtrasor. I går sen du gått, trodde jag att jag skulle dö och jag tror det än – jag går med gråten i halsen och tårar i ögonen och mina ögon är svullna av nattens gråt. Ty äntligen blev det då kväll. Jag fick lägga gumman, men sen skulle fr. Sigrid och jag sitta och läsa för varann nu i ”Halcyone” av Ellinor Glyn. Men även det hade sin övergång; jag fick slutligen lägga mej och bakom den skärm som dolde mej för gummans ögon fick jag hänge mej åt min smärta. Du, jag såg dej i vårt rum, ensam nästan lika förtvivlat ensam som jag. Och jag kved som en dödskjuten vingbruten och eländig fågel som hamnat i bur sen han haft hela skogen att flyga i.

Johan min älskade ohyggligt älskade om du ringde just nu nej inte nu jag skulle inte kunna säja ett ord. Olga ringde just – hon skulle gå på Operan i kväll, men jag är som en fånge. Klockan 10 ligger jag och efter 5 får jag inte se en skymt av världen. Men vad gör det. Jag får ju snart snart komma tillbaka till dej, men jag kan knappast tänka mej en sådan lycka nu. Du kan ringa när du vill på förmiddagen. Kl. 11 är allt klart och jag skall bara långledas till kl 3. Dom är snälla och hyggliga. Allt vore så bra, bara jag inte hade dej i Upsala och ett hjärta i bröstet.

Fråga fr. Carlson om hon vill överta platsen. För henne tycker jag den skall passa bättre. Litet att göra bara punktligt minutiöst [oläsligt] till på sekunden. Tack för din hälsning i dag. Nu skall jag sända av det här där då jag går ut i afton. Din din din Vera sänder dej tusen brännheta hälsningar och kyssar.

Annons
Annons
Foto: Lars Amedé Bild 1 av 9
Foto: Lars Amedé Bild 2 av 9
Foto: Lars Amedé Bild 3 av 9
Foto: Lars Amedé Bild 4 av 9
Foto: Lars Amedé Bild 5 av 9
Foto: Lars Amedé Bild 6 av 9
Foto: Lars Amedé Bild 7 av 9
Foto: Lars Amedé Bild 8 av 9
Foto: Lars Amedé Bild 9 av 9

11 / 24

”I botten fanns is som var orörd sedan 1939”

Foto: Lars Amedé

Ett försvunnet yrke som många äldre stockholmare har minnen från är iskarlen som åkte ut med isblock till hushåll och restauranger. Isblocken samlades i så kallade isstackar innan de transporterades ut. SvD-läsaren Lars Amedé fotograferade under åren 1968 till 1970 Stockholms sista isstack: ”Den låg vid Lovön strax innan man kör in i tunneln på vägen mot Tappström. Isstacken höll fem iskarlar med arbete från uppsågning av mälaris till leverans, främst till fiskaffärer, kaffer och restauranger berättade dom. Två av gubbarna träffade jag varje gång jag var där, de andra var nog säsongsarbetare. Isen förvarades under ett halv meter tjockt täcke av sågspån och i botten fanns då orörd is sedan 1939.

Foto: Lars Amedé
Foto: Lars Amedé
Foto: Lars Amedé
Foto: Lars Amedé
Foto: Lars Amedé
Foto: Lars Amedé
Foto: Lars Amedé
Foto: Lars Amedé
Annons
Annons

Skogshuggare år 1910.

Foto: Okänd Bild 1 av 1

12 / 24

Skogshuggare: ”Mycket tuffare innan motorsågen kom”

Skogshuggare år 1910.
Skogshuggare år 1910. Foto: Okänd

Erik Granquist: Ett yrke som nu döda släktingar hade var skogshuggare. Före tiden med motorsåg, när man fällde träden med yxa och manuell såg – en svans. Arbetet var mycket hårt och utfördes generellt på vintern. Det innebar inte bara att man fällde träden. De skulle även kvistas, barkas och kapas ned till längd. Allt gjordes med manuella verktyg, och kontrollerades noggrant av virkesmätarna. Dessutom skulle stubben inte vara för hög, vilket innebar att man fick skotta sig ner till marken om det var snö.

Annons
Annons

Leif Lendrup.

Foto: Privat Bild 1 av 1

13 / 24

Apterare: ”Gjorde förfärligt ont om det inte var kvistat”

Leif Lendrup.
Leif Lendrup. Foto: Privat

En som har egen erfarenhet av förändringen för skogshuggarna är Leif Lendrup. Så här skriver han om yrket han än gång hade – apterare: Fram till slutet av 1960-talet fick skogshuggarna inte själva bestämma var timmerstockarna och massaveden skulle kapas när huggarna hade fällt och kvistat trädet. Fällt med timmersvans och kvistat med yxa, strax innan motorsågen gjorde sin entré på allvar. Apteraren markerade var huggaren skulle kapa. Efter kapning barkades massavedbitarna med barkspad. Detta gjorde förfärligt ont om huggaren inte hade kvistat noggrant. Mot slutet av dagen brosslade huggaren ihop virket till prydliga högar som underlättade för körarna att lasta virket och köra ut det.

Vid den tid hade man även arbetsledare som tilldelade huggarna den yta de skulle jobba på inom det skifte som avverkades. På den tiden högg man även kolved av smala träd. Kolveden staplades i res för att torka innan den forslades till kolning. Båda yrkena försvann snabbt med motorsågen och framförallt med ett annat synsätt på skogsarbetarnas kunskaper och förmåga till ansvar. Bolagen sparade också en hel del pengar.

En hel yrkesår försvann och mindre byar tömdes.

Under 1970 accelererade mekaniseringen och även motorsågarna försvann yrkesmässigt. Idag handlar det om två förare och två avancerade maskiner, en skördare och en skotare som på några dagar avverkar och transporterar ut virke, som det på 1960-talet kanske tog en hel vinter att fullfölja.

Mekaniseringen utarmade hela bygder. I tex norra Värmland försvann en hel yrkesår och mindre byar tömdes och blev i bästa fall fritidshus. Man kompenserade så gott man kunde genom att etablera Långbergets sporthotell, Ransbysågen, Norra Ny Spånplattefabrik och en båttillverkare i Sysslebäck. Spånplattefabriken är nedlagd. Sågen och båttillverkaren fick efterhand problem. Idag drivs sågen av en norsk koncern. I båttillverkarens lokaler är numera en mindre plastindustri. Senare tillkom Branäs skidanläggning, som efter svåra födslovåndor i dag är en stor succé.

Annons
Annons
Foto: TT Bild 1 av 1

14 / 24

”Tant Rut sprang ut och nästan jojkade: Telefooon!”

Foto: TT

Birgitta Swartz, Kungsbacka: Jag minns tant Rut i gården ”Där Öste” i Tortan, Brunskogs socken i Värmland. Den låg inom synhåll för oss från vår 100-åriga sommargård ”Storsan”. Rut var pappas syssling och hon skötte telefonväxeln i Finnebäck från en märklig installation i kammaren innanför köket i familjens bondstuga. När någon i området ringde föll en vit liten platta ner på panelen framför henne och hon satte en kontakt i hålet nedanför plattan. Så grep hon en telefonlur som hängde i en sladd från taket.

Följande samtal kunde utspinna sig: ”Finnebäck, Finnebäck… 267… nej dom ä inte hemma. Dom skulle åka med bussen till Arvika.”…. eller ”Jaså, en tårta till Nystuga kommer i eftermiddá med bussen till Lappen (kombinerad postlåda och mjölkbord vid landsvägen). Det ska jag framföra.”

Det hände att vi ungar fick sätta i kontakten och även dra ur den när det ringde av. Ibland åskade det och då plingade och blixtrade det ur panelen och alla sprang ut ur rummet! I tant Ruts tambur fanns ”talhytten i Finnebäck” där man kunde ringa och ta emot samtal. Vi hade ingen telefon på ”Storsan” så om någon under semestern behövde kontakta vår far, som var expert på vattenturbiner, ringde de till talhytten. Då sprang tant Rut ut på backen, viftade med ett lakan och hojtade, nästan jojkade: ”Telefooon!” Pappa i grön overall, sysselsatt med att gräva och rensa i sina grönsaksodlingar, kastade sig då på cykeln och trampade den korta sträckan för att tala med någon från landets vattenkraftverk. Ofta resulterade det i att konsulten – vår pappa – måste ge sig ut på resa till Porjus eller Hissmofors.

Annons
Annons

Josef Paepke bakom ratten – bilden tog han med självutlösare.

Foto: Josef Paepk Bild 1 av 2

Gustav Karlsson på porträttbild samt med sina arbetskamrater på Spårvägarna – han är mannen med skägg som sitter längst till vänster med sina målarpytsar.

Bild 2 av 2

15 / 24

”Morfar var en av de första att köra postbil”

Josef Paepke bakom ratten – bilden tog han med självutlösare.
Josef Paepke bakom ratten – bilden tog han med självutlösare. Foto: Josef Paepk

Lars Hulthén: Det är inte bara yrken som försvinner utan många blir kvar men förändras på ett eller annat sätt. Den så kallade utvecklingen har också förändrat livet på många sätt. Har många gånger tänkt på vad den generationen som min morfar tillhörde, född 1886, fick vara med om: utvecklingen av bilen och flyget, radio, tv, telefoni med mera.

Min morfar Josef Paepke började någon gång mellan 1905 och 1910 arbeta som postvaktmästare. År 1910 hade Posten i Göteborg som första post i Sverige köpt in fyra lastbilar från Scania med karosser byggda av Vagnfabriks AB i Södertälje. Under 1911 togs dessa i bruk och efter att ha tagit körkort detta år började morfar köra bilen på fotot här ovan. Det är morfar som sitter vid ratten, och blev på så sätt en av de första i Sverige att köra postbil. Morfar blev kvar som chaufför på posten i Göteborg fram till 1915.

I dessa dagar då det är lite si och så med postgången kan följande lilla historia från Posten i Göteborg vara intressant. I Göteborg finns det en begravningsplats med en portal som har överskriften "Tänk på döden". En dag under de åren morfar arbetade på Posten kom det ett brev adresserat till ”Johansson mitt emot Tänk på döden” och det nådde utan problem adressaten. Alla visste ju var ”Tänk på döden” fanns. Göteborg var ju ganska stort på den tiden så jag tycker det var bra gjort av Posten.

Gustav Karlsson på porträttbild samt med sina arbetskamrater på Spårvägarna – han är mannen med skägg som sitter längst till vänster med sina målarpytsar.
Gustav Karlsson på porträttbild samt med sina arbetskamrater på Spårvägarna – han är mannen med skägg som sitter längst till vänster med sina målarpytsar.

Morfars far Gustav Karlsson föddes 1856 i Kinnareds församling. 14 år gammal kom han 1870 i sällskap med sin nästan 20 år äldre bror Andreas till Göteborg för att söka arbete. Gustav var duktig på att rita och måla och utbildade sig till dekorationsmålare. Hans huvuduppgift blir att måla dekorationerna på spårvagnarna och jag fick som liten höra hur han målat Göteborgs stadsvapen på alla spårvagnar. Utöver sitt arbete på Spårvägarna tog han också privata uppdrag för att få ekonomin med en familj beståendes av 7 personer att gå ihop. Dessa arbeten utförde han på sin lediga tid på kvällar och helger, så arbetsveckan kunde nog bli mycket lång.

Den tidens färger var ofta mer eller mindre giftiga och värst av alla var den vita som innehöll bly och som spårvagnarna till stor del var målade med. Någon gång under 1910-talets första hälft drabbas Gustav av blyförgiftning och är under perioder arbetsoförmögen. Sjukdomen blir bara värre och han dör på sjukhus i januari 1916.

Annons
Annons
Foto: TT Bild 1 av 1

16 / 24

”Tidningsgubben var bullrig och skäggig”

Foto: TT

Lee: Jag vill berätta lite om ”tidningsgubben”. I slutet av 50-talet, när jag var 10-11 år, samlade jag och min kompis Ulla gamla tidningar och flaskor hos våra grannar i Göteborg. Vi gick runt med en gammal tvillingvagn som Ullas småsyskon haft, ringde på dörrarna och frågade om det fanns tidningar eller flaskor som man ville bli av med. Vi gjorde detta ungefär en gång i månaden och vi märkte att folk började samla såväl tidningar som flaskor i hallen som de snabbt och tacksamt överlämnade när vi kom. Tvillingvagnen rymde en hel del och vi rullade den fullastad hem till vår port.

Där bar vi ner allting till vår matkällare. Ullas matkällare var full med flaskor och min med tidningar. När tidningshögen var så hög att vi inte nådde upp att lasta mer på toppen ringde vi till ”tidningsgubben”. Han kom med sin lastbil och vägde både tidningar och flaskor. Gubben var en bullrig och skäggig man. Han kom alltid punktligt och sa inte många ord. Efter vägning tog han upp sin stora svarta börs och betalade oss. Det blev en bra slant för Ulla och mig och vi firade med Lisebergsbesök.

Annons
Annons
Foto: TT Bild 1 av 1

17 / 24

Lokomotivputsare: ”Kan i min inre syn se mässingsdetaljerna”

Foto: TT

Kjerstin Ulveklint: Min morfar, född 1894, bodde omkring år 1900 hos en familj på Kungsholmen i Stockholm. Morfars mor arbetade som piga i stadsdelen Sibirien. Hans far dog av skottskador 1894. Fosterfamiljen hade bara en son och tog en fosterson som lekkamrat åt den egna sonen. Fosterbröderna höll sedan kontakt in på 1980-talet. Pappan i fosterfamiljen arbetade som lokomotivputsare. Jag kan för min inre syn se alla mässingsdetaljer på de gamla ångloken.

Annons
Annons

Vera Sundberg på 1940-talet.

Foto: Stadsmuseet/Privat Bild 1 av 1

18 / 24

”Lokalen var kall och luktade jord”

Vera Sundberg på 1940-talet.
Vera Sundberg på 1940-talet. Foto: Stadsmuseet/Privat

Vera Sundberg: När jag var barn på 1940-talet bodde jag på Birger Jarlsgatan 44. Mitt emot låg ett ganska ruffigt, gammalt hus, nu rivet sedan länge. I en liten källarlokal hade en gumma försäljning av potatis och rotfrukter, ingenting annat. Lokalen var kall och luktade jord. Dit skickades vi barn för att köpa potatis, kanske en kålrot, morötter eller pepparrot. Jag minns gumman med alla sina sjalar och halvvantar. Hon vägde varorna på en gammaldags balansvåg med järnvikter, pengarna la hon i ett svart kassaskrin. Hade hon odlat rotfrukterna själv? Kunde hon leva på sin försäljning? Snart nog tog Sabis i närheten (nu Seven elevens lokal) över försäljningen av gummans produkter.

Annons
Annons

Anna-Maria Khimell med sina söner Göran och Håkan.

Foto: Privat Bild 1 av 1

19 / 24

Äldre tiders barnmorska: ”Hade särskilda trafikregler”

Anna-Maria Khimell med sina söner Göran och Håkan.
Anna-Maria Khimell med sina söner Göran och Håkan. Foto: Privat

Göran Khimell: Min mor Anna-Maria Khimell, född den 5 november 1905 i Karlskrona, utbildade sig vid barnmorskesemenariet i Göteborg och några år efter examen och tjänst på Karlskrona lasarett så flyttade hon 1936 med sin make Gösta Khimell till Stockholm med tjänst på det dåvarande barnbörshuset vid Thorildsplan. Att vara barnmorska idag är något helt annat än den gren av yrket som min mor utövade under största delen av sitt aktiva yrkesliv. Hon var en av de sex som först fick tjänst när Stockholms stad införde distriktsbarnmorskor. I det förordnandet ingick det att helt ensam planera och genomföra hemförlossningar. Då, liksom nu, väl förberedda genom regelbundna besök på mödravårdscentralen.

Distriktsbarnmorskan hade till och med vissa speciella trafikregler som fanns kvar när jag själv tog körkort 1956. Det fanns exempelvis en trafikförordning om att ett av de få undantagen när det gällde att få köra mer en 20 km/tim på järnhjul gällde barnmorska i tjänsteutövning. Vad dom nu skulle ha den favören till? Ett exempel på att lagstiftningen ibland släpar efter i det praktiskt tillämpningsbara. Mamma tog sitt körkort när hon var över 50 år gammal. Inte så ovanligt i dag, men då var det många som höjde på ögonbrynen.

Under 1950-talet minskade intresset för hemförlossningar och kåren drogs ner med hjälp av naturlig avgång. Anna-Maria var en av de sista två som upprätthöll sin tjänst en bit in på 1960-talet och därefter har ingen anställts på dessa villkor. Mamma fick många bevis på uppskattning och kärlek genom människor som långt senare stolt visat upp barn och barnbarn som en påminnelse om en lyckad insats. I en tid då det praktiskt taget inte fanns någon barnomsorg blev hon lämnad av sin make och tvingad att praktiskt ta ansvar både över sitt arbete och sina två söner.

Instrumenten med lustgas fanns alltid färdigpackade om hon behövde göra en insats. Vi barn kunde när som helst väckas och tas med i taxin för att efter några timmars väntan i ett angränsande rum skickas iväg i en ny taxi för att i någorlunda tid infinna sig i skolan. Detta om den barnafödande familjens bostadssituation medgav detta. Annars löstes de här logistikfrågorna genom en välutvecklad improvisation.

Annons
Annons

Ulf Elgemyr 1947.

Foto: Privat Bild 1 av 1

20 / 24

”Jag var ett av de sista tågbuden i Dalarna”

Ulf Elgemyr 1947.
Ulf Elgemyr 1947. Foto: Privat

Ulf Elgemyr: Sommaren 1946 var jag 13 år och fick jobb som springschas hos Svenska Pressbyrån i Falun. Även sommaren/hösten 1947 var jag anställd med samma arbetsuppgifter. Under den tid jag inte behövdes som springschas fick jag vara tågbud, alltså tidningssäljare på tåg. Klädd i uniform – kavaj och skärmmössa.

De flesta dagarna åkte jag med tåget (ånglok) på sträckan Falun-Vikarbyn-Västgärde-Mora-Falun. Tidningarna hade jag i en stor tung väska på magen med bärrem över ena axeln. Förutom veckotidningar hade jag färska dagstidningar, såväl lokala som rikstidningar till försäljning.

När jag kom från Falun till Vikarbyn bytte jag tåg och klev ombord på det norr ifrån kommande tåget. Det var första tillfället för dagen för de resande att köpa dagens morgontidningar. Jag fick raska på med försäljningen för redan i Västgärde var det tågbyte till det från Falun kommande , som skulle till Mora.

På alla småstationer efter banan, till exempel Bergsgården, Grycksbo, Sågmyra, Västgärde, Vikarbyn, Garsås (kanske någon ytterligare) kom det ortsbor till stationen för att köpa vecko- eller dagstidning. Det gällde att hålla sig synlig, tåget gjorde endast korta uppehåll. Av konduktörerna var jag tillsagd att, när jag gått igenom kupéerna, inte fick sätta mig ned i en kupé, utan det var godsvagnen som var viloplatsen. Jag tyckte inte det var en speciellt trevlig plats då godsvagnarna saknade fönster.

Den medhavda matsäcken åt jag vid stationerna Vikarbyn och Mora i väntan på tåg. Försäljningen av tidningarna gick bra. Det blev en bra dagsförtjänst för en ung pojk – men ett tungt jobb. Jag var troligen en av de sista tågbuden i Dalarna och kanske även i hela Sverige.

Annons
Annons

Görel Rydholm är nr 5 från höger på bilden.

Bild 1 av 1

21 / 24

Morsetelegrafist: Det värsta var att ”sitta på Moskva”

Görel Rydholm är nr 5 från höger på bilden.
Görel Rydholm är nr 5 från höger på bilden.

Görel Rydholm: Här är en yrkesgrupp som försvunnit men lever kvar i en otroligt annorlunda skepnad! Nämligen vi morsetelegrafister i slutet av 50-talet. 1956-1957 gick jag på Teleskolan och blev telegrafoperatör. Dvs folk ringde in sina ”mejlet” vi tog emot och vidarebefordrade dem. 1960 avancerade jag till RC det vill säga Radiocentralen och utlandet. På kursen fick vi lära oss lyssna på morsesignaler i snabb takt och skriva ned tecknen på skrivmaskin som bokstäver och siffror. 1100 nedslag på 3 minuter var minimikravet. Morsesignaler går fort! Det värsta var att ” sitta på Moskva”.

De skrev alltid på chiffer. Det kunde vara 500 grupper med blandat bokstäver eller siffror. Skriv inte fel nu flickor då kan det bli krig sa chefen. Efter ett par år kom Teleprintrarna den tidens datorer. Datacentralen fyllde ett helt rum. Men vilken lättnad för oss. Vi kunde koppla upp oss till ett land. Skicka ”mejlet” dvs meddelandet och tjohej där åkte det blixtsnabbt iväg. Vi måste också alltid ha kjol!! När nattlaget alla dök upp i långbyxor blev det katastrof. Men man kunde ju inte skicka hem oss. Det var tider det.

Annons
Annons

Malin Åbbel Fjell.

Foto: Privat Bild 1 av 1

22 / 24

”Fascinerande att se nyheterna först”

Malin Åbbel Fjell.
Malin Åbbel Fjell. Foto: Privat

Malin Åbbel Fjell, Sundsvall: I en inte alltför avlägsen forntid brukade jag hoppa in som telegramvaktmästare på Sveriges Radio och TV. Alla nyhetsredaktioner, dvs Ekot, Aktuellt och Rapport, hade speciella rum för de teleprintrar som spottade ut världsnyheter på löpande band. De förde ett väldigt oväsen och det var både varmt och dammigt i dessa utrymmen. Nyheterna skrevs ut på rullpapper i tre olika lager och min uppgift var att riva av dem i läsbara längder, sortera upp vad som skulle till huvudredaktören och vad som skulle sparas i högar som ändå ingen läste. Alla stora nyhetsbyråer var representerade, TT, Reuters, m fl, och de överröstade varandra i vem som skickade ut mest nyheter, undantaget sovjetiska Tass som bara skickade ut något spännande om traktorer i provinsen lite då och då.

Lite fascinerande var det också att jag var den som allra först såg nyheterna, även om det inte fanns någon tid för att läsa allt som kom ut. Det var ett tämligen enkelt timjobb som passade mig som dåvarande gymnasist alldeles utmärkt. Jag skötte också redaktionens kopieringsmaskiner och fascinerades alltid över hur högutbildade världsreportrar stod som inför ett svårlöst matematiskt problem när pappret tog slut.”

Annons
Annons

Ellis Wohlner arbetade som hålkortssorteringsmaskinoperatör i New York på 1950-talet.

Foto: Privat Bild 1 av 1

23 / 24

”Tio minuter om dagen för att gå på toaletten”

Ellis Wohlner arbetade som hålkortssorteringsmaskinoperatör i New York på 1950-talet.
Ellis Wohlner arbetade som hålkortssorteringsmaskinoperatör i New York på 1950-talet. Foto: Privat

Vi avslutar med en historia om arbetslivet i USA. Så här skriver Ellis Wohlner: Jag växte upp i utkanten av New York (flyttade till Sverige 1972). När jag var 15 och 16 år, i mitten av 1950-talet, jobbade jag varje sommar på Manhattan som hålkortssorteringsmaskinoperatör. Det "yrket" försvann tillsammans med hålkortsstansarens. För en tonåring var det ett bra sommarjobb, med hela 35 dollar i veckan som lön. Men nästan alla andra som arbetade på samma kontor var män i 20- till 40-årsåldern, många med familjer, och en lön som sällan översteg 40 dollar i veckan. Samt utan framtidsutsikter.

Vi arbetade i ett stort rum högt upp i en skyskrapa nära Wall Street, stående och utan luftkonditionering. Ett tungt och besvärligt arbete. Oftast fruktansvärt varmt och fuktigt på sommaren i New York. Men om temperaturen gick över 35 grader fick vi sluta en timme tidigare. En kvinna satt vid ett bord strategiskt placerat och övervakade oss. Utöver lunchpausen fick vi var och en totalt endast tio minuter om dagen för att gå på toalett, eller ta ett bloss ute på toaletten, som många gjorde. Till råga på allt fastnade ibland en hel hög med hålkort i sorteringsmaskinen. Det blev en mardröm att dels få ut halvförstörda kort, dels försöka återskapa nya med samma hål som de ursprungliga!

Annons
Annons

24 / 24

Skriv historia själv – mejla in din berättelse

Det finns förstås många flera yrken och arbetsuppgifter i Sverige som har försvunnit. Vi vill gärna samla in historier från er läsare för att kunna ha med i en kommande artikel. Om du eller någon släkting har haft ett försvunnit yrke så kan du mejla till mittstockholm@svd.se. Det måste inte var så att hela yrket är avvecklat utan det kan vara någon specifik arbetsuppgift exempelvis för en kassörska.

Här är några försvunna yrken som kanske kan ge lite inspiration: Råttfångare, iskarl, mursmäckor, ånglokseldare, mjölkbud, munskänk, flottare och rallare. Välkomna med era berättelser!

Annons
Annons
Annons
Annons