Annons

SnöstormVäcker en längtan efter doft av vässad blyerts

Författare och journalisten Augustin Erba (född 1968) har tidigare skrivit hyllade romanerna ”Ensamhetens broar” och ”Blodsbunden”. Han är också verksam som redaktör på Dagens Nyheter.
Författare och journalisten Augustin Erba (född 1968) har tidigare skrivit hyllade romanerna ”Ensamhetens broar” och ”Blodsbunden”. Han är också verksam som redaktör på Dagens Nyheter. Foto: Sara Mac Key

Romantiskt möte på tåg är ett inte helt ovanligt scenario i fiktionen. Här sker det i höjd med Mjölby. Och Erba litar med all rätt på romanens kraft när han skildrar hur minnen kan slunga oss bakåt i tiden.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Snöstorm

Författare
Augustin Erba
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers förlag

358 s.

Tomas är åtta år när han bestämmer sig för att han aldrig ska älska någon. Det går åt skogen, förstås. När han ungefär tio år senare börjar läsa teknisk fysik på KTH träffar han Livli – och faller handlöst. Då har han ett decennium av otrygghet, utsatthet och övergivenhet i bagaget. Förälskelsen ska komma att bli både frigörande och smärtsam.

Augustin Erbas tredje roman, ”Snöstorm”, börjar egentligen någon annanstans, i en annan tid: på ett stillastående tåg utanför Mjölby. Då är Tomas kring fyrtio. Där, i det litterärt användbara tågstoppet, möts Tomas och Livli för första gången på tjugo år. Det är en madeleinekaka av den brutalare sorten, som slungar Tomas tillbaka i tiden, men dörren till minnena är också en klassisk romaningång. Den fungerar, dessutom väldigt bra.
”Snöstorm” är en roman som förlitar sig på just romanens kraft, på att skapa en värld för läsaren att träda in ien annan än den utanför boken. En lisa för själen i vår autofiktiva era, vill jag instinktivt skriva, men det handlar egentligen inte om graden av fiktion. Vad eller hur mycket som är sant, i bemärkelsen ”möjligt att biografiskt bekräfta”, är inte det relevanta: att överhuvudtaget slippa fundera över det är poängen. Som läsare längtar jag efter att få kliva in i, och förhålla mig till, romanens sanning.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det som, tyvärr, kan vara alldeles realistiskt i verkligheten, ter sig inte sällan alltför överlastat, överdrivet, i fiktionen.

Med Augustin Erba vid pennan blir det möjligt. Om hans förra roman, ”Blodsbunden” (2017), skrev SvD:s Lina Kalmteg att ”Erba är svaret på 00-talets många desperata efterlysningar av nya svenska episka berättare”. Det är lätt att hålla med. Redan på tåget – när Tomas beslutsamt rör sig mot bistron för att hamstra inför långa väntanstimmar – vet jag att jag har att göra med en författare som kommer att vara berättelsen trogen. Det stillastående tåget blir så också en inbjudan: stig på, åk med.

Några svårsmälta bitar får man svälja. Augustin Erba har utmärkt sensibilitet för ett barns oerhörda utsatthet, men förlitar sig inte fullt ut på sin förmåga att gestalta den. Han lastar Tomas väska så tung, så tung – en död lillebror, en psykotisk mor, en pappa som sjappar ”overseas” och en morbror med pedofila böjelser – när hälften hade räckt mer än väl. Det som, tyvärr, kan vara alldeles realistiskt i verkligheten, ter sig inte sällan alltför överlastat, överdrivet, i fiktionen. Det är dock ett lass som den här romanen, tack vare sin grundstyrka, orkar bära.

Även Tomas orkar, mirakulöst nog, bära bördan. Under åren hos sin morbror låser han in sig i sitt källarrum och flyr in matematikens underbara värld, med tydliga regler och raka marginaler. Metodiskt arbetar han sig genom tal efter tal, och Erba skildrar detta så lustfyllt att jag börjar längta efter suddsmulor och doft av nyvässad blyerts. När Tomas äntligen får lämna källaren och träda in i nördarnas gemenskap på KTH, börjar han ana att det finns ett liv och en framtid också för honom. Det är på KTH som han ska få sina första vänner, det är här han ska bli fruktansvärt förälskad och det är också här som han ska få avgörande insikter: ”Det var under Åke Linders föreläsning som jag förstod att världen var fullständigt begriplig, att allting hör ihop och att det egentligen handlar om två saker: att våga se världen som den faktiskt ser ut, och att sedan våga fråga sig varför.”

Augustin Erba underkänner inte livets mysterier, men gör dem inte särkilt mystiska.

Det här är ett nyckelresonemang i ”Snöstorm”, framförallt för förståelsen av Tomas syn på världen, men kanske också för romanen som sådan. Augustin Erba underkänner inte livets mysterier, men gör dem inte särkilt mystiska; det är en förunderlig värld, men den är vad den är och vi kan anstränga oss för att försöka att se den sådan – eller låta bli.

Varför? ”Den som vågar fråga varför erkänner att hon inte begriper”, tänker Tomas, och accepterar därmed att ”frågan kanske inte får något svar, att den kanske inte kommer att få svar under hela ens livstid.” Erbas roman är en utomordentligt fin skildring av detta, av hur ett till synes förklarande möte på ett tåg kanske inte sluter några cirklar; efter avbrottet dunkar allt vidare längs rälsen. ”Snöstorm” är frågan och det uteblivna svaret.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons