Annons

Carin Franzén:Vad en medeltida bondby kan lära oss om miljön

I sitt klassiska porträtt av den franska byn Montaillou kring sekelskiftet 1300 fångade Emmanuel Le Roy Ladurie historien bortom kungar och slagfält. Skildringen av den ekologiskt balanserade livsstilen gör studien högaktuell.

Publicerad

Vad gör historiker när den traderade kunskapen når en gräns och tystnaden breder ut sig inför alla de hål som det förflutna är perforerat av? Det var bland annat för att besvara denna fråga som en grupp franska historiker under förra seklet vände sig mot den rådande positivistiska historieskrivningen med dess inbyggda nedvärdering av sociala grupper som inte haft ordet i sin makt. I en strävan att lyfta fram andra kategorier än kungar, diplomater och fältherrar ur historien började den så kallade Annalesskolan hantera arkivens texter på nya sätt. Bland annat var det ”vanliga” männi­skors tankesätt, levnadsvanor och attityder de ville framhålla, och det gjordes genom ett slags närläsningar av ibland rätt udda dokument. Fenomen som tycks mikroskopiska kan förstoras upp till ”ett universum för historien”, som en av dem, Emmanuel Le Roy Ladurie formulerade saken 1975 i sin klassiska studie ”Montaillou. En fransk bondby 1294–1324”.

Jan Stolpe gav verket en smidig svensk översättning 1980, som nu ges ut på nytt av Natur & Kultur i en bokserie med namnet ”Historiehyllan”, där urvalet sägs bygga på svenska historikers favoriter – en rolig idé. Här är det historikern Annika Sandén som fått stå för valet. Som hon skriver i sitt förord var verket epokgörande när det publicerades, men kanske hade hon ännu tydligare kunnat lyfta fram dess aktualitet idag. För när jag nu läser boken slås jag av att Ladurie inte bara skrivit en folkets mentalitetshistoria utan att han gjort det med ett utpräglat sinne för ekologiskt tänkande. Det är inte bara så att han betonar det rätt bekanta faktum att medeltida människor gav uttryck för en känsla av delaktighet med den omgivande naturen, hans perspektiv visar även fram en värld av ofrånkomliga sammanflätningar mellan natur och kultur.

Den första delen i studien handlar om de demografiska, meteorologiska och geografiska förhållandena, men också om maktfördelning, yrkeskategorier och familjestrukturer. Genom konkreta inzoomningar framträder intrikata relationer mellan landskap och tankesätt. När Ladurie tar upp de agrara villkoren framhåller han exempelvis att en central föda för byborna var kål, som odlats sedan neolitisk tid, och erinrar om att växten gett upphov till ett kärleksord på franska – ”i Frankrike idag säger man fortfarande mon chou (mitt kålhuvud) till en person som man tycker mycket om”. Boken präglas av detta slags pendlingar mellan geologiska förutsättningar och symboliska och mentala uttrycksformer.

Annons

Och på vad baserar sig då Laduries närmare 700 sidor långa utforskning av denna medeltida by i de pyreneiska bergstrakterna? Det rör sig på det hela taget om ett enda dokument, ett förhörsprotokoll, som den franska inkvisitionen lämnat efter sig i sin jakt på kättare, vilka under medeltiden och i denna del av Frankrike framför allt utgjordes av katarer. Alltså kristna grupper med en gnostisk och dualistisk grundsyn som mot den katolska kyrkans monoteism framhöll dualismen mellan en god och en ond gud. I den senare såg man skaparen av materien och det jordiska som höll människorna fångna, varför frälsningen framställdes som en befrielse från kroppsliga band. I vissa fall ledde det till en extrem försakelse, endura, men i praktiken praktiserades denna radikala form av askes eller fasta endast vid slutet av ett liv. Den elit av så kallade fullkomliga eller goda män som hade befogenhet att predika läran levde ogifta och uteslöt kött, men för de vanliga troende räckte det oftast med att få consolamentum (tröst) vid dödsbädden för att upptas bland de fullkomliga.

Ladurie skriver inte sällan med grepp och referenser hämtade från skönlitteraturen.

Kunskapen om dessa grupper är till stor del baserad på de undersökningar som författades av inkvisitionen, som också föddes ur den katolska kyrkans våldsamma imperialism. När protokollet som rör befolkningen i Montaillou upprättades hade rörelsen mer eller mindre redan krossats genom bland annat det blodiga Albigenserkriget i början av 1200-talet. Och nu handlade det snarare för kyrkan om att ”finputsa” och kasta sitt nät över de spridda grupperingar av goda män och troende som fortfarande kunde finnas kvar i trakten.

Upprättaren av protokollet, biskop Jacques Fournier, var ledare av en inkvisitionsdomstol i regionen 1318–26. Han tycks ha varit mycket skicklig på att få fram sanningen, och rannsakningen av de anklagades hjärtan lär han, med Laduries ord, ha utfört som ”ett slags besatt och tvångsmässig Maigret”. Dokumentets värde och kvalitet ligger just i att Fournier maniskt efterfrågade detaljer och att ett vittnesmål kunde uppta flera sidor. Bekännelserna underbyggdes dessutom av beskrivningar som de åtalade själva gav av sina dagliga liv. När senare Fournier blev påve Benedictus XII i Avignon förde han med sig protokollet som sedan hamnade i Vatikanbiblioteket.

Emmanuel Le Roy Ladurie baserar alltså sin studie på detta förhörsprotokoll – ett stort folioband skrivet på pergament där bekännelserna som gjordes på folkspråket occitanska översatts till latin – och i inledningen skriver han blygsamt att han endast ”omgrupperat och omorganiserat” Fourniers resultat. Men det har han gjort på ett alldeles särskilt sätt som gör den historiska studien till en myllrande rik berättelse.

För en berättelse har det blivit och Ladurie skriver inte sällan med grepp och referenser hämtade från skönlitteraturen. En måltid liknas vid något som kunde ha ätits av ”Vergilius herdar”, och här kan en bergstrakternas Heloïse få möta byarnas Abélard utan att någon kastrerar förföraren. Även Balzac, Baudelaire, Flaubert, Proust och Céline får befrukta historikerns språk och beskrivningar. Och det är fascinerande att se hur en repressiv text på latin kan dechiffreras som ett av den occitanska litteraturens stora monument – tack vare levandegörandet av de röster som talar genom det.

Djuren som man levde av och tätt tillsammans med betraktades inte som några ”djurmaskiner” utan försågs med själar.

Men det är också Laduries speciella sinne för relationerna mellan miljön och den symboliska, kulturella världen som får monumentet att leva. Genom sitt mikroperspektiv slår han sig ner i byn, går in i husen och sitter med vid härden när måltiderna intas. Han följer även nomaderna, såväl hedarna som de goda männen, som är vandringspredikanter. Han visar hur bybornas och nomadernas olika rörelser korsar varandra och lämnar spår i markerna såväl som i tankarna och samtalen – som alla kan härledas tillbaka protokollet, till människornas bekännelser under inkvisitorns förhör.

Ladurie framhåller att Montaillou-bornas förhållningssätt till omgivningen ”var mycket mer positivt för miljön än vårt eget destruktiva beteende”. Djuren som man levde av och tätt tillsammans med betraktades inte som några ”djurmaskiner” utan försågs med själar. Och i det katariska och folkliga tänkandet var det viktigt att se till att alla själar till slut kunde nå fram till frälsning. Innan dess vandrade de omkring och tog sin boning såväl hos levande som hos döda. Osaliga själar levde som gengångare och demoner men de kunde också söka sig till nya kroppar, till ett djur eller en havande kvinnas foster.

Ladurie kartlägger en svunnen tankevärld genomsyrad av religiösa föreställningar och folktro, men han visar även hur människorna använder dessa strategiskt för att vinna fördelar. Så även om det ytterst handlar om att leva på så sätt att man blir frälst och ens själ finner frid, framträder här ett antal människor som också vet att njuta av det liv de har. Intressanta logiska resonemang utvecklades, som för det mesta gick ut på att eftersom allt var syndigt och ont i den materiella världen var det ju oundvikligt att man syndade så länge man levde.

Kvinnan sågs som mer bunden till materien och därför syndig i sig, och risken för att bli våldtagen var hög.

Ladurie beskriver också kärlekslivet – Fourniers protokoll sägs vara rikt på upplysningar därom – som relativt fritt. De amorösa relationerna i byn, framför allt bejakandet av passionen utanför äktenskapet, var troligen också inspirerade av den höviska kärlekskoden som hade samexisterat med katarismen i hela området från 1100-talet. Den provensalska aristokrati som gjort den till sin motsatte sig kyrkans syn på äktenskapet, och trubadurernas lovsånger till den utomäktenskapliga passionerade men rena kärleken blev snart förbjuden vara.

Katarerna var också mycket tydliga med sin antiklerikalism: de ansåg att påven liksom biskoparna och inkvisitionen var djävlar som styrde världen. För bönderna var det den maktsträvande kyrkan, prästerskapet och deras representanter som var förtryckarna. Däremot verkar adeln i de occitanska bergen ha haft goda kontakter med bönderna. 

Kvinnan sågs som mer bunden till materien och därför syndig i sig, och risken för att bli våldtagen var hög. Flera våldtäkter omnämns i protokollet och de bestraffades inte heller särskilt strängt. Men kvinnorna var inte bara offer för manligt förtryck. De arbetade hårt och hade ansvar för huset som var byns grundval och de överlevde oftast männen. Äldre kvinnor verkar närmast ha varit matriarker.

När en historiker får tystade röster att tala och det förflutna att bli till ett levande minne skärps även sinnet för vårt nuvarande liv.

Annat som band byborna samman var loppor och löss. Ladurie återkommer flera gånger till hur avlusandet var ett tillfälle för närhet, men också för utbyte av känslig information och oupphörliga samtal: ”Älskaren löskade älskaren, pigan husbonden, dottern modern”. Denna ”parasitära fauna” spelade alltså en stor roll för byns mänskliga relationer.

Läsaren kommer ett stort antal av de människor som protokollet namngivit mycket nära i Laduries ”bymonografi”. Ibland kan det vara lika svårt att hålla reda på vem som är vem som i en 1800-talsroman. Men även om man kanske förlorar sig lite bland namnen så träder ändå vissa personer fram med skärpa. De återkommer i boken på flera ställen och belyses på olika vis så att en känsla av bekantskap växer fram. (Ladurie sticker inte under stol med att hans litterära grepp vänder sig mot ”de iskalla monster som kallas historiker”.)

På ett mer generellt plan visar den vetandets arkeologi som Emmanuel Le Roy Laduries arbete utgör hur komplext formade mänskliga erfarenheter är, och att de därför inte kan rymmas inom binära mönster av segrare och förlorare, förtryckare och förtryckta och därför också kräver ett vidare, rentav ekologiskt perspektiv. När en historiker på så vis får tystade röster att tala och det förflutna att bli till ett levande minne skärps i alla händelser även sinnet för vårt nuvarande liv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons