Annons

Thorulf Arwidson:Vad D-dagen kan lära oss om Östersjöhotet

Svensk luftvärnspjäs grupperad i inledningen av andra världskriget.
Svensk luftvärnspjäs grupperad i inledningen av andra världskriget. Foto: TT

Att de allierade lyckades invadera det tyskockuperade Normandie handlade inte minst om att det nazityska kustartilleriet var påfallande svagt. I en bok från 1953, ”Alarm i Atlantvallen”, kan man läsa sig till vilka lärdomar Sverige borde dra av invasionens förlopp.

Under strecket
Publicerad

”Alarm i Atlantvallen” av Bertil Stjernfelt (1917–2017) utkom i en något reviderad upplaga 2004

Bild 1 av 2

Omaha Beach, invasionsdagen den 6 juni 1944.

Bild 2 av 2

Idag är det 75 år sedan invasionen i Normandie. De allierade öppnade då en andra front mot Tyskland och inledde därmed marschen mot det tyska kärnlandet och Berlin. Stalin hade länge krävt att en andra front skulle öppnas för att avlasta ryssarna som stred på östfronten. Det var amerikanska, engelska och kanadensiska förband som i gryningen den 6 juni 1944 landsattes i Seinebukten på de strandavsnitt som med täcknamn kallades Utah, Omaha, Golf, Juno och Sword Beach. Operation Overlord hade inletts. 

Otaliga är de mer eller mindre realistiska skildringarna i böcker och filmer av de hårda striderna under själva D-dagen. Infanteriförband, olika slag av jägarförband sattes iland i landstigningsbåtar och fallskärmsjägare luftlandsattes med fallskärm och glidflygplan. Vi är alla bekanta med de allierades berättelser. Det ligger dock en del sanning i att det är segraren som skriver historien. Men det finns förstås alltid även andra berättelser.

För Sverige har de tekniska och taktiska metoderna för en kustinvasion varit av största intresse, särskilt efter andra världskriget. I vår krigsplanläggning ingick att angriparen skulle försöka sig på en stor kustinvasion mot södra och mellersta Sverige. Många studier har därför gjorts för att försöka lära sig hur den egna kusten kan försvaras.

Annons
Annons

Den unge kaptenen i kustartilleriet, Bertil Stjernfelt, fick några år efter kriget tillfälle att på plats i Normandie i detalj studera de tyska befästningarna. Tillsammans med sin hustru cyklade han flera somrar runt i området och tog reda på allt som kunde utrönas om de tyska försvarsinstallationerna. Bertil Stjernfelt kom att bli den erkände experten på tyskarnas försvar i Normandie. Han sammanträffade med och korresponderade med ett stort antal höga tyska officerare som under kriget på olika sätt ansvaret för kustförsvaret i Normandie. Hans idoga arbete med att kartlägga allt i minsta detalj resulterade så småningom i ett värdefullt elevarbete på Militärhögskolan och boken ”Alarm i Atlantvallen” år 1953. Själv kom han senare att bli lärare i kustförsvarstaktik och även chef för marinens underrättelsetjänst. 

”Alarm i Atlantvallen” lovprisades av fackkunniga officerare och andra. Överbefälhavaren skrev ett förord till boken och berömde författaren för hans gedigna arbete som utförts under lång tid. Boken översattes 1962 även till franska. I ett personligt tackbrev till författaren förklarade general de Gaulle att han själv satte stort värde på den sakkunniga redogörelsen för det tyska kustförsvaret. Boken har även givits ut i en senare upplaga. 

Stjernfelts redogörelse är tekniskt klargörande även för den som inte själv är artillerist och den är helt fri från ideologiska värderingar. Det är en unik skildring av de faktiska förhållandena som de tyska försvararna befann sig i då invasionen inleddes. I framställningen tillät han sig att emellanåt göra vissa jämförelser med det svenska kustartilleriet som det byggdes upp på 50-talet och senare efter delvis nya tekniska krav baserade på erfarenheterna från Normandie och det nya hotet från kärnvapen.

Annons
Annons

”Alarm i Atlantvallen” av Bertil Stjernfelt (1917–2017) utkom i en något reviderad upplaga 2004

Bild 1 av 1
”Alarm i Atlantvallen” av Bertil Stjernfelt (1917–2017) utkom i en något reviderad upplaga 2004
”Alarm i Atlantvallen” av Bertil Stjernfelt (1917–2017) utkom i en något reviderad upplaga 2004

Den tyska propagandan hade lyckats med att föra ut budskapet om en gigantisk ”Atlantvall” från Narvik till Biscaya. ”Fästningen Europa” var så stark att, berättade den tyska propagandan, det var omöjligt för de allierade att genomföra en invasion från England. 

Stjernfelt kunde dock i sina arbeten och undervisning på militära skolor visa att Atlantvallens rykte endast på ett fåtal platser på den långa kusten från Nordkap till Biscaya levde upp till propagandan. Hitler hade ända sedan vintern 1941–42 oroat sig för en invasion i Narvik-området. Detta kustavsnitt var därför välförsvarat med kustartilleri. Redan 1940 byggde tyskarna även upp ett starkt kustartilleri i Calais-Boulogne-området för att offensivt kunna stödja den då planerade invasionen av England. Endast ytterligare ett område hade mycket starkt försvar. Det var de brittiska kanalöarna som Hitler personligen ansåg skulle försvaras till varje pris. Det var ju det enda territoriet av Storbritannien som tyskarna hade lyckats ockupera. 

I alla övriga kustområden skulle endast de större hamnarna försvaras av det som tyskarna kallade för marinbatterier, det vill säga kustartilleribatterier enligt svensk terminologi. Särskilt skulle de tyska ubåtsbaserna försvaras av både marinartilleri och kvalificerat luftvärn. Marinen varken kunde eller ville försvara de långa öppna kuststräckorna mellan de hårt försvarade hamnarna och ubåtsbaserna. Tyskarna tvingades i stället att med arméartilleri försöka försvara de områden som inte kunde försvaras av marinartilleri. De materiella resurserna var helt otillräckliga för detta och tillgänglig personal var inte tillräckligt utbildad och övad. 

Annons
Annons

Hela kusten var i detalj utspanad och fotograferad från luften.

Resultatet blev, som den tyske chefen för kustartilleriet i Normandie själv senare sade, ”eine Missgeburt”. Arméns kustartilleri var mest till namnet ett kustartilleri med klart begränsad förmåga att delta i sjöfrontsförsvaret (eld mot fartyg). Det var huvudsakligen armékustbatterierna som på D-dagen kom att bekämpa den stora invasionen. Armén hade inte utrustning för den målinriktning mot rörliga mål som krävdes för att bekämpa örlogsfartyg och andra fartyg på 15–25 km avstånd. Normalt är ett fältartilleri beroende av framskjutna eldobservatörer, men några sådana finns inte när artilleriet ska bekämpa sjömål.

Invasionen hade egentligen inletts redan två månader tidigare då de allierade påbörjade intensiva flygbombningar av de tyska kustbefästningarna och posteringarna. De allierade hade sedan lång tid totalt luftherravälde, men var tvungna att bomba även posteringar på helt andra kustavsnitt för att inte avslöja var invasionen skulle äga rum. Hela kusten var i detalj utspanad och fotograferad från luften. Franska motståndskämpar hade rapporterat om praktiskt taget alla tyska befästningsarbeten. Det var känt var de låg, men däremot inte vilka pjäser som fanns inne i de stora betongkonstruktionerna. De allierade trodde före D-dagen att det fanns 49 kustbatterier som skulle kunna ingripa mot landstigningen. I själva verket fanns det mellan Balfleur och Le Havre endast tolv batterier som kunde bekämpa invasionen på sjön. 

Huvuddelen av de tyska batterierna var bestyckade med äldre erövrade fältpjäser som redan före kriget hade tillhört franska arméns artillerireserv. Vid tiden för invasionen hade pjäserna dessutom dragits bort från själva kusten för att de skyddande bunkrarna skulle kunna färdigställas så snabbt om möjligt. Det var alltså frågan om äldre fältpjäser utan eldledningsinstrument som inte heller var konstruerade för att bekämpa sjömål. 

Annons
Annons

De allierade lyckades inte under invasionsdagen uppnå något av de anfallsmål som hade satts upp.

Enligt svenskt sätt att bedöma artilleriet fanns det på invasionskusten endast tre batterier som med fog kunde betecknas som kustartilleri. Dessutom var batterierna inte fullt utbyggda. Personalen var någorlunda övad, men överårig. Omkring 20 procent av soldaterna var ryssar, som flytt över till den tyska sidan och sedan hamnat som tyska soldater i Frankrike. I själva verket var det alltså endast tre ofullbordade kustartilleribatteriet med personal av tämligen låg kvalitet som på D-dagen utgjorde den fruktade Atlantvallen. 

På själva invasionsdagen satte det allierade flyget in massiva bombningar mot artilleriställningarna i invasionsområdet. De allierade vågade dock inte lita på att flygangreppen hade varaktigt släckt ut alla tyska batterier. Artilleribestyckade örlogsfartyg tilldelades därför uppgiften att före och under själva invasionen bekämpa de aktiva tyska ställningarna som kunde finnas kvar. I invasionen deltog 6 slagskepp, 2 monitorer och 22 kryssare. Bara på dessa fartyg fanns 88 kanoner med kaliber på över 20 cm. Därtill förfogade de allierade över mer än 600 eldrör i kalibern 10–15 cm räknat på alla örlogsfartyg, jagarna inkluderade. Mot 30 tunga artillerifartyg stod 10 tyska kustartilleripjäser. Det var allt som fanns i form kustartilleri. De allierade led svåra förluster först sedan de närmade sig stränderna då de blev beskjutna av värnkanoner och kulsprutor. Dessutom var stränderna minerade med olika former av hinder.

Annons
Annons

Omaha Beach, invasionsdagen den 6 juni 1944.

Bild 1 av 1
Omaha Beach, invasionsdagen den 6 juni 1944.
Omaha Beach, invasionsdagen den 6 juni 1944.

De allierade lyckades inte under invasionsdagen uppnå något av de anfallsmål som hade satts upp. Caretan, St. Lô och Bayeux hölls av tyskarna och Caen, som var ett vikigt anfallsmål, erövrades först den 21 juli. Bara två av landstigningsstränderna nådde kontakt med varandra första dagen och först den 12 juni hade brohuvudet etablerats så att de fem stränderna hade kontakt med varandra. Trots att invasionen var världshistoriens största kustinvasion, med över 4 000 landstigningsbåtar, blev landstigningen svår på grund av den direkta eld som de tyska bunkrarna kunde lägga över stränderna. Det tyska sjöfrontsartilleriet var däremot mycket svagt.

Atlantvallen var dock stark vid Pas de Calais, vilket fick till följd att de allierade inte kunde anfalla med en stöt riktad mot Ruhromrdet. De tvingades välja den svagt försvarade öppna kusten med längre operationslinjer över både hav och land. För att klara av styrkeuppbyggnaden över tid var de tvungna att bogsera två stora konstgjorda hamnar över engelska kanalen (en förstördes ganska snart i en storm). 

Idag finns inte ett enda batteri kvar i vår skärgård och utefter vår långa kust. 

En invasion över kust utmärks av att de inledande styrkorna är förhållandevis små och att den egentliga styrkeuppbyggnaden kan genomföras först sedan ett säkert brohuvud kunnat etableras. Man har gjort bedömningen att öppnandet av en andra front fördröjdes med uppemot ett år på grund av att hamnarna försvarades av tungt kustartilleri. 

Alla tycks vara eniga om att landstigning på försvarad kust är något av det svåraste och farligaste en angripare kan ge sig in på. Invasionen på D-dagen lyckades därför att det tyska kustartilleriet var påfallande svagt på det kustavsnitt som de allierade valde. I Bertil Stjernfelts bok framkom att han själv var av uppfattningen att ett utbyggt kustartilleriförsvar, med ett antal pjäser i pansartorn (som kunde skjuta horisonten runt och lägga eld över egna pjäser) hade kunnat stoppa de allierades invasion. Ett sådant kustartilleri hade vi i Sverige på en del kustavsnitt fram till 1990-talet. Idag finns inte ett enda batteri kvar i vår skärgård och utefter vår långa kust. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons