Annons
Gäst

Vad är målet med asylpolitiken i Europa?

Foto: Fabian Heinz/TT

Varje enskild båt som styr mot Europa styr mot någonting bättre och varje båt följs av ytterligare en, och ytterligare en.

Under strecket
Publicerad

Migrationen drar isär EU. Frankrike och Italien drar åt olika håll. President Macron är en drivande förkämpe för asylrätten och borde vara intresserad av att ventilera migrationsfrågan. Jag följer Frankrike i franska medier men ser inte att han gör det. På den punkten är han – diskret…

Men han är emot Italiens Matteo Salvini, nyligen inrikesminister, ledare för det opinionsmässigt största partiet Lega. Av Macron kallad nationalist och populist och utpekad som en av dem som riskerar att förstöra Europa.

Salvini är den nya syndabocken, vilket gör honom intressant. Man kan se honom som en sorts dissident, nödsakad att ingripa för att freda Italiens suveränitet. Han inför i alla fall ett mått av realism i det allt överskuggande humanitära påbudet. Han vägrade låta räddningsbåtarna angöra Italien trots att han måste vara medveten om att hans agerande går emot alla mänskliga instinkter.

Det Matteo Salvini gör är ingenting annat än EU:s agerande i förstoring och i närbild. När EU spärrar ute de oönskade är alla överens om nödvändigheten och riktigheten men när en enskild nation hävdar överhöghet över sitt territorialvatten görs det till något förfärligt.
Det är förfärligt att se offren på nära håll. Men bilderna på flyktingarna på räddningsbåtarna tar allt ljus från den stora frågan. Det är så vi människor fungerar.

Annons
Annons

Noteras bör att varken Europadomstolen för mänskliga rättigheter eller EU-domstolen för EU:s rättsordning hade invändningar mot Matteo Salvinis agerande. Europadomstolen nöjde sig med att gravida kvinnor, sjuka och barn fick sättas i land. Och EU-kommissionen förhåller sig ad hoc, fall för fall. EU har inget protocol (befogenhet att utöva rättsskipning) för räddningsaktioner som företagits inom Libyens territorialvatten.

Det är flera saker som EU skakar av sig som blir alltmer påträngande. Dels att världen är full av folkrättsvidriga regimer som förföljer och mördar sin egen befolkning av islamistiska och maktpolitiska skäl. I den omvärlden är Europa en kuriositet med sina humanitära värderingar och internationella avtal.

Det problem Europa står inför är att en majoritet av mänskligheten inte är i närheten av de civila och politiska rättigheter som garanteras i Europakonventionen. En majoritet av mänskligheten kommer aldrig att få del av några ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter såvida de inte gör sig till vinnare i asyllotteriet. Varje enskild båt som styr mot Europa styr mot någonting bättre och varje båt följs av ytterligare en, och ytterligare en.

Frågan infinner sig av sig själv: Är asylpolitiken i Europa framgångsrik eller inte? EASO (European Asylum Support Office) granskar numera EU+, det vill säga medlemsländerna plus Norge och Schweiz. Tillflödet första halvåret i år är 340 000 asylsökande. Det är tio procent fler än motsvarande period 2018.

EASO för numera också statistik över överklaganden och upprepade asylansökningar. De många pågående oavslutade fallen är fler än förstagångsansökningarna och ger en bättre bild av läget. Till gamla fall läggs nya i en växande hög. EASO tar också med okända i statistiken. (Oklart om det är papperslösa, de som fått avslag, eller Dublinfall som väntar på att preskriptionstiden ska löpa ut för att kunna söka asyl på nytt i det nya landet?) Överklagandena är en påfrestning för de nationella asylmyndigheterna liksom för de nationella mottagningssystemen. De för dessutom över tyngdpunkten från asylprövningen till det nationella rättssystemet.

Annons
Annons

Något måste vara fel. Antingen på löftet om internationellt skydd eller på dem som söker asyl när bara en tredjedel beviljas uppehållstillstånd och två tredjedelar får avslag. Kan någon se vad målet är med asylpolitiken i Europa? Finns det någon riktning, en vision om en gränslös värld? Orbán förklarar sin hållning med ett konstaterande: ”För trettio år sedan ledde öppna gränser till frihet och säkerhet. I dag är det tvärtom.”

En tidigare UD-tjänsteman ifrågasätter vår bundenhet till konventionerna för evärdlig tid: ”Alla fördragsförpliktelser kan underkastas demokratins krav, också sådant som anses sakrosankt. Det gäller särskilt för tillämpningen av regeln rebus sic stantibus, det vill säga att ett åtagande gäller så länge villkoren vid dess tillkomst fortfarande råder. Har förhållandena däremot ändrats så radikalt att det inte längre är rimligt att upprätthålla dem, kan de omförhandlas eller i annat fall åsidosättas. Vad har vi annars folksuveräniteten till?” Har de borgerliga någonting att säga i den saken?
HELENA RIVIERE är fri skribent. rivihel@gmail.com

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons