Annons

Väcker frågan – syftet med Nobelstiftelsens rävspel?

Till vänster: Yasunari Kawabata tar emot Nobelpriset av kung Gustav VI Adolf. Till höger: Nobelstiftelsens vd, Lars Heikensten.
Till vänster: Yasunari Kawabata tar emot Nobelpriset av kung Gustav VI Adolf. Till höger: Nobelstiftelsens vd, Lars Heikensten. Foto: TT och SvD

Svenska Akademien gick mycket grundligt till väga när man öppnade sig för nya språkområden och för 50 år sedan gav Nobelpriset till japanen Yasunari Kawabata. Kaj Schueler har läst de nu offentliggjorda handlingarna kring valet – och ställer sig frågan om inte Nobelstiftelsen gjorde ett misstag när de stoppade utdelningen av Nobelpriset i litteratur i höstas.

Under strecket
Publicerad

Kung Gustav VI Adolf delar ut Nobelpriset i litteratur till Yasunari Kawabata 1968.

Foto: TT Bild 1 av 3
Foto: IBL Bild 2 av 3

Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten och Akademiens före detta ständiga sekreterare Sara Danius hälsar på pristagare på Nobelfesten 2018.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 3 av 3

1968 års Nobelpristagare i litteratur, japanen Yasunari Kawabata, var en kompromiss i en situation då det var starkt delade meningar om vem som skulle få priset. Svenska Akademien som helhet röstade nämligen ner Nobelkommitténs huvudkandidater, Samuel Beckett och André Malraux.

När Nobelkommittén i början av september lämnade in sitt förslag till årets litteraturpris var den delad. Majoriteten, det vill säga tre personer, efter att Erik Lindegren avlidit på våren, ville se Samuel Beckett som det årets pristagare, medan minoriteten bestående av Anders Österling och Eyvind Johnson pläderade för den franske författaren och kulturministern André Malraux.

Kommittén hade däremot enats om att efter dessa var den främste kandidaten W H Auden. Först därefter seglade Yasunari Kawabata upp som kandidat och det var alltså han som samlade en majoritet i Akademien.

Samuel Beckett skulle få vänta ett år på priset och den litterärt lovprisade fransmannen fick aldrig priset. Vad gäller den stackars W H Auden så var han under hela 1960-talet mycket nära, men fick varje gång se sig omsprungen av någon annan. Det är svårt att förstå, men språket kan ha legat honom i fatet i en akademi som ansträngde sig för att erövra nya språkområden och världsdelar. Under några år hade man nu premierat ryska, serbokroatiska, grekiska, hebreiska, spanska (med blicken mot Latinamerika) och nu japanska.

Annons
Annons
Efter reklamen visas:
Mellan raderna NOBELVECKA UTAN LITTERÄR GLANS

Den delade Nobelkommittén återspeglar en tilltagande litteraturpolitisk motsättning och ett generationsskifte i Svenska Akademien. Vid 1968 års omröstning var det tre vakanta stolar i Akademien i väntan på efterträdarna Sten Lindroth, Artur Lundkvist och 1969 Johannes Edfelt.

Artur Lundkvist var också, i egenskap av den främsta svenska introduktören av icke-västerländsk litteratur, en garanti för att den inslagna vägen skulle bestå.

Det har visat sig att under 1960-talet rådde det i flera fall delade meningar mellan Nobelkommitténs ordförande Anders Österling och Akademiens ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow. Det gällde bland andra Nelly Sachs och Samuel Beckett, båda starkt företrädda av Gierow medan Österling var kallsinnig till Sachs och direkt avvisande, på principiella grunder, till Beckett. Österling menade att med Becketts författarskap ”uppställer sig den allvarliga frågan om ett författarskap av denna demonstrativa negativistiska eller nihilistiska karaktär skall anses motsvara Nobelpriset ideella intentioner”.

De historiska källorna visar hur gediget Akademien arbetat med Nobelpriset i litteratur.

Anders Österling har ju ett svårslaget världsrekord i att sitta i Nobelkommittén – 60 år, från 1921 till 1981, och 23 av dessa som dess ordförande. Inte så konstigt att han nu i vissa fall fick se sig själv förbisprungen, och 1970 bestämde sig för att avgå som ordförande. Nya röster, nya idéer om och inställningar till litteratur gör sig gällande. Det är onekligen också så Akademien har förändrats, gjort omprioriteringar och utvecklats (åtminstone fram till 2018).

Annons
Annons

Kung Gustav VI Adolf delar ut Nobelpriset i litteratur till Yasunari Kawabata 1968.

Foto: TT Bild 1 av 1

Yasunari Kawabata (1899–1972) var ett mycket välkommet val av Nobelpristagare. Han hade varit påtänkt sedan början av 1960-talet, då i konkurrens med sin äldre kollega Junichiro Tanizaki (avled 1965) och senare den betydligt yngre Yukio Mishima. Kawabata hade introducerats på svenska av den allsidige skribenten Per Erik Wahlund, som från engelskan översatt romanen ”Snöns rike” (1957).

Några år senare skrev Wahlund ett sakkunnigutlåtande åt Svenska Akademien. Han avslutar detta med en inspirerad rekommendation: ”I sin förening av modernitet och traditionstrohet, med sin spröda och omutliga människoteckning, sin förfinade stilkonst och sin djupt melankoliska grundton – för japanen är skönheten själv något vemodigt – efterlämnar de två romaner av Yasunari Kawabata som legat till grund för dessa anteckningar intrycket av en ytterst särpräglad diktare.”

Kung Gustav VI Adolf delar ut Nobelpriset i litteratur till Yasunari Kawabata 1968.
Kung Gustav VI Adolf delar ut Nobelpriset i litteratur till Yasunari Kawabata 1968. Foto: TT

Kawabata föddes och växte upp i Osaka. Fadern var läkare och familjen värderade litteratur och konst högt. Dock drabbades Kawabata tidigt av familjetragedier. Inom loppet av några få år dog hans föräldrar, farföräldrar och en syster. Han flyttade då ut på landsbygden till morfadern, som avled några år senare. Som 16-åring var han praktiskt taget utan familj och det är därför naturligt att döden som motiv kom att spela en stor roll i hans författarskap.

Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1

Vad har stiftelsen och dess vd Lars Heikensten velat uppnå med rävspelet kring Nobelpriset?

Han studerade bland annat litteratur vid universitet i Tokyo, men blev ganska snart fri författare och journalist. Han debuterade med noveller under 1920-talet. Han intresserade sig för västerländsk litteratur, utan att ge upp klassisk japansk diktning. I egenskap av PEN-ordförande i Japan knöt han många kontakter runt om i världen och fick ytterligare inspiration. Men även om det västerländska fångade honom är hans romaner och noveller otvetydigt japanska och det är också det som gör dem så läsvärda än i dag. Hans koncentrerade stilistik, lågmälda melankoli och sensualism är tilltalande meditativ. Han skildrar relationen mellan könen, mellan gamla och nya generationer på ett tankeväckande och inte alltid behagligt sätt.

För att placera Kawabata litterärt kan det vara på sin plats att åter igen gripa efter Wahlunds ord. Han tillhör ”neo-sensualisterna, en psykologiskt och estetiskt förfinad riktning som ställt sig i opposition till den sociala tendensen i 20- och 30-talets ’proletärdiktning’”.

Foto: IBL

Men Svenska Akademien var villrådig och medveten om sina begränsade kunskaper. Man begärde fler sakkunnigutlåtanden och inför diskussionen 1965 hade Akademien skickat John Rohnström, förste bibliotekarie vid Kungliga Biblioteket, till Japan för att på plats göra en enkätundersökning om japanernas syn på vem av kandidaterna som var lämpligast. Onekligen ett originellt grepp som också stärkte Kawabatas kandidatur. Av Rohnströms sammanfattning kan man utläsa att japanerna ”med stor iver emotsett” ett pris. Kawabata och Tanizaki var bland ”omdömesgilla personer” de enda som kunde komma ifråga. Många uttryckte också en önskan om ett delat pris, vilket ju omöjliggjordes då Tanizaki avled 1965.

Annons
Annons

Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten och Akademiens före detta ständiga sekreterare Sara Danius hälsar på pristagare på Nobelfesten 2018.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 1

Även om Akademiens stora problem var att så få av Kawabatas böcker fanns tillgängliga på för Akademien läsvänliga språk förespråkade Österling redan 1966 att han skulle tilldelas priset – en position som han uppenbarligen övergivit 1968. Det går inte att frigöra sig ifrån tanken att här pågick ett visst taktikspel bland kommitténs ledamöter beroende på hur stämningarna var för diverse kandidater inom Akademien.

De historiska källorna visar hur gediget Akademien arbetat med Nobelpriset i litteratur. De ger en kvalificerad inblick i det noggranna förarbetet, med förslagsställare runtom i världen, råd från allehanda experter och slutligen livliga diskussioner ledamöterna emellan (tyvärr ger sekretessen ingen möjlighet att ta del av dessa eller röstresultatet). Det är väl upparbetade rutiner som gäller än i dag. Men detta visar också att Nobelkommitténs uppdrag inte är annat än att bereda arbetet som sedan ska utföras av Akademien.

Under det gångna halvåret har jag ibland undrat över hur väl ­insatt den varumärkesbesatta Nobelstiftelsen är i arbetet med att ta fram litteraturpristagaren. Vad har stiftelsen och dess vd Lars Heikensten velat uppnå med rävspelet kring Nobelpriset? Ett Nobelpris hade mycket väl kunnat delas ut 2018, det var väl förberett, kandidaterna var tröskade och synade och det är inte omöjligt att man redan efter omröstningen 2017 visste vem som stod på tur.

Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten och Akademiens före detta ständiga sekreterare Sara Danius hälsar på pristagare på Nobelfesten 2018.
Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten och Akademiens före detta ständiga sekreterare Sara Danius hälsar på pristagare på Nobelfesten 2018. Foto: Henrik Montgomery/TT
Annons
Annons

Men stiftelsen ställde krav på en skadskjuten akademi att inget pris skulle delas ut 2018 och att icke-akademiledamöter skulle ingå i Nobelkommittén, som om Akademien i sin ambition att hitta lämpliga pristagare aldrig vände sig utanför den egna kretsen. Var det ett illa dolt maktspel eller bara okunnighet om processen? För är det inte så, att om Nobelstiftelsen ska få verkligt inflytande över Nobelpriset i litteratur måste man placera sina egna kandidater i själva Akademien?

Må detta för allt i världen inte ske.

Vid genomgången av Nobelkommitténs och i slutänden Akademiens sökande och förberedelser för att enas om en pristagare (som självfallet inte alltid faller alla i smaken) är det grundliga i besluten påfallande. Så också de olika uppfattningarna inom församlingen. Man kan självfallet fråga sig varför inte Greene, de Beauvoir, Malraux, Achmatova, Nabokov, Pound, Blixen och så vidare tilldelades priset. Men varje val av en författare utesluter samtidigt en mängd andra författare från samma språkområde.

Svenska Akademien hade under 1960-talet på allvar öppnat sig mot hela världen och den tendensen skulle hålla i sig, även om man aldrig kunde kompensera sina förflutna försyndelser vad gäller språkområden, kön och världsdelar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons