Annons
Recension

UtvandrarnaUtvandrarna som lekfull skröna om migration

Gizem Erdogan och Ashkan Ghods
Gizem Erdogan och Ashkan Ghods Foto: Ola Kjelbye

Utvandrarna på Göteborgs stadsteater är inget för den som vill ha traditionell Mobergredovisning. Pontus Stenshäll vill istället leka allvar om olika former av flykt oavsett tid och nationalitet.

Under strecket
Publicerad

Utvandrarna

Genre
Teater
Regi
Pontus Stenshäll
Medverkande
Gizem Erdogan, Ashkan Ghods, Johan Gry, Hannah Alem Davidson, Magdi Saleh, Kristina Issa, Alexandra Nordberg
Var
Göteborgs stadsteater
Text
Vilhelm Moberg

Manus, kostym: Pontus Stenshäll Scenrum: Pontus Stenshäll, Clive Leaver, Max Mitle Musik: Simon Steensland

Det står en skog av vitvaror längst bak på scenen. En modern dröm om det luxuösa. En möjlig rostfri framtid belägen bortom en osäker flykt över kalla hav.

Migration är ett tema som aldrig lär bli inaktuellt. Oavsett från vilket land, till vilket land, man flytt. Kring förra sekelskiftet tog sig 1,2 miljoner svenskar över Atlanten undan fattigdom, för att hitta överlevnad.

Göteborgs stadsteater iscensätter nu ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg. Den stora episka skrönan om Karl-Oskar och Kristina som flyr från Dufvemåla när eländet övermannar dem. Vi har följt dem via böckerna, filmen, scenuppsättningarna. Paret med sin knappa tillvaro och sina återhållna känslor har blivit en arketypisk bild. Inte av desperata flyktingar utan av typiska svenskar: arbetsamma, envisa, ordknappa, naiva men alltid rejäla som granithällar.

Pontus Stenshäll verkar genom sin regi vilja problematisera just detta. Stora delar av ensemblen är blandad vad gäller härkomst. Fast alla talar en mild teatersmåländska, som en lätt ironi över just hemmahörighet. Greppet är inte bara en lek med bakgrund och gamla tolkningar, replikerna får också en mild rundning, ett slags poetisk kvalitet som blandar lågmäld förundran med lekfull vardaglighet som får stå mot alla typer av potent maktutövning.

Annons
Annons

Formspråket är igenkännbar för den som besökt Moment:teater. Stenshäll har ofta odlat en brechtiansk distanseringseffekt via en lekfull naivism som synliggör strukturer och lägger komiken alldeles intill allvaret. Vilket låter båda befrukta varandra.

Det är möjligt att någon kan och vill avfärda detta som inte varandes ”riktig” teater – sådan där med psykologisk realism och magstöd. Å andra sidan har denna stenshällska, genomförda estetik annat att erbjuda: en humor som genomskådar och ser saker bredvid skeendet, en musikalitet och en närhet som aldrig gör sig till – även om den krumbuktar sig då och då, med plastkossor, leksaksskrindor, Jesusbilder och en himmel som är fylld av tv-kartonger som svävar ovanför skeendet som bruna moln, lämpliga som projektionsytor för havet och dess rullningar.

Här älskar, hungrar och sliter Karl-Oskar och Kristina medan skulderna ökar. Första akten är gedigen och välbeprövad berättarteater. Ensemblen står på rad och talar. Andra akten skildrar överfarten på det trånga skeppet Charlotta och består av en radda poetiska monologer och dialoger – där Stenshäll hittat ett intimt lyriskt lyft som får mig att tänka på ”Aniara”.

Alla välkända scener från romanen är med, och en hel radda folkvisor där särskilt Kristina Issa – som med kraft spelar Ulrika – leder sången med säker stämma. Ensemblen har hittat en gemensam, återhållen ton med blicken rakt riktad mot publiken. Gizem Erdogan är helt öppet konstlös där hon står och tvekar inför uppbrottet. Ashkan Ghods övertygar fint med en mild envishet hos Karl-Oskar. Hannah Alem Davidson spelar Robert utan att spela grabbigt överdrivet. Språklektionerna med Ulrikas dotter Elin – en utmärkt Alexandra Nordberg – är små sketcher om hur svårt det är med nya språk, också det alltid aktuellt.

Ibland antyder Stenshäll mer subtila karaktärsdrag eller avgrunder. Magdi Saleh spelar drängen Arvid som smeker en kanin som var han Lenny från ”Möss och människor”. Johan Gry gör Danjel – predikanten som menar att han blivit Jesus och nu flyr från den svenska statskyrkan och dess tolkningsföreträden.

”Utvandrarna” är inget för den som vill ha en traditionell Mobergredovisning eller som längtar en entydig saga om rediga svenskar. Den är en mångfasetterad skildring som på flera plan vill tala om migration: oavsett tid, form och nationalitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons