Annons

Andres Lokko: Utskrattad konkurrent är numera oundviklig

Till vänster: Beyoncé och Nicki Minaj. Till höger Kanye West - alla delägare i streamingtjänsten Tidal.
Till vänster: Beyoncé och Nicki Minaj. Till höger Kanye West - alla delägare i streamingtjänsten Tidal. Foto: AP
Publicerad

När Ronald McDonald, strykandes en vit katt, satt bakom sitt gigantiska skrivbord och insåg att det fanns en liten grupp människor som aldrig åt på hans snabbmatsrestauranger, till och med aktivt bojkottade hans hamburgare, så lös en glödlampa upp ovanför McDonalds huvud.

Ögonblickligen startade han en ny snabbmatskedja med sitt företag som tyst majoritetsägare. Den fick heta Pret A Manger och med sin smakfullt och ekologiskt närodlade sallads- och smörgåsmeny vände den sig till just de som avskydde McDonalds.

Och Ronald McDonald kunde ondskefullt skrattande sätta sig vid orgeln i sin slängkappa igen för att fortsätta komponera sin ofullbordade symfoni.

Annons

Allt det här håller musikvärlden – än en gång - på att lära sig från grunden. Men det går förvånansvärt långsamt i en digital värld baserad på motsatsen.

För att fortsätta McDonalds-argumentet: det finns alltid – och bör alltid finnas – en stor musikälskande minoritet som avskyr tanken på att någon artist de respekterar ens överväger att ta emot ett pris av Kungen. För att ta ett aktuellt exempel. Eller så tycker de helt enkelt att Polarpriset är fånigt. Punkt slut liksom.
Rocken mår ju som bekant bra av att ha fiender med stort F.

För egentligen, handen på hjärtat, vill jag egentligen se Lee Perry eller Juan Atkins ta emot priset i fråga?
Givetvis inte. Om jag nu inte personligen kan ta åt mig äran för det.
Men grundargumentet består: musikpriser är bara bra och trovärdiga om de delas ut till artister de flesta aldrig, aldrig har hört talas om.

Jag brukar, av ungefär samma skäl, inte bry mig det minsta om några former av målgruppsstrategier eller ”branschen” och ”industrin” överhuvudtaget.

Men i kölvattnet av Kanye Wests ”The Life of Pablo” så ter sig en bit av dess framtid så kristallklar att vi faktiskt borde tala lite om den. Som många av er knappast har undgått att notera bestämde sig Kanye för att inte erbjuda sitt efterlängtade (och djupt underhållande) nya album någon annanstans än på streamingtjänsten Tidal där West själv är delägare.

En halv miljon illegala nedladdningar till trots förblir Tidal det enda lagliga sättet att höra ”The Life of Pablo”. Och den tidigare så utskrattade konkurrenten till Spotify är plötsligt en av världens mest nedladdade appar. Alldeles nyligen var även Tidal den enda plats där man - utan att bryta mot några lagar - kunde ta del av delägaren Rihannas ”Anti”.
Huvudägare i Tidal är Jay-Z. Daft Punk, Nicki Minaj och Madonna sitter också på varsitt knippe aktier och styrelseposter. Alldeles snart ger Jay-Zs delägande fru Beyonce ut ett nytt album. Hennes kommande världsturné är sedan länge slutsåld.
För Tidal kan man nog betrakta det som en potentiell dealbreaker.

Om vi försöker översätta detta till svenska förutsättningar ger Håkan Hellström inom kort ut sitt nya album. Även hans sommarkonserter är väldigt slutsålda. Hellström och hans närmaste omgivning ger intrycket av att älska fysiska skivor, men, hey, det är ändå 2016 och skulle man kanske överväga att teckna en prenumeration på den streamingservice Håkan eventuellt och i sådana fall exklusivt allierar sig med?
Precis sådär kan man låta resonemanget - rent kommersiellt – strila neråt.

Skulle jag prenumerera på en streamingtjänst - för en summa mindre än vad en importerad tolvtumssingel kostade – från mina favoritetiketter? Som technolabeln The Trilogy Tapes? Ja.
Skulle jag göra det även om till exempel Damon Albarn bara gav ut det han pysslar med på en snygg och smart Honest Jon’s-kurerad streamingtjänst? Tveklöst.
Om arkeologiskt orienterade etiketter som Numero Group, Soul Jazz och Light in The Attic slog sig samman och skapade en service? Det med.

Tidal håller redan sakta på att utvecklas till en smått oundviklig liten månadsutgift för den som vill ha sprillans amerikansk hiphop och r’n’b både först och snabbast. Vi är ju ganska många som vill just det. Och huruvida någon konkurrent har ett större bibliotek bryr vi oss nog inte om. Jag tror – och hoppas – att den korta era då man valde blott en streamingtjänst redan är över.

Jag tycker att det känns utmärkt. På samma sätt som jag som liten blev lika glad varje gång det öppnades en ny skivaffär med en uttalad smak och unik inriktning i Stockholm.

Det här må bara befinna sig i sin linda men Tidals så uppenbara utveckling samt att de dessutom bara häromdagen - för att understryka vart de är på väg - donerade en imponerande jättesumma till Black Lives Matter-rörelsen gör att jag inbillar mig att jag om några få år även kommer att vara stolt och glatt betalande prenumerant på streamingtjänster som har specialiserat sig på litauisk disco, kanadensisk proto-metal respektive ghanesisk frijazz.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons