Annons

Ola Wong:Historiska museets utställning gör jobbet åt SD

Historiska museet och en kampaffisch av barn.
Historiska museet och en kampaffisch av barn. Foto: Ola Myrin, Statens historiska museer.

”100% kamp – Sveriges historia” som visas på Historiska museet är en ofrivillig lektion i hur socialdemokratin tappat sina rötter.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Kampaffisch av barn på Historiska museet.

Foto: Ola WongBild 1 av 1

Under april månad visade Historiska museet i Stockholm "kampaffischer" som barn fått göra. Det är en del i den pågående utställningen ”100% kamp – Sveriges historia”.

En "Hedvig 4 år" hade skrivit med en iögonfallande vuxen handstil: "Jag bestämmer över min kropp! Jag får göra vad jag vill som är viktigt!" Barnen har även fått författa brev till kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP).

I museets presentbutik säljer man ”Feminismens ABC”.

Utställningen har ett märkbart rödgrönt perspektiv – projektledaren Anna Furumark har tidigare skrivit inlägg i nättidningen Feministiskt Perspektiv om vikten av att använda museerna mot Sverigedemokraterna.

Men frågorna börjar hopa sig: Hur många utanför de redan frälstas skara förstår de orden? Eller bryr sig?

Men historiesynen som presenteras är närmast nyliberalt individfokuserad.

”100% kamp” hävdar att Sveriges historia bör ses som en mängd kamper för rättigheter och visar människor ”som kämpat för rätten att leva, bo och älska på lika villkor oavsett funktionsförmågor, sexuell läggning, tro, kön, klass eller ursprung”.

Annons
Annons

Kampaffisch av barn på Historiska museet.

Foto: Ola WongBild 1 av 1

Jag kliver in och ser många porträtt som är rörande och allmänbildande.

Som Ingrid Johansson, en modig visselblåsare som slog larm när en anstalt manipulerade intelligensundersökningar i syfte att fler barn skulle steriliseras. Eller Eric Thorsell, en arbetare som kämpade för homosexuellas rättigheter på 1930-talet.

Kampaffisch av barn på Historiska museet.
Kampaffisch av barn på Historiska museet. Foto: Ola Wong

Dagens aktivister hyllas. Tove Fahlgren är ”queersame”. Catrine Lundell presenteras som en normbrytare i mellanförskap som stöttar berättelser om hur det är att vara en rasifierad funktionsnedsatt kvinna.

Men frågorna börjar hopa sig: Hur många utanför de redan frälstas skara förstår de orden? Eller bryr sig?

Berättelserna är variationer på Disneysagan om en ensam hjälte mot etablissemanget som åskådaren ska identifiera sig med. De stora strukturerna som möjliggjort individerna osynliggörs. Hade någon av de här rättigheterna varit möjlig utan industrialismens välstånd, demokratin och rättsstaten? Kamp likställs med godhet i utställningen.

Följden blir en svartvit världsbild som koncentrerar sig på kamper som redan är vunna.

På slutet av utställningen finns tre blå skyltar där fienden visas, de som är mot kampen för människors rättigheter.

Men i det statliga museets värld skambeläggs skattebetalande medborgare som protesterar, vilket mest känns som ett recept för ytterligare ilska och elitmisstro.

Annons
Annons

Där finns nazister, men även ett brev från ett par som har lagt sitt livs besparingar på att köpa drömhuset och som nu beklagar sig över att kommunen ska anlägga ett boende för ensamkommande bredvid. Parets oro över huspriser och incidenter kan anas. Utställningen pekar ut dem som skyldiga till att motarbeta rätten till ett hem utan grannar som protesterar.

Man kunde åtminstone ha reflekterat något över att yttrandefrihet också är en rättighet – och att det är skillnad på om någon köper grannhuset och att kommunen anvisar folk att bo där. Men i det statliga museets värld skambeläggs skattebetalande medborgare som protesterar, vilket mest känns som ett recept för ytterligare ilska och misstro mot eliten.

Det känns också provocerande att utställningen mitt i allt prat om att våga undviker kontroversiella områden där kamp förs idag, som tvångsgifte, barnäktenskap eller djurens rätt. Där hade det kunnat bli en modig diskussion om rättigheter som kolliderar – som rätten till kropp kontra rätten att utöva religion.

Det intressanta med utställningen är snarare den kamp som inte visas.

Arbetarnas kamp för rösträtt är knappt synlig. Det nämns ingenting om föreningsfrihet eller kollektivavtal (rättigheter som ingår i arbetarorganisationens ILO:s kärnkonventioner).

I boken "The once and future liberal. After identity politics" skriver statsvetaren Marc Lillas hur identitetspolitiken gjort att vänstern förlorat sina väljare.

Utställningen är häpnadsväckande nog producerad med stöd av Arbetarrörelsens arkiv, ändå har man valt att osynliggöra arbetarrörelsens centrala strider till förmån för minoriteters kamp mot majoritetssamhället.

Annons
Annons

Istället ges mycket utrymme åt den påstådda rätten att själv få bestämma sin könsidentitet och "rätten till vardag" (som exempel anges ett lesbiskt par som blir kränkta när en sängsäljare inte begriper att de är ett par). Men FN:s deklaration om mänskliga rättigheter innehåller inga sådana rättigheter.

Rätten till abort beskrivs som självklar, men motståndarsidans argument – rätten till liv – nämns inte alls. Jag själv är för fri aborträtt, men ”100% kamp” kan få ett helgon att bli obstinat. Det är också ungefär så det gick till när vänstern tappade sin väljarbas.

I boken "The once and future liberal. After identity politics" skriver statsvetaren Mark Lillas hur identitetspolitiken gjort att vänstern förlorat sina väljare och den stora samhällsbärande berättelsen. Han jämför Republikanernas sajt med Demokraternas, och finner att Republikanerna har en tydlig vision för landets framtid som såväl motståndare som anhängare kan förhålla sig till – den börjar med trohet mot konstitutionen och slutar med krav på invandringspolitik som säkrar gränserna och stärker ekonomin.

Det vänsterliberala alternativet Demokraterna har inget sådant samlat budskap, istället uppmanas väljarna att trycka på olika länkar riktade till den grupp de identifierar sig med: latinos, hbtq, afromerikaner och så vidare. Totalt får 17 olika grupper 17 olika budskap.

Det påminner mer om Libanons regering än ett parti med en samlad vision för USA:s framtid, menar Lillas.

Vänsterns identitetspolitik som dominerat lärosätena och kulturdebatten i USA och Sverige går hand i hand med en nyliberal tro på individen som ska befrias från familjen, kollektivet och alla gränsers bojor.

Annons
Annons

När vänstern förlorat kampen om folkopinionen har den på ett farligt sätt retirerat till juridik och rättighetstänkande.

Samhället atomiseras till minoriteter och individer som själva ska få definiera sina sammanhang och sitt kön. De glömmer att politiken i demokratier handlar om att övertyga majoriteten. Resultatet har blivit ständiga marscher, demonstrationer och kamp som får stora rubriker men inte vinner val.

När vänstern förlorat kampen om folkopinionen har den på ett farligt sätt retirerat till juridik och rättighetstänkande. Från att ha varit den främsta kraften för allmän rösträtt höjs nu från vänsterliberalt håll röster mot demokratin – för att sätta minoriteter, ekonomi och miljö i en teknokratisk ostkupa som den otyglade massan inte får röra.

Det är vänsterns problem. I Sverige var det fackföreningsrörelsen som en gång bildade det socialdemokratiska partiet, som fackets politiska gren. Då som nu var metallarbetarna tungviktare i rörelsen. IF Metall har idag över 300 000 medlemmar, de flesta är män, ofta vita, medelålders, hetero och arbetar i Sveriges framgångsrika exportindustri. De har under många år knappt kunnat öppna en tidning eller en vänstersajt utan att löpa feministiskt normkritiskt gatlopp.

Nu är arbetarna så alienerade att SD har större väljarstöd än S bland manliga LO-medlemmar, enligt en Sifo-undersökning från 2017. Under valrörelsen har socialdemokratin fortsatt att backa i opinionen, trots att de lagt sig raklånga för att vinna tillbaka väljare från SD. Nu är det så med rötter att har man en gång huggit av dem är det svårt att sätta tillbaka trädet på dem.

Att förtroendet för kulturvänstern är lågt är kanske inte heller så förvånande. Sverigedemokraternas framväxt beror inte på att de är politiska genier. Det är deras värsta motståndare som har gjort jobbet åt dem.

För den som vill se en utställning som lyckas hantera frågor om politisk kamp och identitetspolitik så rekommenderas utställningen ”Artist and society” på Tate Modern i London. Den sätter objekten i en konsthistorisk kontext med fokus på samlingarna, och utan att köra pekpinnar i halsen förmedlar den ett starkt budskap om förtryck och motstånd.

Utställningen visas på Historiska museet fram till den 9 december 2018. Den är finansierad av Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet, Region Skåne och Postkodlotteriets kulturstiftelse.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons